Fukushima

Nu har det gått 5 dygn sedan jag mötte upp Erik i Tokyo, men vi konstaterade just att det känns som flera veckor. Det har varit intentivt jobbande, som det alltid är att vara iväg såhär, men det har också varit fantastiskt. Vi har mest varit i Fukushima, men vi började med en heldag i Tokyo då vi klämde in två ganska random jobb: Ett om compact living, och ett om fenomenet med "kattcaféer". Det är ställen dit man går och betalar per timme för att gosa med katter, och det finns också pet shops där man kan hyra med sig en hund för ett par dagar. Väldigt japanskt fenomen.

I lördags morse drog vi till Fukushima. Själva staden ligger ungefär åtta mil från det kollapsade kärnkraftverket som idag omges av en 20 km stor polisbevakad zon där det är förbjudet att vara. Enligt japanska myndigheter är det helt okej att vistas i Fukushima nu, och att äta den mat som exporteras därifrån, men vi följde med Greenpeace när de gjorde egna mätningar kring brunnar och grönsaksland och insåg att det är långt ifrån hela sanningen. 

Värdena för radioaktiv strålning i Fukushima idag ligger ungefär dubbelt så högt som internationella standardgränsvärden, och måttet man anser vara okej här är mer än tre gånger större än det gränsvärde man satte i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen.

Många människor är rädda, men många har också återgått till sina vanliga liv. Det är svårt att frukta det man inte kan se med blotta ögat.

De som arbetar som bönder eller fiskare i Fukushima går en svår framtid till mötes: i hela landet är människor rädda för att köpa mat härifrån. Många - speciellt barnfamiljer - har flyttat och det gör att de som är kvar oroar sig för stadens framtid. På bilden här ovan står Erik i trädgården till ett övergivet hus i Watari. På översta bilden cyklar en kvinna förbi en vending machine där en lokal jordbrukare säljer sina grönsaker till grannarna. Bara en stund tidigare läste vi av alltför höga värden på Greenpeace mätare som var riktad mot grönsakslandet intill.

På kvällen gick vi till en izakaya i centrum, en sån där liten minibar, där vi pratade med några unga om stadens framtid. En kille vars familj äger en gård var mycket orolig eftersom ingen längre vill köpa deras ris, och hans kompis som arbetar på en musikskola sa att bara 20 barn är kvar av de ursprungliga 50. En tjej på andra sidan bardisken berättade att flera av hennes vänner flyttat från staden med sina småbarn, och att killen som nykärt satt och höll henne i handen (de hade dejtat i en vecka), hade kommit till Fukushima för att söka jobb. Det blir många luckor i arbetsmarknaden när så många plötsligt lämnar en stad.

Många av dem som bodde i byar nära kärnkraftverket bor fortfarande kvar i temporära evakueringsbostäder i Fukushima, och även i andra prefekturer. Vi tillbringade en kväll hemma hos ett äldre par som evakuerats från staden Namie. Efter jordbävningen, som delvis förstörde deras hus, sov de kvar en natt och sedan blev de evakuerade till en gymnastiksal. Ingen berättade varför, och de som samlats där hade varken el, dusch eller rena kläder. Först en vecka efter evakueringen fick paret och grannarna tag i en tv, och då fick de beskedet som hela världen redan kände till: Att kärnkraftverket nära deras hem kollapsat och läckte radioaktiv strålning.

Dagen därpå tog vi oss till Iitate, en by som ligger en bit närmare den förbjudna zonen. Det som en gång var ett levande jordbrukssamhälle är idag en spökby, här har alla lämnat sina hus och gårdar och överallt finns övergivna villor, matbutiker och bensinstationer. Vi gick omkring på en skolgård som var helt öde, några kvarglömda skor stod i ett ställ vid fotbollsplanen och gjorde det hela än med sorgligt. Det växte ogräs i mattan vid entrén.

Vid ett av husen uppe på en höjd stötte vi på ett äldre par som var vid sitt gamla hus. De har evakuerats till Fukushima, men någon hade ringt och meddelat att taket höll på att blåsa av deras hus i Iitate och därför behövde de lägga sandsäckar på takpannorna. Det var ett fint par, de var glada att de fortfarande kan bo tillsammans med sin son och sina barnbarn även om de saknade sitt hus, sin by och sitt gamla liv. Det hus de nu bor i delar de med nio andra familjer. Många av byns invånare drömmer om att kunna flytta tillbaka, men de flesta tror att det kommer att dröja mycket lång tid. Cesium har en halveringstid på 30 år.

Vi bar munskydd på grund av strålningen, begränsade vår tid i staden till ett par timmar och var förstås väldigt noga med att inte ta på saker.

I en stad en timme sydväst om Fukushima besökte vi igår kväll en skola med 700 barn evakuerade från Okuma som ligger alldeles intill kärnkraftverket. Man har flyttat 3800 av Okumas invånare hit. En flicka, Erika, berättade att hon gillar sin nya skola, men att hon saknar sina vänner som placerats ut i andra prefekturer. När hon och familjen åkte tillbaka in i zonen för att hämta det nödvändigaste ur huset visade det sig att någon brutit sig in genom ett fönster. Strålningsnivåerna inne i rummen hade blivit skyhöga, så de fick inte röra något utan tvingades lämna allt.

I morse åkte vi via Sendai till Ishinomaki. Berättelsen härifrån får ni i nästa inlägg.