Fattigdom i KwaZulu Natal, bergsmonarkin Swaziland och ett myllrande Maputo

Sedan vi lämnade Durban för några dagar sedan har vi verkligen varit med om saker som inte liknar några tidigare erfarenheter.
I torsdags tog vi en lokalbuss (vi börjar tröttna på att alla säger att allt är så himla farligt hela tiden, lokalbussarna är kanon) till världens minsta ställe, byn Gingindlovu utanför det också lilla stället Eshowe. Därifrån hämtades vi upp av nunnan Priscilla, som tog oss långt ut på KwaZulu-Natals landsbygd över stora böljande kullar och forbi massor av sockerrörsplantage. Hon körde sin rostiga 21 år gamla Toyota över mark så bucklig att det kändes konstigt att vi alls kom fram. Här ute mitt i ingenstans fanns en annan värld än vad vi är vana att se. Här svälter folk. Här dör folk av aids hela, hela tiden. Nunnan driver ett hospice för att de aidssjuka ska få dö en värdig död, för när hon flyttade hit gömdes de ute på fälten där de fick ligga och tyna bort i tystnad. Nu börjar det bli så igen, berättade hon i bilen, eftersom föräldragenerationen snart är försvunnen. Kvar finns barnen och de mor- och farföräldrar som fortfarande lever.



Hela vårt besök utanför Gingindlovu har varit fantastiskt på så många sätt, gripande, intressant och starkt. Men också fruktansvärt jobbigt, situationen går inte att beskriva. Vi åkte iväg och besökte en familj som snart är helt utplånad. En sexårig flicka var med oss, men hennes blick var någon helt annanstans. Hon log aldrig men visade oss sina öppna sår på magen. Den här familjen är dessvärre inte det minsta unik utan bara ett enda i en aldrig sinande rad exempel. I området bor 900 familjer som är så kallade child headed households, familjer där föräldrarna dött och barnen blivit ensamma kvar. När vi fick höra om alla barn som gräver ner sina döda föräldrar i jorden bakom lerhyddorna hjälpte det inte att borra naglarna i handflatorna och trycka ihop käkarna, det kom tårar ändå. Det sved i hela hjärtat och kändes så fruktansvärt verkligt.

Vi sov över på hospicet, i varsitt litet rum med en småläskig Jesusstaty på väggen, tjockt plastöverdrag på madrassen och ett ensamt stearinljus. Här brukar människor dö, och det var minst sagt ganska svårt att hantera det efter alla intryck under dagen. Strömmen gick och hundarna utanför ville aldrig sluta yla. Den kvällen kommer vi båda tveklöst att minnas som en av de konstigaste vi någonsin varit med om.

Dagen därpå lekte vi med alla foraldralosa barn som kom till dagcentret och det var som att möta en flod av kärlekstörst. De kastade sig fram och borrade in ansiktet i våra kläder. Med en klump i magen visste vi att ungefär hälften av dem kommer dö innan de blir tonåringar. ”Tretton år är absolut deadline” har vi fått veta.
Vi besökte också hospicet där de allra sjukaste människorna tillbringar sin sista tid. En stund efter att vi mött blicken hos dem som nar som helst ska dö satt vi på en buss till Swaziland med en bunt glada resenärer från olika länder. Det var konstigt. Vi hade velat stanna minst en vecka hos nunnan, men samtidigt var det skönt att komma ifrån och få andas lite.







De senaste dagarna har vi rört oss en rätt så imponerande sträcka i olika omgångar, med fordon av varierande komfort. Vi kom fram till Swaziland igår, hann bada i några varma källor sent på kvällen och gå på en marknad i morse. Sen lämnade vi landet för Mocambique och huvudstaden Maputo, där vi nu befinner oss. Allt har gått väldigt smidigt trots att folk bara skrattar eller suckar när vi erkänner att vi inte planerat så mycket. Har ni fixat visum? Nej, inte än. Vet ni vart ni ska bo? Nej, inte än men snart. Har ni ingen mat med er? Eh, nope. (Men allt löser sig lyckligtvis perfekt ändå, trots den sanna myten om att allt tar tid i Afrika.)
Imorrn drar vi till kusten för att sola och bada några dagar. Det som rör exjobbet känns i hamn och nu ska vi bara andas ut och ha total semester sista veckan! Mocambique känns finemang, intrycken so far är att det är väldigt afrikanskt och väldigt varmt.

Vi hörs om ett par dar!
Ps. En rolig sak är Johanna W:s omåttliga suktande efter mat. Hon vill äta hela tiden, så gärna att det förblindar henne. Igår sa hon exempelvis lite otåligt och med viss desperation i rösten till tjejen på hostelet, [som stod vid spisen med ett paket pasta i handen och uppenbarligen lagade mat till oss]
“So.. WHERE is the FOOD?”

(Fler bilder finns att beskåda här, på vår resdagbok.)