1. Maten på Fröken Olsson. Speciellt pajen som var oerhört äcklig. (Sällskapet - Johanna, Emma och Diggi - var dock oklanderligt.)
För min egen del har nollnolltalet varit utmärkt. När det började var jag en lång och ranglig tonåring som gick i nian på Vallhamraskolan i Sävedalen. Då var det modernt med Savann-byxor och diskussionerna handlade mycket om huruvida mobiler med inbyggd antenn - som den nya Nokia 3210 hade - kunde orsaka cancer och snar död. På den tiden brukade vi kolla på film i Sofias källare på Mimersvägen och tjata hål i öronen på våra föräldrar för att vi skulle få sova över där både tjejer och killar. En på många sätt kul tid. 
Och så firar man så himla länge. David och jag smygstartade julfirandet innan jul i Jönköping med hans familj och vänner. Den 22:e sov vi hos Davids gamla bästis Janne och hans tjej Nina. De har lärt sin lille son Love att fnysa till påståendet Nu gjorde HV71 mål och att ta sig för huvudet med förtvivlad min när han hör frasen Åh nej, jag är halvtysk, vilket var oerhört underhållande att få beskåda innan lillen skulle knalla iväg till dagis på morgonen.
Den 23:e firade vi jul med Davids familj. Det spelades spel och skivor och åts mycket och god mat. David fick ett flugfiskespö i julklapp, och verkade så sugen på att få prova det att jag övervägde att stanna till vid Munksjön med honom på hemvägen så att han skulle få provkasta lite. 
På juldagen åkte vi som alltid ner till Hylte och gick på det i raden tjugonde släktkalaset ute i de småländska skogarna i Vare. Jag har ju tidigare berättat om maten vi bjudits på genom åren, alltid något spännande. Bland annat har det varit bäver, canadagås, rådjurs-carpaccio och struts. 2009 var inget undantag, i år blev det hare. Totalt åtta stycken. Sju av dem var skjutna - jag visste inte riktigt om Alf skojade när han sa att det kunde finnas hagel kvar i köttet, men det gjorde han inte, visade det sig - och en var påkörd. Imponerande att orka bjuda mer än 50 personer på middag dagen efter julafton, och att dessutom göra det till ett kulinariskt äventyr varje gång. Den hemlagade glassen med blåbär är ett stående och omåttligt populärt inslag.
... halsont veckan före jul när man varit frisk som en nötkärna under precis hela hösten: så sjukt onödigt!
Idag borde man förstås skriva om Lucia. Men jag har inte direkt något Lucia-relaterat att skriva, mest för att det kanske inte blir så där värst mycket specifikt luciafirande. (Visserligen väldigt väldigt mycket frosseri i jul och tredje advent, men inga lussetåg just). Det brukar ju bli så, man sitter och väntar och väntar den trettonde på att det ska komma en rar liten skock barn och bara skämma bort en med pipig sång så vacker att man trillar av pinn, som för att beta av den inneboende skulden alla dagens barn besitter*.
Jag tar upp en annan väldigt viktig sak istället. Varför har alla (andra) lägenheter i vårt hus genomskinliga vita gardiner som täcker hela fönstren? Det är så fult så man dör. Ni vet såna där skira smutsbeige nät-tyger i syntet, som bara hänger där och ser sunkiga ut. Det undrar jag verkligen.
Och samma dag som jag kommenterade detta viktiga till David, påpekade Sofia exakt detsamma angående deras grannhus borta i Wankdorf-trakten på andra sidan stan. Det är tydligen nåt man gör här, sätter upp sunkpolyestergardiner. Förmodligen för att man obemärkt ska kunna spana in sina halvnakna frukostfixande grannar utan att de ska kunna spana in en tillbaka. (Sofias teori). Himla girigt faktiskt.
Nu ska jag ägna dagen åt att plugga franska, kolla på serier, äta julgodis, beundra vår lille julgran, glädja mig åt att Köniz fantastiskt nog vann sin match igår trots att ungefär åtta av de tio bästa spelarna var skadade eller sjuka, och sen ska jag på adventsfika nere på Spühlirain. Alltså hemma hos Daniel och Linda. Happy Lucia på er alla!
Och en sak till: vad betyder egentligen natten går tunga fjät? Att natten liksom sänker sig över gårdarna? Och den HÄR raden: kring jord som sol'n förgät, skuggorna ruva? Kring jorden som solen glömde? (Jag har nog alltid trott att det är förlät man sjunger, inte förgät.)
