Om att försöka göra i alla fall något

Jaha, den här morgonen har jag liksom många andra gråtit framför tv:n över Syrien. Fy fan vad ont det gör att se och höra om drunknade barn, människor som kvävs ihjäl i lastbilar eller desperat klamrar sig fast på tåg. Det är bara fruktansvärt. Det är overkligt och det gör ont att förstå att det är på riktigt, och det blir extra tydligt genom bilder som den på den drunknade lille pojken, Aylan. Det bisarra i att se att han dött men att de små små sandalerna som en förälder, får man anta, omsorgsfullt satt på honom fortfarande sitter kvar. 

Jag känner mig kluven i debatten huruvida det är rätt eller fel att publicera den här bilden. Å ena sidan: självklart ska det inte behövas bilder på döda barn för att människor ska reagera, självklart får barn aldrig exploateras och självklart blir det konstigt när en tragedi användas som slagträ i en kampanj av något slag, även om det är av goda skäl. Samtidigt känns det så konstigt att alla reagerar som om detta vore något helt nytt - vi har ju sett bilder av barn och vuxna som dödats i Syrien varje vecka i flera år. Lika hemskt varje gång. Men vad är värst: att bilderna visas eller att vi tidigare inte reagerat på dem lika starkt som nu? 

Det är alltid en avvägning vad som bör visas i medier och inte. Alla redaktioner har tillgång till bildbanker där kriget flödar in i en aldrig sinande bildström, där ingenting är censurerat. Varje dag kräver en avvägning av vad som kan eller bör publiceras. Tillräckligt mycket för att visa på allvaret, grymheten, utsattheten och hur akut en situation är, men inte så mycket att det exploaterar människorna på bilderna och i reportagen. Människor i chock kan inte och ska inte behöva överblicka konsekvenserna av en medverkan i medier, det måste journalisterna till stor del göra åt dem. Och jag säger verkligen inte att jag vet vad som är rätt eller fel i det här fallet, tvärtom, min poäng är att det är komplext. Som journalist tror jag ju starkt på att skildra det stora perspektivet utifrån det lilla, att hitta berättelserna som beskriver vad det handlar om. Det är då det blir greppbart. Och den största otjänst vi kan göra människor som lever i krig och förtryck är att tiga, att inte visa vad som sker. Ord och bild är de medel som står till förfogande för att de berättelserna ska komma någonstans. Men med det sagt är det ju också något osmakligt i genomslagskraften som en enda bild kan få, och får. När tidningarna skriver artikel efter artikel om just den här pojken, just den här familjen, när han plötsligt blir Aylan med hela Europa. Vad är det egentligen? Och har det inte varit uppenbart under de fyra (FYRA) år som kriget pågått, att det här är en katastrof av gigantiska mått och att vi måste agera utifrån det? Jag blir så ledsen på världen när jag inser att mänskligheten kirrat en månlandning och rätt mycket andra avancerade saker, men inte lyckats utarbeta system som per automatik kickar igång när människor behöver hjälp. Det känns så basalt, så grundläggande. Vi måste hjälpa varann. 

Även om det alltid kan (och ska!) diskuteras vad som borde gjorts redan tidigare (och hur vi agerar utifrån vem det handlar om, hur det kan skilja sig) är det i alla fall väldigt fint att se att många nu bryr sig och engagerar sig. Ingen kan ju göra allt, men alla något. Jag klickade just in mig som månadsgivare för UNHCR (vi ger sedan tidigare till Läkare utan gränser), jag har skickat pengar med en kompis som ska köpa upp en större mängd rena underkläder och annat som efterfrågats av organisationer på plats i flyktinglägren, och i nästa vecka ska vi hjälpa Vi gör vad vi kan-nätverket att samla in skor och hygienartiklar. 

Det är inte mycket, det räcker inte, det kommer inte rädda alla eller göra världen rättvis. Men det är i alla fall något. Alla kan göra något.