Om känslan av ett steg fram, tre steg tillbaka

Så många blogginlägg jag skrivit i huvudet den senaste veckan. Om valet, om att 2016 var året då alla folkomröstningar gick fel. De rasistiska strömmarna i Europa. Brexit. Nejet till fredsavtalet i Colombia. Trump som president för världens enda stormakt. Jag får svindel när jag tänker på vad det sistnämnda kan/kommer att innebära och känner att jag måste sluta underskatta risken för att saker ska falla ut på det här sättet när det väl gäller.
När SD kom in i riksdagen 2010 blev jag chockad, men jag var helt säker på att de inte skulle överleva nästa val. För de hade ju inget att komma med, gjorde bort sig gång på gång på gång. Nästa val fick de 13 procent. Och nu, stöd av 20 procent i opinionen? Jag förstår inte hur det är möjligt, men jag inser att vi måste inse att det är det. Trump började som ett populistiskt skämt, men nu är det ju allvar. Jävlar, vad det är allvar.

Men vad ska vi göra då? Hur kan vi göra? Byrån jag jobbar på har den fina förmånen att samarbeta med Hellbjörn/Schedwin, ni vet Maria Hellbjörns feministiska normkreativa kommunikationsbyrå. Träffade Maria på jobbet häromdagen och vi var ungefär lika matta båda två av valresultatet - det är så lätt att uppgivenhetskänslorna kommer. Här sitter jag på min lilla feministiska byrå, till vilken nytta? sa M. Vad gör 100 års global kvinnokamp om en person ska komma och nedmontera rättigheterna bit för bit? Den känslan.

Jag har en kompis som jobbar i ett väldigt mansdominerat sammanhang, som igår kväll fick veta av en kollega att ryktet går att hon bara är "inkvoterad för att hon är tjej". Detta är en kvinna som är så otroligt kompetent, som jobbar stenhårt, alltid levererar på toppnivå, tar ansvar för sådant som kollegor/cheferna missat och som senast häromdagen blev ombedd att vara chef över ett jättestort projekt som kommer framöver. För att hon, som chefen sa, var den han litade mest på för det. I stället för att få gratulationer för detta fick hon alltså veta att folk på arbetsplatsen fortfarande, efter flera år då hon inte gjort annat än levererat bra, snackar om snubben som "borde fått jobbet" istället för henne. Att han hade behövt "byta kön" för att ha en chans.

En annan kompis som jobbar på en annan arbetsplats, och som också är kvinna, har en gång blivit ombedd att "anpassa sin ambitionsnivå" till en nivå som kollegorna var bekväma med. För de tyckte det var "jobbigt" att hon ville för mycket, att hon hade så höga ambitioner med arbetet och ville så mycket med produkten de jobbade med. Det blev jobbigt för dem för att det fick dem att framstå som lite sämre, lite latare, i jämförelse. Så de klagade till chefen. Som tog upp detta på lönesamtalet, som ett minus: "du har inte lyckats riktigt med att anpassa din ambitionsnivå efter gruppen".
Som kvinna måste du vara jävligt kompetent, kanske extra kompetent, för att ingen ska kunna tvivla på att du är rätt person på posten. Men du får inte vara för bra, för då rubbar du maktstrukturerna och då kan det bli väldigt obekvämt för en del. Uppenbarligen. Det är inte lätt att vara rätt i den här världen, om en säger.

Och ja, vad vill jag säga med detta egentligen? Att det är skrämmande att Trump blev president? Ja, det är det. Men det är också skrämmande att det är så himla lätt att tro att vi kommit så långt med jämställdheten och rättvisefrågorna, och vila i det. Det finns så många rättigheter många av oss tar som helt självklara, men som i ett historiskt perspektiv kommit till oss alldeles nyss, efter generationer av hård kamp. Och som kan försvinna igen i ett huj.

Det får vi aldrig glömma.