Jag tycker ganska ofta att jag har världens bästa jobb. Inte för att jag skriver sådär våldsamt mycket nu när jag bor här i Schweiz, men ändå. Just nu plitar jag bland annat ner en del för en resesajt på nätet. Den senaste tiden har jag skrivit reseberättelse från Malapascua (Filippinerna), en guide till Berlin och en...tja, debattkrönika kan vi väl kalla den, om fattigdomsturism med lite berättelser från kåkstäder i Johannesburg och Rio de Janeiro. (Vill man läsa kan man klicka på rubrikerna nedan). Nu ska jag pilla klart det sista på nästa text, som är ett rep från min och Johannas safari i Sydafrika. Känns som igår när vi satt där och kollade på lejon och elefanter och Johanna var hungrig hela tiden och åt ingefärakakor som vore de källan till allt liv. Good times!
Det känns som världens lyx att få sitta och frossa i sina egna minnen på det här sättet, och att någonstans kunna stanna upp och tänka "ash, det är ju bara mitt jobb". Oförskämt trevligt!
Fattigdomsturism - glorifiering av misär eller viktig upplysning?
Malapascua - en pärla i Filippinernas övärld
Många resenärer längtar efter vackra stränder och sådana finns på flera håll. Men att hitta en paradisstrand utan försäljare, solstolsuthyrare och hennatatuerare är inte alltid så lätt. Under en av sina resor åkte Johanna till Malapascua – en liten ö där hon gick barfota i sanden, umgicks med lokalbefolkningen och njöt av en spektakulär värld under havsytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar