Årets första dopp (x2)...

...Check!

Det ska va gött å leva.

Den här lukten som uppstår när man borrar in näsan i skinnet på överarmarna när man fått en massa sol på sig - årets första - på filt ute i den plötsliga sommarvärmen, ni vet DEN lukten. 

Den är för jäkla fin! Jag kan inte sluta sniffa på armarna.

Men nu ska jag promenera ner på stan för ett glas vin på uteservering med tjejorna. Sa ni att det snöar i Sverige? Snöar? Really? ;)

Den här veckan blev det sommar.

Och igår fyllde min lilla mor år, hipp hipp hurra. (Jag kan ju inte gärna skicka hem blommorna, men de är plockade på ängen uppe på berget här bakom och tänkta till dig! Grattis igen).

Idag har David...

...köpt en sån här! Han har velat länge och väl mellan en iPhone och en android-mobil, och det blev alltså det senare, en HTC Desire. Han erkänner själv att han frångår alla principer och överger Apple den här gången enbart för att han vill vara lite unik och haka på den allra senaste trenden. ;)

Själv är jag ju uppfylld av en gränslös längtan efter en iPhone och kämpar mellan valet att köpa en nu, eller vänta några månader tills de släpper den nya versionen. Kruxet är förstås att inget vet säkert när det blir, även om det spekuleras vilt på nätet. Står man ut att vänta några månader till? Och är inte den gamla (bulliga, plastiga) iPhonen lite snyggare än den nya (platta, aluminiumiga)? Ser den ens ut som de tror i länken...? Och kommer den att kunna låsas upp och användas i flera länder, som jag behöver? Annars blir det ju verkligen kris.

Ja, det här med val är inte min starka sida. Tur att jag inte måste bestämma mig på studs. Nu: ost-fondue och Svenska Hollywoodfruar. (Förresten har fru Montazami börjat blogga, här. Lyckan!)

Verldens besta job.

Jag tycker ganska ofta att jag har världens bästa jobb. Inte för att jag skriver sådär våldsamt mycket nu när jag bor här i Schweiz, men ändå. Just nu plitar jag bland annat ner en del för en resesajt på nätet. Den senaste tiden har jag skrivit reseberättelse från Malapascua (Filippinerna), en guide till Berlin och en...tja, debattkrönika kan vi väl kalla den, om fattigdomsturism med lite berättelser från kåkstäder i Johannesburg och Rio de Janeiro. (Vill man läsa kan man klicka på rubrikerna nedan). Nu ska jag pilla klart det sista på nästa text, som är ett rep från min och Johannas safari i Sydafrika. Känns som igår när vi satt där och kollade på lejon och elefanter och Johanna var hungrig hela tiden och åt ingefärakakor som vore de källan till allt liv. Good times!

Det känns som världens lyx att få sitta och frossa i sina egna minnen på det här sättet, och att någonstans kunna stanna upp och tänka "ash, det är ju bara mitt jobb". Oförskämt trevligt!

Fattigdomsturism - glorifiering av misär eller viktig upplysning?

Ju mer vi reser, desto mer lär vi oss om andra kulturer och länder och desto större blir insikten om andras situation. Bra! Men vad händer när det blir en tävling i att ha sett den värsta misären? När turisterna betalar för att få se den? Backpackings skribent Johanna berättar om kåkstadsturer i Rio och Johannesburg och vill skapa en debatt kring fenomenet. Är det okej att betala för att få ”titta på fattigdomen”? Om inte, är det okej att blunda för den?

Berlin Calling – en guide till Europas roligaste huvudstad

I Sverige ses det ofta som alternativt att ägna sig åt film, dans eller andra kreativa uttrycksformer, men i Berlin är dessa sysselsättningar mer regel än undantag. Hit kommer människor för att skriva böcker, måla tavlor och göra film och i stället är det kontorsnissarna som sticker ut. Det skapar en speciell atmosfär som lockar mängder av människor. Backpackings Johanna föreslår saker att uppleva i denna betonggrå men ändå så färgglada tre-och-en-halvmiljonersstad.

Malapascua - en pärla i Filippinernas övärld

Många resenärer längtar efter vackra stränder och sådana finns på flera håll. Men att hitta en paradisstrand utan försäljare, solstolsuthyrare och hennatatuerare är inte alltid så lätt. Under en av sina resor åkte Johanna till Malapascua – en liten ö där hon gick barfota i sanden, umgicks med lokalbefolkningen och njöt av en spektakulär värld under havsytan.

En hyllning till pianot.

