Jag minns så väl den dagen hon skrev att hon kommit in. Kommit in, fast i Danmark. Min bästa kompis S, som jag gjorde precis allting tillsammans med och som hade sökt till läkarlinjen nio gånger men lottats bort varje gång trots sina 20,0 i betyg. Så kom hon in ändå till slut, i Århus. Och skrev att hon skulle flytta. Det trycket över bröstet jag kände då. Vi umgicks ju jämt.
Kanske var det 2007 och vi var en trio förresten, vi är fortfarande en trio, jag, S och N. Men det var jag och S som gjorde alltid likadant och tillsammans. Vi gick i samma klass hela grundskolan och gymnasiet. Vi skaffade vårt allra första extrajobb på samma ställe, där vi sorterade videofilmer för 53 kronor i timmen på lördagar. Vi fixade också vårt andra extrajobb på samma ställe, där vi jobbade med barn med olika funktionsnedsättningar under somrar och helger i många, många år. Alltid med exakt samma schema. I samma arbetsgrupper. Vi reste ihop, vi tränade ihop, vi tillbringade all fritid med varandra. Vi åkte till andra sidan jorden ihop en månad sista terminen på gymnasiet, vi gjorde alla skolarbeten ihop och slappade hemma hos varann övrig tid. Om inte, pratade vi i telefon.
Sedan jag fick det där sms:et om flytten till Danmark för kanske 13 år sedan har vi inte bott i samma stad mer. Nästan, för en höst något år senare bodde vi i Stockholm samtidigt, när jag jobbade på DN och S hade kommit in på läkarlinjen där istället. Men förutom det har vi bott i olika städer hela tiden. Hon i Århus, Stockholm, Kalmar, Kampala och nu Malmö. Jag saknar henne jämt. Jag är skitdålig på att ringa, verkligen skitdålig, men jag saknar henne jämt.
I helgen åkte jag och N äntligen och hälsade på! Det har vi såklart gjort förut, jag har hälsat på S i alla städer hon bott i. Kampala också. Men nu var det längesen och helvete hörrni vad fint det är att få få hänga helt ostört i flera dagar med sina äldsta vänner. Dricka vin. Äta godisglasschips. Kolla på film men prata hela tiden under filmen. Hänga i S:s lägenhet (som visade sig vara en 120 kvm stor sekelskiftesvåning som hon lyckats få förstahandskontrakt på). Åka till Köpenhamn och äta svinbra mat och prata mer och inte behöva bakgrundsförklara en enda grej eftersom de vet ändå.
En sån helg var helgen som gick. Uppskattade den otroligt mycket. Mina fantastiska väninnor, för att citera Ferrante. Vi kan bli frustrerade på varann sådär som man kan bli på syskon, för att vi är så nära, men jag skulle också göra vad som helst för dem.
Nu för tiden är det jag och N som har alla de där gemensamma faktorerna. Vi som bor i Göteborg, vi som köpt hus, vi som skaffat män och två barn var. Vi som inte kan spontanåka till Etiopien när S slänger ut ett sms med några veckors varsel. Men oavsett livssituation, geografi och allt annat jox kommer vi alltid att vara den här trion. Och som jag älskar den.
Fotnot:
Bilderna ovan är på mig och N, förutom den lila skuggan som smälter ihop med väggfärgen på bilden med en dansk tonfiskmacka nere till vänster. Det är S. Vacker som en dag men envis som en get har hon nämligen inte varit med på bild ordentligt under de senaste 22 åren. Så kan det gå.
Kanske var det 2007 och vi var en trio förresten, vi är fortfarande en trio, jag, S och N. Men det var jag och S som gjorde alltid likadant och tillsammans. Vi gick i samma klass hela grundskolan och gymnasiet. Vi skaffade vårt allra första extrajobb på samma ställe, där vi sorterade videofilmer för 53 kronor i timmen på lördagar. Vi fixade också vårt andra extrajobb på samma ställe, där vi jobbade med barn med olika funktionsnedsättningar under somrar och helger i många, många år. Alltid med exakt samma schema. I samma arbetsgrupper. Vi reste ihop, vi tränade ihop, vi tillbringade all fritid med varandra. Vi åkte till andra sidan jorden ihop en månad sista terminen på gymnasiet, vi gjorde alla skolarbeten ihop och slappade hemma hos varann övrig tid. Om inte, pratade vi i telefon.
Sedan jag fick det där sms:et om flytten till Danmark för kanske 13 år sedan har vi inte bott i samma stad mer. Nästan, för en höst något år senare bodde vi i Stockholm samtidigt, när jag jobbade på DN och S hade kommit in på läkarlinjen där istället. Men förutom det har vi bott i olika städer hela tiden. Hon i Århus, Stockholm, Kalmar, Kampala och nu Malmö. Jag saknar henne jämt. Jag är skitdålig på att ringa, verkligen skitdålig, men jag saknar henne jämt.
I helgen åkte jag och N äntligen och hälsade på! Det har vi såklart gjort förut, jag har hälsat på S i alla städer hon bott i. Kampala också. Men nu var det längesen och helvete hörrni vad fint det är att få få hänga helt ostört i flera dagar med sina äldsta vänner. Dricka vin. Äta godisglasschips. Kolla på film men prata hela tiden under filmen. Hänga i S:s lägenhet (som visade sig vara en 120 kvm stor sekelskiftesvåning som hon lyckats få förstahandskontrakt på). Åka till Köpenhamn och äta svinbra mat och prata mer och inte behöva bakgrundsförklara en enda grej eftersom de vet ändå.
En sån helg var helgen som gick. Uppskattade den otroligt mycket. Mina fantastiska väninnor, för att citera Ferrante. Vi kan bli frustrerade på varann sådär som man kan bli på syskon, för att vi är så nära, men jag skulle också göra vad som helst för dem.
Nu för tiden är det jag och N som har alla de där gemensamma faktorerna. Vi som bor i Göteborg, vi som köpt hus, vi som skaffat män och två barn var. Vi som inte kan spontanåka till Etiopien när S slänger ut ett sms med några veckors varsel. Men oavsett livssituation, geografi och allt annat jox kommer vi alltid att vara den här trion. Och som jag älskar den.
Bilderna ovan är på mig och N, förutom den lila skuggan som smälter ihop med väggfärgen på bilden med en dansk tonfiskmacka nere till vänster. Det är S. Vacker som en dag men envis som en get har hon nämligen inte varit med på bild ordentligt under de senaste 22 åren. Så kan det gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar