00-talet.

Ännu ett år är till ända. Ett helt decennium till och med. Ett decennium som visserligen handlat om terrorism, klimathot och finanskris, men också om globala samarbeten och teknologiska under. Apple har kommit med fantastiska produkter som revolutionerat våra liv. Kina och Indien har blivit ekonomiska supermakter. Man har på stenåldersmanér hängt Saddam och det blev fred på många ställen men nya krig på andra. 

För min egen del har nollnolltalet varit utmärkt. När det började var jag en lång och ranglig tonåring som gick i nian på Vallhamraskolan i Sävedalen. Då var det modernt med Savann-byxor och diskussionerna handlade mycket om huruvida mobiler med inbyggd antenn - som den nya Nokia 3210 hade - kunde orsaka cancer och snar död. På den tiden brukade vi kolla på film i Sofias källare på Mimersvägen och tjata hål i öronen på våra föräldrar för att vi skulle få sova över där både tjejer och killar. En på många sätt kul tid.

Tio år senare är jag en rättså vuxen människa som gjort en himla många roliga saker. Jag blev till exempel journalist till slut, som jag velat sedan mellanstadiet. Jag har rest kors och tvärs och fram och tillbaka och lärt mig att gilla sushi som verkade så äckligt innan. Jag har förlorat min mormor, min morfar och min farmor och liksom ändå överlevt. Och jag har sett min bror gå från att vara en 12-årig gitarrspelande grabb till en 22-årig gitarrspelande, intelligent och begåvad rockstar. Inte så illa pinkat.

Jag har verkligen diggat nollnolltalet och för min del får gärna tiotalet flyta på i samma stil.

Gott slut och gott nytt, allesamman!

 ___________________________________________________________________

Före precis ett år sedan skrev jag en lista över saker jag ville göra under 2009. Såhär gick det:

* Gå till Villerkulla i Göteborg lite hungrig och äta mig fördärvat mätt på deras kakbuffé. 

Har jag tyvärr inte gjort. Men det är ju något man gärna har kvar att göra.

* Göra (minst!) en ordentlig resa.

Har jag verkligen gjort. Jag var i Sydafrika och Mocambique i en månad. Sen flyttade jag till Schweiz. Utöver det har jag varit på trevliga resor till bland annat Berlin.

* Skriva exjobb om något sjukt spännande i något sjukt spännande land och sälja in några sjukt bra rep från det till en sjukt bra tidning. 

HAR JAG GJORT. I sydafrika, med bästa Johanna. Och vi sålde det till Ordfront. (Att ersättningen för det gick helt i stil med den ekonomiska kris vi befinner oss i behöver man ju inte fokusera på).

* Starta ett frilansföretag. Det kan ju vara bra att ha.

Nope. Den tummen har jag inte fått ur än. 

* Läsa mycket böcker.

Oh yeah. Check. 

* Bli jätteduktig på alla funktioner på min D80.

Nåväl. Lite nya grejjer har jag snappat upp, och så har jag gått en kurs i bildbehandling och fått en extern blixt i julklapp. 

* Lära mig potatisgratäng. Jag vet att det är lätt men jag har bara aldrig gjort det.

Mje, just det har vi nog inte gjort. Men vi har köpt en Raclettegrill. 

* Flytta ihop med David.
Oui. Flyttat in till på Eklandagatan och flyttat med till alplandet.

Arg som en skomakare.

När jag flög hem till Göteborg förra torsdagen var jag som alltid tvungen att låta mina stövlar passera genom röntgenapparaten på flygplatsen. Tullkillen lutade sig då förbryllat fram och stirrade på genomskärningen av mina sulor. I klacken såg man nämligen ett tiotal spikar som spretade åt olika håll.

Spikarna kommer från de otaliga gånger jag har fått klacka om mina älsklingsstövlar. Trots att jag nog betalat mer för det än för själva stövlarna när de var nya, är det så väldigt värt det. Jag älskar det som skomakarna gör. Men jag älskar inte alltid skomakarna. Är det bara jag som tycker att de är arga och läskiga?

Varje gång får jag en smärre utskällning. Förra gången, i närheten av min dåvarande lägenhet, sa skomakarn "Nu GÅR det inte att klacka om dem fler gånger. Hör du det?".

Så nu har jag bytt skomakare, till en på Eklandagatan. Han började med att riva sönder hela sulan. Jag dog inombords. Sen sa han "har du försökt limma själv eller?". Jag svarade "nej, jag vet inte, nej, det tror jag inte. Nej." (Men det har jag naturligtvis, jag älskar ju Superattack såsom en geting älskar ett glas saft.) Sen påvisade herr skomakare en saltrand som han beskrev som "beviset på att jag gått i djupt vatten med stövlarna". (Ser du randen? Ser du den? Så högt vatten har du gått i!). Sen sa han att han skulle ge mina stackars stövlar nya och helt hål-fria sulor för 320 pix, om jag lovade att smörja kanterna med fett i framtiden.

Lättad lämnade jag lokalen. Men det är verkligen en skräckblandad förtjusning varendaste gång.

Juligt och kuligt.

Alltså, jul. Vilken oerhört bra högtid det är. Man liksom bara myser och äter choklad och träffar alla och umgås och fikar hela dagarna och har massa fina saker överallt. Och i år hade vi även SNÖ. Lyckan.

Och så firar man så himla länge. David och jag smygstartade julfirandet innan jul i Jönköping med hans familj och vänner. Den 22:e sov vi hos Davids gamla bästis Janne och hans tjej Nina. De har lärt sin lille son Love att fnysa till påståendet Nu gjorde HV71 mål och att ta sig för huvudet med förtvivlad min när han hör frasen Åh nej, jag är halvtysk, vilket var oerhört underhållande att få beskåda innan lillen skulle knalla iväg till dagis på morgonen.

Den 23:e firade vi jul med Davids familj. Det spelades spel och skivor och åts mycket och god mat. David fick ett flugfiskespö i julklapp, och verkade så sugen på att få prova det att jag övervägde att stanna till vid Munksjön med honom på hemvägen så att han skulle få provkasta lite.

Sen kom den riktiga julen, jul på Ådäljan. Som jular ska vara och alltid är. Vi åt lussekatter i sängen, spelade Kinaschack (ryktet säger att D fuskade), tittade på Kalle och lämnade - trots att vi ätit oss sprängmätta - säkert två tredjedelar av julbordet kvar.

Pappa gick som vanligt iväg till grannen utklädd till världens finaste tomte i vit päls och träskor. Och med tanke på julklappsberget under vår gran och klapparnas väldiga braighet misstänker jag att han kanske faktiskt är den riktiga tomten. Och resten av familjen den riktiga tomtefamiljen. Tack snälla ni!

Nytt inslag för i år hos oss var Julklappsleken. Väldigt rolig. Alla ville åt ett snyggt guldigt ljus och efter lite byteshandel när slutsignalen gått blev det mitt. Det var lite orättvist att mamma hade fixat alla klapparna, men nästa år får vi ta och köpa en var!

På juldagen åkte vi som alltid ner till Hylte och gick på det i raden tjugonde släktkalaset ute i de småländska skogarna i Vare. Jag har ju tidigare berättat om maten vi bjudits på genom åren, alltid något spännande. Bland annat har det varit bäver, canadagås, rådjurs-carpaccio och struts. 2009 var inget undantag, i år blev det hare. Totalt åtta stycken. Sju av dem var skjutna - jag visste inte riktigt om Alf skojade när han sa att det kunde finnas hagel kvar i köttet, men det gjorde han inte, visade det sig - och en var påkörd. Imponerande att orka bjuda mer än 50 personer på middag dagen efter julafton, och att dessutom göra det till ett kulinariskt äventyr varje gång. Den hemlagade glassen med blåbär är ett stående och omåttligt populärt inslag.

På juldagskvällen firade vi som vanligt bonusjul med "närmaste släkten" som numera innefattar hela 23 personer tack vare nya kusinbarn. Det är så skoj att ses allihop på en gång, inte så ofta man gör det direkt. Även om man väldigt gärna skulle vilja.

Kronan på verket efter allt julfirande är att få somna i stugan i Bexet och se ett långsamt snöfall över isen när man tittar ut genom fönstret på annandagens morgon. Som jag älskar det stället.

Hoppas ni haft en god jul!

Bland snöflingor och spårvagnar.

En av de bästa sakerna med att bo någon ny stans, är att komma hem. De här dagarna i Göteborg har varit fyllda av så många bra saker. Det har varit sköna minusgrader och sol som fått snön att glittra och glimma och gnistra på marken, och jag hunnit med väldigt mycket - och väldigt många. 
Jag har fikat på Garbos med Malin, Björn och Emma, druckit öl och ätit gratismat med Johanna, Erik och Martin L, passat underbaraste Klara en hel lördag med mamma och hängt en lördagkväll hos Johanna där jag fick höra om när Emma oavsiktligt orsakade en utrymning av ett ställe då hon "råkade" spraya lite pepparspray under bordet.  Och så har jag catchat upp ordentligt med Nic och Sofia, och fikat med Johan och Ted, på Garbos igen. Och idag har David anlänt, hurra!

Det har varit snö och kallt hela tiden, men i morse när jag vaknade hade det kommit sådana där drivor, så att jag fick vada i djup torr snö till bussen och allting var alldeles alldeles tyst och ljuvligt. Så bra tajmat inför julafton. Och att bo hemma* innebär väldigt många goa saker, till exempel får man en massa jättegod vällagad mat hela tiden. Jag klagar verkligen inte på tillvaron just nu.

* lillebror Anders och hans kompis hyr ju vår lägenhet nu, så jag och David bor hos mamma och pappa över jul och nyår.

På väg hem!

Nu sitter jag på Zürich flygplats i en bekväm blå skinnfåtölj och väntar på det lite försenare flyget. Tågresan från Bern var underhållande, jag satt jämte en hippiefamilj där mamman hade en stor tam brunvit råtta liggandes i tröjluvan. Ibland kröp den omkring lite.

Jag lämnade ett väldigt juligt Bern bakom mig, de senaste dagarna har snöflingorna sakta, sakta fallit ner från himlen, så lätta att de nästan dansat lite upp och ner och fram och tillbaka trots att det varit vindstilla. Vackert och mysigt, sådär som det bara är i Bullerbyn.

Även om det på ett sätt känns tråkigt att lämna julidyllen i Bern, känns det alldeles underbart att komma hem. Jul hemma, med snö verkar det som (?!) och att snart få träffa alla igen. Jag längtar efter er!

David kommer efter på måndag, han ska bara avverka sista matchen och ha julfest med laget. Nedan är lite bilder från mitt, Sofias och Lindas julgodisbak för ett tag sedan.  

 

Ärligt talat...

... halsont veckan före jul när man varit frisk som en nötkärna under precis hela hösten: så sjukt onödigt!

Då i vårt mörka hus, stiger med tända ljus.

Idag borde man förstås skriva om Lucia. Men jag har inte direkt något Lucia-relaterat att skriva, mest för att det kanske inte blir så där värst mycket specifikt luciafirande. (Visserligen väldigt väldigt mycket frosseri i jul och tredje advent, men inga lussetåg just). Det brukar ju bli så, man sitter och väntar och väntar den trettonde på att det ska komma en rar liten skock barn och bara skämma bort en med pipig sång så vacker att man trillar av pinn, som för att beta av den inneboende skulden alla dagens barn besitter*.

Jag tar upp en annan väldigt viktig sak istället. Varför har alla (andra) lägenheter i vårt hus genomskinliga vita gardiner som täcker hela fönstren? Det är så fult så man dör. Ni vet såna där skira smutsbeige nät-tyger i syntet, som bara hänger där och ser sunkiga ut. Det undrar jag verkligen.
Och samma dag som jag kommenterade detta viktiga till David, påpekade Sofia exakt detsamma angående deras grannhus borta i Wankdorf-trakten på andra sidan stan. Det är tydligen nåt man gör här, sätter upp sunkpolyestergardiner. Förmodligen för att man obemärkt ska kunna spana in sina halvnakna frukostfixande grannar utan att de ska kunna spana in en tillbaka. (Sofias teori). Himla girigt faktiskt.

Nu ska jag ägna dagen åt att plugga franska, kolla på serier, äta julgodis, beundra vår lille julgran, glädja mig åt att Köniz fantastiskt nog vann sin match igår trots att ungefär åtta av de tio bästa spelarna var skadade eller sjuka, och sen ska jag på adventsfika nere på Spühlirain. Alltså hemma hos Daniel och Linda. Happy Lucia på er alla!

Och en sak till: vad betyder egentligen natten går tunga fjät? Att natten liksom sänker sig över gårdarna? Och den HÄR raden: kring jord som sol'n förgät, skuggorna ruva? Kring jorden som solen glömde? (Jag har nog alltid trott att det är förlät man sjunger, inte förgät.)

* ni vet Skulden som dagens kids självklart har gentemot oss som på 80- och 90-talet gick från dörr till dörr med glitter och ljuskrona med fuskljus och sjöng och sjöng och sjöng och sjöng. Okej att vi fick sjuuhuukt mycket godis och att det typ var årets roligaste event, men nog hade man också väntat sig att efterträdarna skulle stäppa upp och göra detsamma när man själv blev för gammal (läs: 11). Visst?!

Two times the charm.

Det bästa med att gå upp kvart i fem och köra någon till tåget, är att man får somna en gång till när man kommer hem igen. Mmm.

You´d better watch out - Lilla Smuts is coming to town!

Idag, den 6 december, firar schweizarna St Nikolaus Tag och då kommer den schweiziske tomten Samichlaus för att ge presenter och godsaker till barnen. De får bland annat lebkuchen, en form av mjuk pepparkaka (dock inte det minsta god) och grittibänz, bröd som är bakat i formen av gubbar.

Samichlaus bor inte på nordpolen utan i Svarta Skogen, och accompanjeras av en åsna och en synnerligen märklig och skrämmande figur som ska väga upp och balansera det goda och snälla. Han kallas för Schmutzli (betyder ungefär "Lilla Smuts") och har traditionellt svarta kläder, svartmålat ansikte och röda ögon.

Schmutzlis uppgift är att skrämma barnen till att vara snälla, och att straffa dem om de inte är det. Jag vet inte om jag tycker att det är en jättebra idé, men det är åtminstone en intressant företeelse att betrakta som svensk invandrare i Bern.
En annan udda detalj är att tomtens luva inte är en luva utan en sån där mitra som biskopar har på huvudet. (Men jag tror att tomten allt oftare ser ut som amerikanska Santa Claus även här).

(Bilderna är stulna från internet eftersom vi inte lyckades få syn på någon Schmuzli idag på julmarknaden vi var på.)

Idag, den 3:e december 2009

... är det den nionde av mormors åttiosex födelsedagar som hon inte längre finns.



Och det gör mig förtvivlad. Men också lite glad i längst inne för det finns så väldans mycket fint att tänka på med henne. Mormor, Tack för allt det.

Ryssland, ett land man inte lätt besöker.

Jag är van vid Sveriges ganska normalhöga nivå av byråkrati. Jag är också van vid att resa till länder som i vissa fall kan kännas byråkratiska men som mest kännetecknas av en låt-gå-attityd. Sen har jag förstås, som ny invånare i Bern, lärt känna Schweiz byråkrati och trodde kanske att landet nått någon form av topplacering med alla sina papper och regler.

Men. Ryssland - I´m telling you - LEDER LIGAN ÖVERLÄGSET.

I januari ska jag hälsa på Karin i St Petersburg, där hon pluggar den här terminen. Jag tänkte mig att det väl bara var att boka flyg och kanske smita in på ryska ambassaden lite snabbt någon dag och "fixa visum". Men det visade sig snart att så lätt skulle det inte bli.

