tisdag 22 augusti 2017

P

Det låg en världskarta under mitt skrivbord när jag jobbade på GP Utland. En jättestor i fina pastelliga färger. Den låg liksom hälften under mitt och hälften under min chefs skrivbord, de stod mitt emot varann, och jag tänkte att den nog var bortglömd och att ingen ville ha den. "Johodu, den ska jag ta med hem och hänga upp hemma när jag går i pension" sa han när jag hade tagit mod till mig och frågat om jag inte kunde få den.
Jag förstod aldrig varför han inte bara tog hem den direkt, men det kanske var för att han ändå jobbade jämt? Jämt var han där på redaktionen. På helgen hade vi bara bemanning av en person på utland, men chefen kom alltid in en timme eller två ändå. Kunde inte låta bli. Han visste nästan allt om nästan allt, ni vet sådär old school-uppslagsverkslik som bara människor som vuxit upp utan Google kan bli? Vi pratade ofta om Nicaragua som var bådas favoritland och från första dagen lät han mig skriva om precis vad jag ville, precis vad just jag tyckte var viktigt att ta upp just då. Av allt som händer i hela världen. Jag älskade det, och av det lärde jag mig enormt mycket. Jag fick fria händer och mycket uppmuntran. Jag minns vad han sa till mig första dagen, i hissen på väg upp till våning fem: "Välkommen till journalistiskens rolls roys". Det var hans sätt att tala men blev också en sanning: för mig har utrikesjournalistiken alltid varit rolls roys.

P var en speciell chef och person. Han kunde vara bufflig och ibland lite gubbig på så vis att han utan att tänka på det själv, förmodar jag, kunde få det att låta som att ens idéer ursprungligen kom från honom själv. Men han var alltid, alltid varm, och uppriktigt intresserad av sin omgivning. En gång sa han till mig och min kollega Sigrid att han "inte kunde förstå hur vi kunde gilla att äta medhavd köttfärssås i plastlåda", liksom utan att reflektera över att det kanske inte är en sak man säger till sina kollegor när man själv varit chef i 30 år och tjänar dubbelt så mycket som de. Själv åt han inte lunch, men gärna en kanelbulle eller en glass. Rökte för mycket. Var klok som en bok. Månade om ens framtid. Jag kände alltid att han hade mig lite under sina vingar, och jag tyckte mycket om honom.

P blev 70 år. Förra veckan dog han, av lungcancer. En diagnos han tydligen haft i tre år, nästan precis lika länge som han varit pensionär. Och det känns ju förbannat sorgligt.

Jag hoppas i alla fall att han satte upp den där världskarta hemma de sista åren och att han kände yes, jag såg världen. Jag gjorde det jag kunde för den.

3 kommentarer:

Den där om Jenny sa...

Väldigt fint och vemodigt skrivet. Tack för att jag fick läsa.

Colombialiv sa...

Vilken fantastiskt fin text.

Johanna sa...

Men tack för det! Vad fint att höra.