Förlossningen

Att föda barn är det konstigaste, härligaste, smärtsammaste och mest fantastiska jag varit med om. Jag har skrivit ner den här (rättså långa!) förlossningsberättelsen för att komma ihåg precis hur det var, varsågoda att läsa om ni orkar och vill :)

Under graviditeten har jag fått lära mig att en förlossning "minsann inte alls är som på film". Folk har sagt ungefär såhär: "Det är verkligen inte så att det börjar med att vattnet går helt utan förvarning, och inte som en störtflod, och det brukar inte gå särskilt snabbt och man brukar inte alls krysta ut barnet liggandes på rygg."

Men alltså, ganska precis så blev förlossningen för vår del!

Det hela började med att vattnet gick sent på kvällen den 23 mars. Axel hade redan somnat, jag hade just läst ut boken om journalisterna som var fångar i Syrien och skulle släcka lampan när jag tänkte var det där möjligen två droppar vatten? Kände efter, och ja, det var det nog. Jag ställde mig upp bredvid sängen och boom så kom resten av vattnet. Jag blev helt fnissig och sa Vi ska nog föda barn nu till Axel, som satte sig upp sömnig och klarvaken på samma gång och stirrade på mig.

Jag duschade och vi ringde sedan till förlossningskoordinatorn, som sa att vi skulle åka på kontroll på Östra mellan klockan åtta och tio följande morgon. Gå nu och lägg er igen. Om värkarna inte skulle komma igång inom tre dygn blir du igångsatt sa hon. Tre dygn, är du g-a-l-e-n? tänkte jag. Vi gick och lade oss och lyckades konstigt nog somna båda två. Jag sov gott till klockan fyra – då satte värkarna igång. De kom prick var tionde minut, och gjorde ont men inte jätteont. Jag fick öva på att andas sådär som vi lärt oss genom en profylaxfilm och tyckte att det gick bättre än väntat. Vad duktig du är mumlade Axel halvt i sömnen och jag minns att jag tänkte att tänk om förlossningsvärkar inte gör mer ont än såhär, då är det ju trots allt helt överkomligt. (HA HA, little did I know, så att säga).

Det här var i alla fall första gången som något gjorde ont under graviditeten. Jag hade ju haft sammandragningar tidigare, men inga förvärkar som känts. Så nu kändes det äntligen som att det var på gång! Mitt under en värk kände jag en varm liten nos gosa in sig vid nacken. Elsa. Kommer aldrig glömma hur hon kom krypandes med tröst, tror hon förstod att jag hade ont. Jag tog en selfie för att föreviga stunden.

Det blev morgon och vi ringde pappa som skulle skjutsa oss och ta hand om Elsa. Sen tog vi det rätt lugnt, ville äta frukost tillsammans i lugn och ro. Axel dukade fram och mitt under nyhetsmorgon upptäckte jag att värkarna plötsligt kom tätare. Tre stycken på sju minuter! Då blev jag lite stressad, ville ju helst undvika att föda i bilen. På väg till sjukhuset lugnade det dock ner sig lite. På kontrollen gjordes ett CTG för att övervaka värkarna och barnets hjärtljud, och så blev jag undersökt. Barnmorskan trodde inte att jag öppnat mig något ännu, och sa att vi nog kunde åka hem och vänta på att det skulle sätta igång "på riktigt". Jag vet ju att det oftast tar längre tid än man tror, att man ofta bara öppnar sig en cm i timmen och så vidare, men hela mitt inre sa att nej vi kan faktiskt inte åka hem för det här drar igång nu! Värkarna gjorde plötsligt mer ont och när barnmorskan såg mig under en värk sa hon att det här ser faktiskt ut som riktiga förlossningsvärkar tycker jag, det är nog bäst att ni får komma in direkt. 

