Älskar ämnet bylines (apropå länk till rolig text i förra inlägget). Det är verkligen en hel vetenskap. När man ska ta ansiktsbylines slipper man ju problemet med vad man ska göra av sina armar, men det kan gå åt skogen ändå, tro mig. Första bylinebilden jag hade på GP är hemsk, hakan flyter liksom in i halsen. Till och med min mamma har skrattat åt den bilden. (Obs, det ser värre ut i tryck än från denna pdf):
När det gäller på plats-bylines är det största problemet att man glömmer att ta dem. Men även när man kommer ihåg är det roligt att alla är så mycket mer fåfänga än de vill ge sken av. Alla vill ha approachen "äh vi tar en bild bara, det blir bra", men menar egentligen "jag vill se snygg och smart ut!". Så även jag och Erik. Här är en bild som vår japanska tolk tog av oss medan vi stod och piffade varann innan hon skulle ta vår bylinebild från Ishinomaki 2011. "Ligger min halsduk okej?" "Ja, nu, men står mitt hår rakt upp?"
En annan gång hade jag jobbat i Norge efter terrordåden och inte varit ledig på nitton dagar eller nåt. Jag var i Bexet och tog igen mig. Då ringde de från redaktionen och ville ha något uttalade från mig att publicera, och en bylinebild till det. Minns att jag fick slänga på mig en tröja över bikinin, sminka över ett munsår som visst syns ändå, ställa mig mot stugväggen ("neutral" bakgrund..haha) och be mamma fota. Såhär blev det:
Bilden ovan är förresten ett tydligt exempel på mitt så kallade byline-leende. Man kan/bör ju inte le när det handlar om allvarliga saker, men är man helt allvarlig gör det ofta att man ser arg och lite fånig ut. Ett litet, subtilt leende är därför oftast det bästa. Får man till det ordentligt funkar bilden både till katastrofer och lättsamma ämnen. Praktiskt!
Den allra värsta typen av bylines är rekvisita-bylinen tycker jag. Där det ska se så himla action ut. Det finns en föreställning om att fotografen ska hålla i en av sina kameror (helst då den med längst/störst/dyrast objektiv) och skribenten ska hålla i sitt block. Här anser jag att det finns stor anledning att vara restriktiv för att inte falla ner i ett avgrundsdjupt klyschgap! Jag tycker att det är helt okej att fotografen har en kamera över axeln, om det nu känns viktigt att visa vem som är vem, men där nånstans går gränsen.
1. Håll inte fram en kamera med tele som vore det Jesusbarnet.
2. Håll i ett block om du absolut inte har någonstans att lägga det (typ om det blåser storm), men stå för bövelen inte med pennan redo i skrivgrepp. (!)
Som exempel kan vi ta den arkivbild av Martin Schibbye som kanske användes allra mest när han och Johan Persson hade fängslats i Etiopien. "Hej hej här sitter jag lite spontant på en mur och skriver lite, tar inte ens paus när bilden ska tas". (Förlåt Martin om du ser detta, men bilden är ju lite kul, hehe).
Alltså just det där med att hålla pennan skrivredo på bilden.. Som redaktör har jag fått in flera reportageförslag där journalisten redan i säljmejlet skickat med bilder på sig själv från fältet, till exempel sittandes i skottsäker väst på marken i Syrien/annan konfliktzon – förstås med pennan i högsta hugg placerad mot blockets papper. Liiite bajsnödigt kan vi väl enas om att det är, ändå?
När det gäller på plats-bylines är det största problemet att man glömmer att ta dem. Men även när man kommer ihåg är det roligt att alla är så mycket mer fåfänga än de vill ge sken av. Alla vill ha approachen "äh vi tar en bild bara, det blir bra", men menar egentligen "jag vill se snygg och smart ut!". Så även jag och Erik. Här är en bild som vår japanska tolk tog av oss medan vi stod och piffade varann innan hon skulle ta vår bylinebild från Ishinomaki 2011. "Ligger min halsduk okej?" "Ja, nu, men står mitt hår rakt upp?"
En annan gång hade jag jobbat i Norge efter terrordåden och inte varit ledig på nitton dagar eller nåt. Jag var i Bexet och tog igen mig. Då ringde de från redaktionen och ville ha något uttalade från mig att publicera, och en bylinebild till det. Minns att jag fick slänga på mig en tröja över bikinin, sminka över ett munsår som visst syns ändå, ställa mig mot stugväggen ("neutral" bakgrund..haha) och be mamma fota. Såhär blev det:
Bilden ovan är förresten ett tydligt exempel på mitt så kallade byline-leende. Man kan/bör ju inte le när det handlar om allvarliga saker, men är man helt allvarlig gör det ofta att man ser arg och lite fånig ut. Ett litet, subtilt leende är därför oftast det bästa. Får man till det ordentligt funkar bilden både till katastrofer och lättsamma ämnen. Praktiskt!
Den allra värsta typen av bylines är rekvisita-bylinen tycker jag. Där det ska se så himla action ut. Det finns en föreställning om att fotografen ska hålla i en av sina kameror (helst då den med längst/störst/dyrast objektiv) och skribenten ska hålla i sitt block. Här anser jag att det finns stor anledning att vara restriktiv för att inte falla ner i ett avgrundsdjupt klyschgap! Jag tycker att det är helt okej att fotografen har en kamera över axeln, om det nu känns viktigt att visa vem som är vem, men där nånstans går gränsen.
1. Håll inte fram en kamera med tele som vore det Jesusbarnet.
2. Håll i ett block om du absolut inte har någonstans att lägga det (typ om det blåser storm), men stå för bövelen inte med pennan redo i skrivgrepp. (!)
Som exempel kan vi ta den arkivbild av Martin Schibbye som kanske användes allra mest när han och Johan Persson hade fängslats i Etiopien. "Hej hej här sitter jag lite spontant på en mur och skriver lite, tar inte ens paus när bilden ska tas". (Förlåt Martin om du ser detta, men bilden är ju lite kul, hehe).
Alltså just det där med att hålla pennan skrivredo på bilden.. Som redaktör har jag fått in flera reportageförslag där journalisten redan i säljmejlet skickat med bilder på sig själv från fältet, till exempel sittandes i skottsäker väst på marken i Syrien/annan konfliktzon – förstås med pennan i högsta hugg placerad mot blockets papper. Liiite bajsnödigt kan vi väl enas om att det är, ändå?
3 kommentarer:
Hahahaha!
ja, och roligt! :))
Men fy vad svårt! Får prestationsångest bara av att läsa detta, jag som har svårt att se naturlig ut på bild, jag måste liksom göra en min. Tur att jag inte behöver ta bylinebilder i mitt jobb...
Skicka en kommentar