Moçambique -check!

Hej käraste!
Vi ska för en gångs skull försöka att hålla det här lite kort. Sammanfattningsvis har vi nu ägnat Moçambique sex dagar av vår resa . En helt otroligt fin vecka!

Vi började med en dag i huvudstaden men placerade oss redan tidigt nästa dag på en hyfsat obekväm och hyfsat fullpackad minibuss. Detta lilla, trasiga och ytterligt högljudda fordon tog oss på nio smärtsamma timmar (inklusive två däckbyten och endast en tiominuters bensträckare) norrut till Tofo, en liten by på kusten.

Tofo kan beskrivas som ett riktigt klassiskt vykortsparadis. Ett ställe som man egentligen aldrig vill lämna. En fullkomligt smashing sandstrand, en liten marknad med rostade cashewnötter i plasthinkar och afrikanska saronger, barer utmed stranden, underbara människor, fantastisk mat, bambuhyddor och idel vita leenden. Ser ni det framför er?
Vi ägnade en hel dag på en varm stenpir med pocketböcker, p3-dokumentärer och avokado och nybakat bröd från marknaden. Johanna W blev brun, Johanna L blev svart.
Kvällarna har varit helt underbara med kall öl och skaldjursmiddagar vid de små träborden. Såskletiga fingrar och tårna djupt nerstuckna i sanden. I Tofo behöver man inte använda skor.







En stor besvikelse måste vi dock nämna. På ett tidigt stadium insåg vi nämligen att utanför Tofo är chanserna stora att få se valhaj. Vi blev alldeles till oss vid tanken på att få simma bredvid de enorma valarna! Snabbt drog vi ihop ett gäng och bokade en snorkeltur. Lyckligast över detta blev nog Lagerforskan som har åtrått åsynen av en valhaj sedan hon tog sina första dykarandetag.

Så ni förstår att vi blev besvikna när vi vaknade på tisdagsmorgonen av tjutande stormvindar och ett ihärdigt hällregn. Himlen var envist stålgrå åt alla håll och vågorna farligt höga.

Givetvis var snorkelturen inställd. Det gick inte att dölja besvikelsen men Johanna L stålsatte sig och krystade fram ett ”det är okej” och ett leende. Vi åkte in till fiskebyn Inhambane och tröstade oss med lyxlunch och gott portugisiskt kaffe (en kolonial rest av det bättre slaget) och det kändes rätt bra till slut. Men ändå: en liten förlust.

Dagen efter återvände vi till Maputo. Väl där stötte vi på motgångar: inga lediga rum! Första gången på resan. Med cirka femtio kilos packning på våra taniga axlar resignerade vi, åt lunch och bestämde oss för att allt skulle bli roligare med lite caipirinhas innanför västen. Med bara några timmars sömn och ingen mat i magen blev det verkligen det! Vi garvade oss hela vägen till ett avlägset hostel som kunde ta emot oss och sedan sov Johanna W djupt i två timmar.

På kvällen besökte vi den omtalade fiskmarknaden med det fantastiska konceptet som ännu inte nått Göteborg: gå till marknaden, köp din fisk, gå vidare till restaurangen, låt dem tillaga den. Ät och njut. Vi valde ett kilo wrasse och fick den tillbaka grillad och indränkt i rikliga mängder citron, vitlök och örtkryddor. Till detta ett berg av potatoe chips och små skålar fantastiska såser. Helt underbart!


Sedan mötte vi upp med Laxi (Johannas kompis Charlottes Maputokompis. Charlotte har bott i Maputo, reds. anm.). Laxi pratade nästan ingen engelska men var fantastiskt söt och tog med oss till en bar med sjyst livemusik och grym stämning. Vi dansade och semiskämdes och hade så himla kul!



Nu har vi lämnat Maputo och befinner oss i Nelspruit i Sydafrika. I morgon ska vi två och guiden Dave ut på en exklusiv tvådagars safari. Två lyckliga kvinnor och en man i en jeep. Samt allt vad Sydafrika har ett erbjuda i vildmarkdsväg. Vi vill inte avslöja för mycket men förväntningarna är skyhöga och peppen likaså. Det känns ungefär som kvällen innan julafton!

Det här blev ju kort och koncist precis enligt målsättningen. Hoppas att ni orkade läsa! Nu är vi snart hemma igen och börjar så smått längta efter er. Men just nu längtar vi mest efter lejonen! Hörs snart! Pussar och kramar.
Johannorna.

(Mera mera finns här.)