Väldigt ofta när jag tänker "ja, den!" när min iPod spelar musik för mig är det en låt med piano i. Det är så vackert.

Min mamma är fantastisk på att spela piano. Jag minns när jag var liten och vi ibland på helgmorgnarna vaknade av att hon spelade och sjöng i vardagsrummet en trappa ner. Det var så mysigt. På semestrarna, när hon ville stanna vid precis varenda kyrka vi åkte förbi för att provspela deras orglar, låtsades vi att vi tyckte att det var skitpinsamt men sen stod vi där och var lite malliga, pappa, lillebror och jag. Pappa brukade alltid säga nåt i stil med "alltid ska hon spela!" och sen, när hon satte igång, tittade han alltid dit och sa "fast hon är jääkligt duktig" med beundran i rösten.

Jag önskar att jag kunde spela sådär. Det kan jag verkligen inte, jag kan bara några få låtar som jag övat in, och så kör jag enbart dem om och om igen. Det rör sig om Amazing Grace som jag spelade på mormors begravning, "The Entertainer" från sista sidan i piano-boken jag hade och så Richard Marxs monterhit "Right here waiting" från 1989. 

Och så kan jag Månskenssonaten och början på Für Elise. Anledningen till det var att i skolan när man var liten, var de styckena såna där måttstockar på om man var "bra på piano" eller inte. Jag lärde mig dem alltså enkom för att låtsas att jag var bra på piano när jag i själva verket inte var det. Sicken hybris. (Lite som när jag bokade och genomförde halkkörningen innan jag kört tillräckligt mycket bil för att inte vara livrädd när nyckeln skulle vridas om).

Hur som helst; Piano. Sjukt vackert. Tack mamma för att du spelat så fint för oss. Tack mormor för att du köpte ett piano till mamma när hon var liten.

Så här fint kan det låta när Michelle, Norah, Håkan, USCB, Ben Folds, Miss Li eller Regina spelar piano:

Världens ballaste glasögonbjörn

Igår drog vi iväg på en utflykt till Basel med Sofia, Daniel & Linda, för att gå på Zoo och spana in stan. Det var väldigt roligt, djur är alltid fascinerande. Speciellt tyckte vi att de här glasögonbjörnarna var oerhört underhållande:

Först retades den ena med den andra, och då uppstod en liten baloo-dans:

Sen blev den ena björnen sur och vill klättra upp och lägga sig i hängmattan.

Det var bara det att han hade bitit på snöret först, så när han skulle hoppa i ramlade ena sidan ner. Förvirring! Och jävligt svårt att hålla balansen.

Det blev liksom en split. Som vem som helst kan förstå blev det rätt svårt för björnen att ta sig ifrån den ställningen. Han fick till slut hoppa ner och göra ett försök att laga hängmattan. Tyvärr måste jag berätta att han inte lyckades så väldigt bra med det. Men han försökte länge, höll i snöret och tittade från det till grenen, och tillbaka igen.

De fanns många andra fina djur också.

Och Basel visade sig - trots att namnet låter som en tysk industristad med ingen charm -  vara en jättemysig stad, proppad med människor som drack ett glas vitt på uteservering, kvinnor som sålde nybakat bröd på gatan, gatumusikanter som log när man gick förbi och gulliga kullerstensgator kantade av trevliga butiker. 

Basel ligger ju i Schweiz, men vääldigt nära både Tyskland och Frankrike, så vid en skylt kunde man svänga höger för Deutschland, och vänster för Frankreich. Lite kul ändå.

Hej Bullen, är jag normal?

Nu har jag ägnat drygt sex timmar (herregud, jag är ju ett freak) åt att se till att alla låtar i mitt iTunes-bibliotek ligger rätt. Att alla låtar börjar med stor bokstav, tillhör rätt album, med rätt årtal, ochsåvidare, ochsåvidare. Det tar såklart evigheters evigheter men ger trots allt en viss inre tillfredsställelse i slutändan. Tänk när ALLT är sorterat! Friden!

Nu drabbades jag dock av snilleblixten att man ju borde kunna byta namn på hela grupper i taget. Sen provade jag det en gång. Det gick såklart hur lätt som helst. Väldigt smart att upptäcka det först efter sex timmars monotont klickande! Verkligen oerhört smart.

