Ishinomaki

Hemma igen, sedan sent i torsdags kväll. I helgen har jag - förutom att sova - varit på 30-årsfest hos Söder, på ölprovning hos Johanna och så har jag och David köpt en ny bil som vi var tvungna att hämta - i Motala. Det har gått i ett kan man säga. Jag har varit helt slut och inte orkat/hunnit göra det där sista inlägget från resan, men här kommer det i alla fall!

De sista dagarna i Japan var vi som sagt i Ishinomaki. Halva staden spolades bort i tsunamin och som jag skrev förra veckan efter ett kortare besök där, så ser det fortfarande ut som ett totalt kaos, som om katastrofen inträffade alldeles nyss.

Vi gjorde ett reportage för tidningen Journalisten och intervjuade reportrar från två lokaltidningar. En av dem tog med oss till det som en gång var City Hall i Onagawa, där han bevakade ett budgetmöte när tsunamin kom. Huset var fullt av bråte, dokument och foton och papper och arkivskåp och brädor låg precis överallt. I entrén stod ett bilvrak. Det var som om en bomb slagit ner, ett under att själva byggnaden ändå stod kvar.

Reportern tog oss med upp till fjärde våningen där han var när katastrofen inträffade. Fortfarande kunde man se en tydlig linje av lera lägst upp under taket - nivån dit vattnet nådde. De som befann sig i byggnaden flydde ut på en takterass på våning fem och såg hela staden svepas bort nedanför. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha känts, mannen beskrev att alla på taket var tysta och lugna, ingen skrek och ingen grät. Alla bara tittade ut och såg vattnet komma, de tittade och hoppades att femte våningen på ett hus på en kulle var högt nog. Och det var det. De som stod där klarade sig, med två meters marginal.

På kvällen beställde vi in mer mat än vi orkade äta upp, drack sake och konstaterade att den där "gungningen" jag känt i badrummet kvällen innan nog var en jordbävning. Här sker jordbävningar var och varannan dag men många av dem är små. Det är inte alltid man känner dem. Under mina tre veckor i Japan har jag bara märkt av en.

I onsdags, sista dagen, intervjuade vi journalister från den andra lokaltidningen. Efteråt hjälpte vår tolk Aki oss att ta en bylinebild, och hon knäppte visst en bild redan när vi fåfängt stod och kollade att vi såg okej ut. Här rättar Erik till min halsduk (fast han missade att lappen stack ut!) och jag gör någon gest om att vi har sönderblåsta frisyrer. Ibland är det tur att bylinebilderna ändå blir så minismå i tidningen. 

I Sendai på vägen tillbaka till Tokyo hittade vi världens första och enda mini-Ikea. Det har öppnat efter katastrofen eftersom så många förlorade sina hem och behöver kunna köpa det allra viktigaste till sina nya eller provisoriska bostäder.

Efter Ikea hände något väldigt random. Vi skulle egentligen bara bli avsläppta på stationen och ta tåget tillbaka till Tokyo, men vi berättade för tolk-Aki att vi saknade en intervju med en helt vanlig familj som oroar sig för strålningen. Vips så ordnade hon en intervju med några bekanta till henne, och vi fick vänta på denna familj hemma hos hennes föräldrar. Aki själv var tvungen att dra. Föräldrarna pratade ingen engelska, och de hade någon sorts stolar kopplade till svag elektricitet som skulle vara "hälsosamma" att sitta i. Där blev vi placerade. Vi var übertrötta, utmattade och glada över att få spika den där sista intervjun, men jag har sällan varit med om något mer random än att plötsligt sitta i en "elektrisk stol" med en filt om benen och en frukt-festis i handen. Det är det här som gör att jag älskar att resa: man vet aldrig var man råkar hamna och vad man får se på vägen. Det är inget för människor med ett alltför stort kontrollbehov, den saken är klar. Vi har fått ändra våra planer många, många gånger den här veckan, men kanske är det lite det som är charmen.

Till slut kom vi fram till Tokyo. Vi hade planerat att leta upp en Sky bar nånstans och dricka öl och njuta av att vara klara, men vi kom inte fram förrän vid midnatt. Och när vi kånkat väskorna till kapselhotellet där vi bokat in oss, ni vet ett sånt där japanskt hotell med sängar i hål i väggen, så visade det sig att kapselhotellet var "males only". Jag trodde inte mina öron. Men nej, inga kvinnor var välkomna, jag fick inte ens sitta i lobbyn och sittsova av de sju timmarna vi hade innan vi skulle upp till flygplatsen.

Det var bara att inse att man borde sluta bli förvånad. Vi gick vidare med våra väskor för att på nästa hotell få beskedet att vi inte var välkomna som gäster om vi inte talade japanska. Nehej nej. Till slut högg vi ett rum på ett dyrt men fint hotell vid Shibuya station, det hade makalös utsikt så Erik fick lite Tokyokänsla trots allt, trots att vi aldrig hann sätta oss i någon Sky bar. Det var kanske roligare än en kapsel trots allt.

En hamburgare, en öl på rummet och ett skrattanfall utlöst av enorm trötthet senare åkte vi till Narita Airport i torsdags morse och satte oss på varsin 11-timmarsflight hem. Och det var allt från Japan för den här gången! Nu återstår bara arbetet med att skriva alla reportagen.

Tack för att ni följt reseinläggen, läst och kommenterat. Ni har gjort det mer än kul att få berätta, jag uppskattar verkligen varje enskild kommentar! Det ska ni veta.