Det var fullt på Östra så vi blev hänvisade till förlossningen på Mölndals sjukhus istället. Pappa kom och hämtade oss igen. Vi väntade på honom utanför Kvinnoklinikens entré och jag hade så himla ont då, vek mig dubbelt när värkarna kom och hängde på Axel. Folk log vänligt och intresserat mot oss och solen gassade från en knallblå himmel. Det var en strålande vacker vårdag.

Vi kom till Mölndal runt halv tolv och där tänkte de först börja om med allt, göra en ny undersökning och ny CTG. Men nu hade jag såpass ont (jag fick en dubbelvärk och kräktes) att barnmorskan som tog emot oss beslutade sig för att skicka in oss på ett rum istället. Du ska ju föda barn idag, det ser jag ju! minns jag att hon sa. Och så kopplade de på CTG:n i vårt rum istället.

Första timmen låg jag mest i någon sorts dvala mellan värkarna. Hade frossa. Sedan frågade Axel personalen om jag fick bada, vi hade ju badkar på rummet. Det var verkligen ett genidrag. Jag låg i badkaret i två timmar och det var så himla himla bra! Axel satt intill och var fantastisk, ju ondare det gjorde desto viktigare blev det att hålla hårt i hans hand värkarna igenom. Han klappade på mig, försökte mata mig med Risifrutti, pratade om roliga saker och fick mig att skratta mitt i ontet. (Till exempel tog han en bild av mig i badkaret där jag ser totalt förvriden ut, den skrattade vi åt länge.)

Efter halva badet fick jag lustgas. Älskade den. Det kändes som att andas i en dyk-regulator, så jag kände mig genast hemma och bekväm med den där masken. Höll den krampaktigt i ena handen och Axels hand i den andra under resten av förlossningen. Efter ungefär två timmars bad kom barnmorskorna som skulle ha hand om oss in och sa hej – en erfaren och en student. De var båda supersuperbra. Raka och tydliga, ingen bullshit. Perfekt. När de såg mig i badet fick jag en till sån där sammankopplad värk (två värkar utan någon paus emellan), följt av en ny kräkning, och då bestämde de att det var dags att undersöka mig igen. Jag klev upp och fick skynda till sängen eftersom värkarna kom jättetätt. Hann krama Axel en kort sekund och andas in hans lukt vid halsgropen och det var ett sånt där ögonblick som satte sig kvar i minnet för alltid. Aldrig känner man väl en större samhörighet än när man tillsammans försöker kämpa fram sitt barn. Det var fint.

När barnmorskan undersökte mig var jag livrädd att hon skulle säga att jag bara öppnat mig några få centimeter, vilket ändå inte hade varit helt osannolikt. Det brukar ju ta tid det där. Känslan var säger hon två centimeter så dör jag. Jag tänkte på vänner som sagt att de kämpat en hel dag och knappt öppnat sig något under den tiden. Men istället började barnmorskan skratta och sa Oj, du är helt öppen! Tio centimeter! Nu kommer det snart en bebis!

Då grät jag av lättnad. Jag blev så sjukt glad. Trodde liksom att vi fortfarande var alldeles i början av förlossningsmaratonet och så insåg vi plötsligt att det bara var någon timme kvar. En fantastisk känsla. Det var ju inte precis världens lättaste grej att krysta ut bebisen sen (årets underdrift), men jag kände ändå att det gick framåt och förstod tack och lov att smärtan någon gång skulle ta slut. Det var så häftigt att märka att kroppen visste precis vad den skulle göra, jag själv hade ju ingen aning. Men kroppen visade automatiskt när den ville börja trycka på istället för att slappna av under värkarna. Jag beordrade barnmorskorna att vara tydliga med när jag skulle krysta och när jag skulle pausa, för att minimera risken för skador, och när de pratade så lågt med varandra att jag inte hörde sa jag att sådär får ni inte göra, jag vill veta vad ni säger. Jag ville ha kontroll.