Snowsurfin

En tisdag i Elsigen-Metsch, med Linda & Daniel, Kuchen (ja, han heter Kakan i efternamn) & Ottiker. Daniel bidrog till vad vi länge trodde skulle behålla titeln som roligast vurpa. Han gjorde liksom ett dyk i lössnön och under nån sekund såg vi att han flög med huvudet ner och skidorna rakt upp i en vid båge. Spektakulärt! Men bara några minuter senare flög Kuchen ut för ett stup och gör man det vinner man förstås bästa vurpan-tävlingen. Det hörs ju bara på uttrycket att "flyga utför ett stup". Det slutade dock lyckligt i båda fallen och dagen var wunderschön. 

Det bästa av allt i Schweiz är kontrasterna, efter en dag i skidbacken låg jag hela eftermiddagen på vår soliga balkongen och sov, med en brun rygg som resultat. David behövde dock inte mer sol. När han lyfte på luggen undrade han inte precis vart han haft mösskanten under dagen...

Skidor, kängurur och en förlovning.

Senaste tiden har varit såhär: mycket sol, mycket aktiviteter och mycket besök! C'est merveilleux!

Förra helgen var som sagt Susanne och Martin här, ett par som vi träffade på en resa i Venezuela för två år sedan. Det var jätteskoj att träffa dem igen förstås, och hela helgen gavs en glänsande guldkant när Martin tog Susanne lite avsides under vår promenad i alpbyn Mürren, och friade! Den såg man inte komma! Väldigt skojigt att få vara del av en så speciell dag, och framför allt: massor av grattis till er! 

Sedan har finfina Emma och Johan varit här över påskhelgen och hälsat på. Vi åkte lite mer skidor i Elsigen-Metsch, och nu hade det kommit massa mer snö så det blev en helt perfekt dag. Emma uppfann dessutom en alldeles egen metod för att ta sig ner för de riktigt branta svarta partierna i backarna, verkligen inte illa!

Påskafton firade vi hos Sofia och Andreas som också hade besök, så totalt var vi tio glada svenskar som åt påskbord, beundrade en gigantisk chokladhare och drack grappa. Vi målade ägg också, och körde "äggknäckarleken" som var ny för mig. Roligt. Det är intressant hur man som vuxen målar ungefär lika bra som en femåring, jag undrar när ens förmåga att rita liksom stagnerar för att sedan aldrig mer ta fart... (Obs, jag pratar nu om alla utom Sofia, som har talang av rang!) Väldigt roligt var det hur som helst att måla ägg och gissa vem som målat vad. Påskpyssel är ju för övrigt alltid väldigt roligt, ett av mina bästa minnen är från fjällen nån gång på nittiotalet, då min kusins kille inte förstod att man kunde böja piprensarna. Således hade hans kyckling en väldigt väldigt lång hals och fick namnet den döende svanen.

Vi har också kollat på björnungar, kängurur och lamor (konstig fauna här i alplandet), varit på fest hos Schmocker i Wimmis, käkat Raclette och hängt en förmiddag i Fribourg. Det är så lustigt med Fribourg, det ligger 25 minuter bort men tillhör franska delen av det här multikultilandet. Vips så får man beställa sin hamburgare på français istället för deutsch och allt, även människorna, ser lite mer franska ut. 

 Har man roligt går det fort, i morse körde jag Emma och Johan till tåget och så var de puts väck. Bara sådär. Himlarns. Men till alla besökare: tack för att ni varit här! Vi uppskattar det något alldeles väldigt! Nu väntar vi en vecka ungefär och sen kommer näste man i ledet hit och hälsar på.

Helt klart...

... det roligaste aprilskämtet hittills.

Så var det skärtorsdag

(Den är inte särskilt rosa utan snarare vit, det har snöat igen. Fy.) Varför firar vi påsk egentligen, det var väl på långfredagen som Jesus hängdes upp? Är det verkligen något att fira? Eller är det återuppståndelsen? Den måste väl i så fall ha varit på måndagen, och då firar vi väl inte alls? Väldigt märklig högtid när man tänker på det.

Och framför allt; var sjutton kommer haren och äggen ifrån!?

Hur som helst, påsk är det och den ska förstås firas med mängder av godis och vårblommor som sig bör. Det är nu bara snön som stör en aning, i helgen var det så varmt i bergen till och med att vi kunde åka skidor i bara tröja. Vi hade en kanonhelg med Susanne och Martin som var här och hälsade på, ska lägga upp lite bilder när senare på vår härliga skiddag i Elsigen-Metsch. Solbrännan i fejjan efter den dagen var inte nådig, man ska inte underskatta effekten den reflekterande snön har för UV-strålarnas styrka! Susanne och Martin bjöd på en fet överraskning också, får berätta om den sedan när jag vet att jag får.

Ikväll kommer nästa besök: Emma och Johan. Hurra! Superbra! Dem ska vi ha!