Oh my gosh!

Efter en ganska lång och härlig tid i Kapstaden ska vi flyga vidare till Durban i KwaZulu-Natal i morrn! Förra gången vi flög hette bolaget 'Fly Mango', och den här gången heter det "1time.aero". Ett helt sjukt namn. Menar de "one time", som att man aldrig återvänder, eller "first time", som att de aldrig flugit förut? Vi tycker inte att något av det känns så logiskt, men det ska nog gå fint ändå.

Just nu ligger alla och sover. Allra tyngst sover en koreansk tjej, Sonyi eller något sådant. Hon flyttade in, sen somnade hon. Och sen dess har hon i princip sovit konstant. Det är lite konstigt. Indiskan Lerusha har flyttat till ett tält på bakgården eftersom det bara kostar 70 rand att bo där. Ibland kommer hon dock upp till oss och fnissar lite och säger "oh my gosh", varierat med "oh my gooood".

Förutom att jag nu kom på att vi glömt gå till en afrikansk restaurang och käka krokodil och struts som vi hade tänkt (jag har försökt få Johanna att tänka att krokodil ju är som fisk eftersom de lever i vatten), känner vi oss klara med härliga Kapstaden och laddade för Durban och kommande resmål!

I tisdags hade vi den mest effektiva och upplevelserika dagen man kan föreställa sig, exjobbandet är nu i full gång. Vi jobbade från åtta på morgonen till en bit efter midnatt på kvällen.
Först fick vi göra något jävligt coolt. Vi intervjuade Pieter Cronje, nån höjdare i VM-organisationen, och blev under tiden visade runt på den stora stadion som håller på att byggas. Det var svinhäftigt att få klättra omkring på stadion mitt under byggandet i gula hjälmar och enorma kängor (clownmodell, clownstorlek), en upplevelse som vi förstod är få förunnad. En journalist på Sunday Times var också med, men han fick mycket mindre tid med Pieter än vi fick och vi kände oss nöjda och grymma. Och damn vad vi ser fram emot att se Green Point Stadium på tv nästa sommar!


Resten av dagen åkte vi omkring i kåkstäderna norr om stan, tillsammans med en rar man som är team manager för ett fotbollslag där. Vi åkte igenom flera ’informal settlements’, de fattigaste av de fattiga delarna av kåkstäderna. Små tändstickshus, ett virrvarr av elkablar och sneda sjok av korrugerad plåt. Den mest tydliga markören av segregationen såg vi när vi passerade ett järnvägsspår som utgjorde den knivskarpa gränsen mellan dem som har det allra sämst, och dem som hade det avsevärt bättre. Apartheid är borta, men alla gränser finns kvar. Både fysiska och mentala.
En sak som är helt uppenbar är den nästan galet stora tilltron till allt positivt som VM kan föra med sig för de mindre privilegierade grupperna. VM 2010 är inte vilket VM som helst, det bär en hel nations samlade förhoppningar om enande och nationsbyggande på sina axlar. VM 2010 är allt här, liksom fotbollen i sig är allt för många människor i kåkstäderna, och därför känns det så bra att berätta om dem som känner ett stort utanförskap och gigantiska förhoppningar på samma gång. Vårt ämnesval känns bättre och bättre för varje person vi pratar med -kopplingen mellan landets alla problem och fotbolls-VM är fullkomligt uppenbar här. Alla pratar om VM. VM påverkar allt.





Vi kom tillbaka till hostelet lyckliga och helt slut. Efter att ha lagat vår vanliga dagliga spaghetti med pesto och fetaost (vi börjar tröttna en aning på just den fantasifulla rätten) i det gemensamma köket jobbade vi vidare på rummet i flera timmar innan vi slutligen däckade. Känslan var dock överväldigande och jävligt go: vi har ett mäkta angeläget exjobb på gång, och det kommer verkligen att bli BRA BRA BRA. Vi har såklart skitmycket kvar att göra, men det är så ROLIGT helt tiden. (Också gött att få vara hostelets tanter som jobbar intensivt med sina datorer på rummet en hel kväll och sedan däckar tidigt, till skillnad från alla vidriga tyskar som lirar biljard och skränar på balkongen. Titt som tätt är det dock vi som sitter på balkongen med billigt vin och smashing utsikt.)

Igår åkte vi till Robben Island, där Nelson Mandela satt fängslad i 18 år. En f.d. politisk fånge på fängelset visade oss runt och det kändes rätt bildande och bra att ha varit där.



Idag… ja, idag har vi inte lämnat hostelet ens. Vi har parkerat oss i varsin solstol vid poolen med en ananasjuice i näven och sen inte gjort något mer. Ljuvligare än ljuvligast. Vi har tex inte läst några böcker eftersom det är så jobbigt att hålla upp handen.

Vi har en go lista på gång till er med skojiga och konstiga saker som hänt oss. Folk är så märkliga och det är ju oftast roligt. Men jag tror vi spar den till nästa inlägg.
Tack för att ni hör av er. Vi tycker jättemycket om att få anekdoter hemifrån.

Sov gott, Muah! Smack!


Fler bilder hittas på resdagboken.