Dagen vi alla (läs: jag) fruktat så innerligt är kommen. Soffan är borta. Jag har givmilt skänkt den till bättre behövande via Myrorna (läs: panikat över att den nästan är trasig och varken får plats i vår lägenhet eller vårt förråd, trots att jag provat med allt).
Det började en dag, kanske var det 1998, när jag såg underverket på blocket, nästan oanvänd eftersom den stått i en sommarstuga. 200 spänn är billigt, det var det redan på nittiotalet och till och med för en fjortonåring, så vips var den min. En snäll man körde hem den till Ådäljan, och jag och Johan kånkade själva upp den på mitt rum eftersom inte mamma och pappa var hemma. Det var inte lätt. Men det var lätt värt det.
Sen har han bott här, i mitt rum hemma på Ådäljan:
... och här, i min och Johans etta på Solrosgatan (här sitter Karin J i den och ler):
och HÄR, i min alldeles egen etta på Stockholmsgatan (jag vet, soffan syns inte på den här bilden. Soffan är nog inte ens ditflyttad på den här bilden, men den stod sedan där till höger om nattduksbordet under hyllan):
Men inte här, på eklanda. Här har han bara bott i förrådet. Det är en sorgens dag, men jag önskar soffan allt väl. (Och som minne snodde jag med mig de två "extrakuddarna", som den nya ägaren säkert inte behöver. Så jäää´la smart).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar