(från vår resedagbok på resdagboken.se)
Efter ett gang dagar i solen pa Margarita, bestamde vi oss for att kanna lite pa fastlandets djungler och en nationalpark som heter Canaima.
Resan startade med bil i trafiken, for att ta oss till flygplanet. Innan den har resan, har vi sett trafiken som farlig, ohyfsad och fullstandigt galen. I forhallande till flygturerna, ar den ingenting. Skulle det visa sig.
Val pa flygplatsen spelade vi nagra obilgatoriska rundor kort, innan guiden som heter Manuel plockade upp oss och gick igenom trippen. Manuel var en fena pa engelska och tyska, och babblade garna, ofta och val.
Forst skulle vi flyga till Tucupita. Det gor man med ett plan som inte har pumpade dack, ett alarmljud i planet som okar och minskar i styrka da och da, en vinge som darrar i luften och propellrar som nagon drar igang for hand fore starten.
Vi kom fram till Tucupita, tryckte in oss i en bat och brummade ivag i nastan tva timmar langs Sydamerikas tredje storsta flod, Orinoco. Sa smaningom nadde vi fram till lodgen dar vi skulle bo. Ett helt fantastiskt stalle med hyddor pa pinnar ute i Orinoco-floden. Vaggarna pa hyddorna var myggnat, sa pa natten horde vi alla djungelns djur. Andra djur presenterade sig under dagen under en rundtur i deltat:
En delfin, en tucan, ett gang pirayor och en tigerfisk. Dessutom sag vi apor (roda och capuccino-fargade) som kamikaze-hoppade mellan traden. Helt otroligt coolt. Sedan tvarstannade den Venezolanska gubben som styrde baten. Han gled sakta mot nagot som lag precis dar floden moter djungeln, och sa: "anaconda". Dar lag en stor javla anaconda. Vi tog nagra bilder pa den och drog sedan vidare.
Sedan gick vi ratt in i djungeln. Inte pa nagon turist-stig eller sa, utan ratt in i djungeln. En galen venezolan slog upp vagen med en machete, och Manuel visade oss hur man dricker ur ett trad, varfor vissa trader har rotter som ser ut som morotter och att fuktigheten ar nittio procent i djungeln.
Efter det halsade vi pa en Warao-familj, som bodde under tre tak, utan vaggar. Sedan drack vi Cuba libre i solnedgangen och spanade efter fler delfiner.
Pa kvallen at vi god mat och fick besok av en stor, javla harig spindel. Alla var radda, utom en venezolan som lat spindeln klattra upp pa hans arm. Macho. Andra intressanta djurinslag pa lodgen var en leopard som var fastbunden i ett trad och en papegoja som at upp Johannas mat och gillade kepsknappar.
Pa andra dagen flog vi vidare till en nationalpark som heter Canaima, med samma skraltiga flygplan. Vadret var bra den har dagen, sa piloterna bestamde sig for att gora ett forsok att lata oss se Angel falls, varldens hogsta vattenfall. Planet dok ner i en canyon och akte mellan tva gigantiska table-mountains. Vi fick se och ta bilder av ett nastan kilometerhogt vattenfall, samtidigt som flygplanet kastades fram och tillbaka av turbulensen. Och da var det bara nagra hundra meters marginal pa bada sidor. En helt sjuk upplevelse, dar radsla blandades med adrenalin och kommentarer som "det har var ta mig fan det sjukaste jag nagonsin gjort".
Nagra minuter senare steg piloterna upp over ett table-mountain, och visade planet som Jimmy Angel kraschade med nar han upptackte Angel falls. Det ligger kvar an, uppe pa toppen. Han kraschade under 1930-talet.
Val framme i nationalparken sag vi nagra helt otroliga vattenfall, och fick till och med ga under ett. Aterigen, ingen snitslad bana. Utan ratt igenom ett stort vattenfall dar vattnet manga gangar forsokte forsa ratt igenom oss. Man kan bara ta sig till Caniama med flyg, vilket ocksa ar lite anmarkningsvart.
Med pa trippen hade vi atskilliga skona filurer. En tysk-polack som hade med sig en APS-kamera och tog bilder pa sig sjalv haftigt gestikulerande mot manga olika bakgrunder. Han sag alltid till att hamna i foren av alla fortskaffningsmedel och viftade ofta med sin kamera och sa: "internet, internet". Vi forstar fortfarande inte varfor.
Ett amerikanskt pensionerat par som hette Maryanne och Chuck var ocksa med. De var i Venezuela, bodde vid stranden och undervisade pa en internationell skola pa dagarna. De berattade bade hur kara de ar i landet, och hur sjukt daligt alltmojligt fungerar i landet. Nu ska de hem till USA 10 veckor, sedan dra till Skopje i Macedonien och jobba dar i ett ar eller sa. Stentuffa gamlingar. Men formodligen inte sa bra pa tradgardsskotsel, for Chuck sa att djungeln "was nothing compared to his garden".
Nu ar vi tillbaka pa Margarita och har spenderat en dag pa stranden. Allt ar suverant bra! Ha det bra darhemma.
Kramar fran Johanna och David!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar