lördag 27 januari 2018

Lajf

Så kommer en vecka i slutet av januari och herregud vad den är overload alabama. Jag har så mycket att göra på jobbet att jag sitter extra med det hemma 22-01 varje kväll. Gläds förvisso åt kompen jag kommer kunna ta ut senare (strax innan bebisen beräknas anlända, tänker jag) – räknar och inser att jag jobbat in en hel arbetsvecka bara i januari.
En av dagarna blir jag, utöver redaktörsjobbet som redan är väldigt intensivt, projektledare för ett till stort projekt, som handlar om hållbarhet. Kul. Men ja, timingen?

Axel får hög feber också. Det blir fredag eftermiddag och han peakar på 39,9. Jag tänker både Hoppas det inte är influensan, så jobbigt! och Hoppas det är influensan, då är ju jag och bebisen safe i alla fall! (Har gravidvaccinerat mig). Hans mamma ska ha 60-årsfest på lördagkvällen och jag undrar han kommer kunna följa med på den.

Mitt i veckan drar också vår hall-tvättstuga-lilltoarenovering igång, med fyra-fem olika hantverkare inblandade. Det verkar gå enligt plan, det händer i alla fall något nytt varje dag. Jag har knappt tid att skänka färgval och annat en enda tanke, det ger mig lite lite ångest för färgval är väl ungefär det roligaste som finns? Men nu blir vår tvättstuga inte mörkgrå eller ljusgrå som jag hade lurat på efter att ha pinterestat massa tjusiga bilder för länge sen, utan helt vanligt vit. Helt vanligt vit får bli bra det också. Det blir bra det också.

Så... har vi alltså ingen tvättmaskin och bara en pytteliten varmvattenberedare för ett tag. Jag påminns om det sistnämnda en kväll när jag duschar. Brr. Och vad vi tajmar veckorna utan tvättmaskin med? Jo, att Nils slutar med blöja. (De nervösa leendena som utbyts när vi inser det sammanträffandet.) Den där potträningen visar sig dock gå bra, vi behöver till exempel inte byta ett enda lakan på natten. En dag bara bestämmer vi att nu är det kalsonger som gäller (Nils ville det, hade ju önskat sig dem i julklapp, gullungen) och efter det kommer inget mer kiss på nätterna. Riktigt känner hur jag jinxar det hela genom att skriva så. Men tror faktiskt vi är på highfive-sidan av potträningsdagarna nu. Skönt för alla! Nersidan: ett tämligen svajigt humör på barnet som väl haft en overload av utveckling och nytt senaste tiden. Förståeligt men också så påfrestande. Det ska styras och ställas och ätas frukost på ett visst sätt och sen inte ätas frukost alls, eller alldeles snart mamma, men inte riktigt än. En dag glömmer vi snuttekrokodilen på förskolan och när detta upptäcks när vi kommit hem vet traumat inga gränser. Krokodilen är ensam kva-ha-haaar, vi måste hä-häämta honom! Hjärtat i tusen bitar.

Min mobilskärm går sönder mer än den redan var sönder när jag tappar den i golvet igen (vad är det för fel på mig?) och jag får tummen ur och går och lagar den. Sen är den fin och utan sprickor men funkar jättedåligt. Det går inte att använda bokstäver som ligger till höger, till exempel. Jaha? Nähe.

Till slut blir det fredag kväll och efter att jag lagt Nils stapplar jag in i vårt sovrum, lägger mig i någon konstig räkliknande vinkel vid fotändan av vår säng och däckar där i två timmar. Kan knappt resa mig upp. Kroppen tung och hjärnan full av grus. Antar att det finns någon sorts rimlighet i det ändå.

Men nu hörrni, är det i alla fall helg!

3 kommentarer:

tankarochvardagslunk sa...

Var rädd om dig!

Arne sa...

Ja, var rädd om dig.

Tove sa...

Ta det lugnt! Man behöver inte fixa allt!