Hundrafyrtiotrekommafem

Jag, Ted och Jesper körde quiz på Foxes ikväll. Vi kände oss heta men fick bara 8 rätt av 21 - oerhört pinigt och självklart ofattbart. Dock lyckades jag briljera på en av frågorna, nämligen "Hur bred är en svensk standardjärnväg?". Av någon konstig anledning visste jag att det är 143,5 cm. Vad är chansen att man kan svaret på den liksom? Kände mig som en mycket, mycket vis person i den (tyvärr korta) stunden. 

På vägen hem hängde T och J lite i en byggnadsställning. De har tillsammans med Johan slagit vad om att kunna "hålla sig fast i en lyktstolpe och ha kroppen vågrät rakt ut i luften" innan året är slut. Kräver mycket axelträning. Mycket axelträning. Jag är själv inte särskilt nära att klara den övningen kan jag meddela. (Är det ens möjligt för människokroppen att stå så? J har sagt att han kan redan, känner att bildbevis vore att föredra. Inte minst för att det måste se roligt ut.)

Note to self: skaffa konkret mål med din träning. Det verkar vara en motiverande metod.

J.

Igår kväll var J här. Jag bjöd på mat och visade min nymålade vägg och resten av min lägenhet som han inte sett förut. Han skrattade åt min gamla skrivmaskin och inspekterade maten i mitt kylskåp. Vi pratade och skrattade väldigt mycket. Det var mysigt.
Sen blev det väldigt mycket av allting, också. Samtidigt som det är både fantastiskt trevligt, roligt och härligt att ses, och underbart att prata, är det ju jobbigt. Och ganska mycket sorgligt. Och både konstigt och oerhört okomplicerat på samma gång, sådär okomplicerat som det alltid varit mellan oss och alltid kommer vara. Igår var vi väldigt glada ihop, och vi var väldigt ledsna ihop. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här, men det går ju inte. Ibland blir det väldigt tydligt att ni faktiskt finns, ni som läser. Det är ju fenomenalt, men det gör det svårare att skriva ibland. Vi säger så.


Idag har vi sänt TV på riktigt för första gången i skolan (det var jättekul och gick sjukt nog riktigt bra) och sen har jag och Emma varit i Angered och gjort ett reportage om en boxningsklubb för Göteborgs Fria. Jag är för trött för att skriva mer än så om det.

8 år...

...hade det varit idag. Du är den som känner mig allra bäst. Inifrån och ut. Den jag aldrig behöver göra mig till inför, den som alltid förstår hur jag fungerar. Den som bara vet. Du är en alldeles fantastisk människa, till och med i situationer där man inte behöver vara det.
Jag kan inte nog beskriva allt du betytt, och för all framtid kommer att betyda för mig. Det är klyschigt men alldeles sant. Du är min bästa vän. Och jag älskar dig för alla de sakerna.