För att få åka till Ryssland som svensk turist måste man ha bokat hotell och betalat i förväg för samtliga nätter i landet. Annars går det inte. Det är bara tvärt nej tydligen. Men om man bor utomlands, som jag nu, gäller lite andra regler. Då gäller det att skaffa ett visum, men också en officiell inbjudan från Ryssland. En INBJUDAN. Karin förklarade det här för mig och fällde själv kommentaren Du behöver inte komma, jag inser ju själv att det är helt hopplöst innan hon hade förklarat klart. Om man då inte är bundis med presidenten eller ska arbeta i landet, kan man kontakta en agentur som på något vis "skaffar" en sån här inbjudan, version fejk. Helt lagligt och i sin ordning, men det låter ju helt sjukt.
Vi läste deprimerade på nätet att det kostar strax under 2000 kronor att köpa en sån här inbjudan och ett visum här i Bern. Alternativet var att skicka pass och allt till Berlin, för allt är ju billigt i Tyskland. Men inte att skicka saker dit, det skulle kosta 500 kronor bara i porto.

Till slut hittade Karin en annan lösning åt mig, ett företag här i Bern som fixar visum via konsulatet i Moskva eller något sådant. För en dryg tusing. I det här läget känns det som rena kapet! Så nu har jag lagt 168 franken, mitt pass, ett foto och massor av ifyllda ryska blanketter i ett kuvert och åkt till andra sidan stan för att stoppa ner det i brevlådan hemma hos en ryss. Som enligt hans kollegas meddelande på mailen är på resa i Ukraina och kommer hem den 12:e december, men ändå ska lyckas ha färdigt mitt pass innan den 9:e december.

Att det inte riktigt går ihop är inget jag vågar tänka på just nu.

Att vem som helst kan sticka in handen i brevlådan och ta mitt kuvert med passet och mina pengar är inte heller något jag vill tänka på just nu.

Finbesök!

Den här helgen var helgen då det förekom både regn, strålande värmade sol från en blå molnfri himmel, vanligt mulet väder samt snöstorm. Sjukt nog har vädret inte direkt påverkat oss utan hela tiden passat bra för det vi velat göra, och det var mycket det.

Mamma och pappa har nämligen varit här på besök, verkligen bästa sortens besök! Vi har käkat gott, fikat, gått på julmarknad i stan (då var det smällsol och vårkänsla i luften), fikat lite mer fast i Thun, spelat spel, kollat på gammal nostalgifilm (Sällskapresan Snowroller, bästa någonsin, som David inte hade sett innan) och ny film (Flickan som lekte med elden). Och vi har åkt linbana upp till alpbyn Mürren där vi käkade soppa inomhus i värmen och såg snön och vinden vina över alptopparna utanför, samt testat hembryggd öl och käkat god mat på Tramdepot i Bern. Och säkert lite till. Det var superduper.

I morse lämnade jag av dem på flygplatsen i Zürich och kände mig lite glad över att det bara är några veckor kvar till jul hemma i Sävedalen. Tack kära föräldrar för en go helg!

Fy.

Idag skäms jag något oerhört över att bo i det här landet, av den här anledningen.

Schweizarna (framför allt de här i den tyskspråkiga delen) röstade igår igenom ett förslag som innebär att Schweiz blir det första landet i världen att totalförbjuda byggandet av minareter. Det hela känns så obildat och främligsfientligt att jag blir bestört.

De här reklambilderna hänger lite överallt här i Bern och budskapet går ju fram med all önskvärd tydlighet. Riktigt obehagligt.

Zibelemärit - kvällen då vi vadade i konfetti.

När jag var liten trodde jag alltid att konfetti var godis. Om det hade varit det, hade högtiden som firades idag i Bern inneburit att det regnade godsaker hela dagen i hela stan. Nu var det inte så, men dagen innehöll rätt mycket gott även som det var. Högtiden heter Zibelemärit och börjar klockan fyra på morgonen med en lökmarknad, då hundratals stånd öppnar och säljer allt som man kan göra och baka med lök i. Vilket tydligen är mycket. Sen under dagen springer alla barn omkring i stan och kastar konfetti på varann och alla andra tills det bokstavligt talat är så tjockt med små färgade flingor på marken att det liknar drivor av snö. Faktiskt ganska fint.