Axel var ett fantastiskt stöd, jag trodde att man höll i den där handen för att det är mysigt och för att pappan ska få känna sig delaktig, men jag höll i Axels hand för att den var mitt allt i den stunden. För att om jag inte höll i den, så försvann jag ut i en smärtrymd som kändes helt ohanterbar. Men med hans hand (och eh, lustgasen, den ljuvliga lustgasen!) var det ändå möjligt. Eftersom jag hade värkar nästan hela tiden blundade jag också nästan hela tiden, och Axels hand blev något konkret mitt i allt det där blurret, liksom länken till verkligheten på något sätt. Utan honom hade jag aldrig klarat det.

Klockan 16.49 kom bebisen äntligen äntligen äntligen! Det visade sig vara en pojke, lång och smal och med massor av mjukt fint hår på huvudet. Solen strömmade fortfarande in genom fönstren där på elfte våningen och barnmorskorna lade honom direkt på min mage. Efter någon sekund började han skrika så vi förstod att han andades, och sedan blev han alldeles lugn och låg på mitt bröst inlindad i en handduk och tittade på oss. Har aldrig sett något finare i hela mitt liv.

Axel grät och jag grät och barnmorskan hade rörd-tårar i ögonen. Jag blir så bölig när jag ser så lyckliga mammor sa hon ursäktande till sin kollega och det tyckte jag var fint. Jag kände mig som världens lyckligaste mamma.
I den stunden vill man ju gärna att allt ska vara helt över, men där slutar ju dessvärre likheterna med filmförlossningar. I filmerna är det ju alltid färdigt när bebisen väl kommit, ingen himla moderkaka som ska ut, inga stygn som ska sys. I verkligheten kommer man dock inte undan. Jag klarade mig till min enorma lättnad ifrån några värre skador, de sydde några stygn bara för att underlätta återhämtningen. Tyckte det var sådär (det vill säga sjukt obehagligt!) att bli sydd i snippy just då, jag ville ju bara ligga där och titta på min fina fina son och pussa på hans fantastiska pappa.

Vi var kvar i förlossningsrummet några timmar, tills det var mörkt ute. Jag minns inte hur länge för tiden stod liksom stilla. Det var bara jag och Axel och minimänniskan i vår famn och utanför fönstren, långt där nere, pågick världen utan att vi märkte det. Vi åt de klassiska smörgåsarna på silverbrickan som vi blev serverade, och började norpa lite av det enorma lager godis vi hade med oss. (Typ en Icakasse full, som vi tänkt energiboosta med under förlossningen. Hehe.) Det blev aldrig så mycket tid att äta godis på direkt, men det var perfekt att ha det kvar till tiden på BB*!

Jag känner mig himla nöjd med förlossningen, vilken tur vi haft med allt! Kände mig som en superkvinna när den väl var över och var stolt över att jag hade klarat det, trots att man ju inte har något val utan helt enkelt bara måste. Axel, som innan förlossningen tänkt att det kanske skulle vara läskigt, tyckte att det var lätt att hitta sin roll och att det var en jättehäftig upplevelse. Det är verkligen en gemensam insats att föda barn. (Även om han kanske inte fick så mycket gehör när han deklarerade hur ont han hade i ryggen efter att ha stått böjd över mig hela dagen..haha.) Jag tänkte säkert hundra gånger under den dagen på kvinnor världen över som måste föda utan sjukvård och smärtlindring och professionella barnmorskor, kanske helt ensamma, och på hur otroligt det är att de ändå klarar av det. Är enormt tacksam över att ha fått föda barn under förutsättningar där jag aldrig behövde vara det minsta rädd för min egen eller mitt barns säkerhet. Det är verkligen utmanande nog ändå.

Och belöningen sen – makalös – aldrig någonsin har väl något känts mer värt. Allt var mer och större och bättre än jag hade kunnat ana. Hej Nils, du är vår lille plutt och vi kommer älska dig alltid alltid. Så här gick det till när du kom till oss!

* BB får bli ett eget inlägg.