* ni vet Skulden som dagens kids självklart har gentemot oss som på 80- och 90-talet gick från dörr till dörr med glitter och ljuskrona med fuskljus och sjöng och sjöng och sjöng och sjöng. Okej att vi fick sjuuhuukt mycket godis och att det typ var årets roligaste event, men nog hade man också väntat sig att efterträdarna skulle stäppa upp och göra detsamma när man själv blev för gammal (läs: 11). Visst?!
Det bästa med att gå upp kvart i fem och köra någon till tåget, är att man får somna en gång till när man kommer hem igen. Mmm.
Idag, den 6 december, firar schweizarna St Nikolaus Tag och då kommer den schweiziske tomten Samichlaus för att ge presenter och godsaker till barnen. De får bland annat lebkuchen, en form av mjuk pepparkaka (dock inte det minsta god) och grittibänz, bröd som är bakat i formen av gubbar.
Samichlaus bor inte på nordpolen utan i Svarta Skogen, och accompanjeras av en åsna och en synnerligen märklig och skrämmande figur som ska väga upp och balansera det goda och snälla. Han kallas för Schmutzli (betyder ungefär "Lilla Smuts") och har traditionellt svarta kläder, svartmålat ansikte och röda ögon.
Schmutzlis uppgift är att skrämma barnen till att vara snälla, och att straffa dem om de inte är det. Jag vet inte om jag tycker att det är en jättebra idé, men det är åtminstone en intressant företeelse att betrakta som svensk invandrare i Bern.
En annan udda detalj är att tomtens luva inte är en luva utan en sån där mitra som biskopar har på huvudet. (Men jag tror att tomten allt oftare ser ut som amerikanska Santa Claus även här).
(Bilderna är stulna från internet eftersom vi inte lyckades få syn på någon Schmuzli idag på julmarknaden vi var på.)
... är det den nionde av mormors åttiosex födelsedagar som hon inte längre finns.
Och det gör mig förtvivlad. Men också lite glad i längst inne för det finns så väldans mycket fint att tänka på med henne. Mormor, Tack för allt det.
Jag är van vid Sveriges ganska normalhöga nivå av byråkrati. Jag är också van vid att resa till länder som i vissa fall kan kännas byråkratiska men som mest kännetecknas av en låt-gå-attityd. Sen har jag förstås, som ny invånare i Bern, lärt känna Schweiz byråkrati och trodde kanske att landet nått någon form av topplacering med alla sina papper och regler.
Men. Ryssland - I´m telling you - LEDER LIGAN ÖVERLÄGSET.
I januari ska jag hälsa på Karin i St Petersburg, där hon pluggar den här terminen. Jag tänkte mig att det väl bara var att boka flyg och kanske smita in på ryska ambassaden lite snabbt någon dag och "fixa visum". Men det visade sig snart att så lätt skulle det inte bli.
För att få åka till Ryssland som svensk turist måste man ha bokat hotell och betalat i förväg för samtliga nätter i landet. Annars går det inte. Det är bara tvärt nej tydligen. Men om man bor utomlands, som jag nu, gäller lite andra regler. Då gäller det att skaffa ett visum, men också en officiell inbjudan från Ryssland. En INBJUDAN. Karin förklarade det här för mig och fällde själv kommentaren Du behöver inte komma, jag inser ju själv att det är helt hopplöst innan hon hade förklarat klart. Om man då inte är bundis med presidenten eller ska arbeta i landet, kan man kontakta en agentur som på något vis "skaffar" en sån här inbjudan, version fejk. Helt lagligt och i sin ordning, men det låter ju helt sjukt.
Vi läste deprimerade på nätet att det kostar strax under 2000 kronor att köpa en sån här inbjudan och ett visum här i Bern. Alternativet var att skicka pass och allt till Berlin, för allt är ju billigt i Tyskland. Men inte att skicka saker dit, det skulle kosta 500 kronor bara i porto.
Till slut hittade Karin en annan lösning åt mig, ett företag här i Bern som fixar visum via konsulatet i Moskva eller något sådant. För en dryg tusing. I det här läget känns det som rena kapet! Så nu har jag lagt 168 franken, mitt pass, ett foto och massor av ifyllda ryska blanketter i ett kuvert och åkt till andra sidan stan för att stoppa ner det i brevlådan hemma hos en ryss. Som enligt hans kollegas meddelande på mailen är på resa i Ukraina och kommer hem den 12:e december, men ändå ska lyckas ha färdigt mitt pass innan den 9:e december.
Att det inte riktigt går ihop är inget jag vågar tänka på just nu.
Att vem som helst kan sticka in handen i brevlådan och ta mitt kuvert med passet och mina pengar är inte heller något jag vill tänka på just nu.