Vi åkte in först på kvällen för att känna på stämningen, få flingor kastade i håret av söta barn och dricka Heisser Glühwein som tinar upp kvällsfrusna fingrar. Men eftersom glühweinet var slut överallt blev det en lång, lång fika på Starbucks istället. Mmm, blueberry cup cakes och double chocolate super-duper-extra cupcakes och hot chai tea latte yummyyum. Allt låter extra gott på engelska, och lite extra gott på Starbucks. Jag säger som Borat. It's nice.

Berner bär-angriff

Dagens snackis i Bern idag är full av dramatik och känns helt osannolik. Det är inte direkt varje dag någon blir attackerad av en björn mitt i stan.

(Här och här finns bättre artiklar, men på tyska).

Så var årets glögg satt, bara sådär.

Häromdagen gjorde jag och Sofia vår egen glögg. VÅR EGEN glögg. Det som kändes allra bäst var att det var klassat som "avancerat" i receptet vi hittade (trots att det var busenkelt) och vi tror att det har något att göra med att man skulle tända eld på hela glöggen och sedan hälla brinnande glögg över en sil med socker. Highly advanced som ni alla förstår.
Det mest oväntade var att det blev jätte- jättegott, och verkligen smakade som riktig glögg. Varje gång jag tittar på flaskan känner jag mig omåttligt stolt och kan nästan inte bärga mig, jag vill ha glögg och mandlar och juleljus och julsånger och adventsstjärnor och lussekatter GENAST.

Just nu tittar jag på min vackra röd-guldiga plåtburk för julgodis som jag köpt på second hand, och väntar på att mina apelsinskivor ska torka i ungen.

Hälsningar, tomtemor.

Total eclips of the heart literal version

Tipstack till Johanna, som mailade mig den här sjukligt roliga versionen av videon till Total Eclipse of the heart.

Ebbot was here 09.11.12

I torsdags kväll var vi på en klubb med Pascal i laget och hans tjej Jeanne, och såg en spelning med Soundtrack of our lives! Det kändes väldigt fint att bli serverad en liten bit av hemma, en liten bit av Göteborg mitt i Bern. Ebbot var såklart väldigt skäggig och bar som alltid en klädsel som gav oss anledning att lära den schweiziske (men perfekt svensktalande) Pascal ett nytt svenskt ord: särk.

Han är för övrigt en av alla dem med roliga efternamn i laget. Han heter Pascal Sigg. Det uttalas Pascal Sick.

Support Kim

Den jobbigaste intervju jag någonsin genomfört var när jag och Johanna pratade med chefen för Childline Kwa-Zulu Natal i Sydafrika. De hjälper barn som far illa, och tyvärr är det enormt många som gör det där, liksom överallt i världen. När hon ständigt återkom till problemet med alla flickor och pojkar som tvingas sälja sex till medelålders män för att överleva satt både jag och Johanna och bet oss i läppen och borrade in naglarna i handflatorna för att inte börja gråta.

Nu har ECPAT Sverige startat kampanjen Support Kim för att minska barnsexhandeln i världen. Man kan gå med i stödgruppen på Facebook, och här kan man skicka ett vykort till socialminister Göran Hägglund för att påminna honom om att ta upp frågan om barnsexhandel på EU-mötena i slutet av månaden.

Gör det.

Ett alldeles äkta "detta och detta och detta har jag gjort i helgen"- inlägg :)

Emma var ju här i förra veckan, och förutom att åka till Thun gjorde vi också en massa andra roliga saker. Till exempel var vi på middag hos Sofia och Andreas i fredags, och de hade också besök så vi blev rätt många. Sen gick vi ut och ölade, först på Altes Tramdepot, ett gammalt garage för spårvagnar där man ser ut över Aare och hela stan och där man dricker deras egenbryggda öl.

Och sen, i lördags, drog vi genom hela alperna ner till de italienska delarna för att hälsa på Kalle i Bellinzona. Det blev en kort resa, ett knappt dygn, men vi hann spana in Europas högsta bungee jump (på fördämningen där de spelade in Bond - Golden Eye) och på kvällen gick vi omkring i fantastiskt vackra Ascona.
Sen kollade vi på när Kalles lag krossade det italienska landslaget i innebandy. Roligt med många "vaffanculo"-gester på plan.