onsdag 22 juni 2016

Orimligt och ovärdigt

Näe Sverige. Så evinnerligt ledsen, blir jag. Och nej, jag menar inte det att Sverige slogs ur fotbolls-EM utan att ha gjort ett enda mål. Jag menar asyllagen som klubbades igenom igår. Som skiljer föräldrar från sina barn, splittrar familjer, drabbar de allra mest utsatta som allra hårdast. Vad är det? Politiska skiljelinjer och delade åsikter kan inte handla om detta, det här är bara ren och skär humanism och medmänsklighet. Det här handlar bara om rimligt och orimligt.

Ni som röstade för lagen, har ni egna barn? Har era vänner barn? Era syskon? Jag funderar över huruvida ni tänker på dem när in diskuterar den här frågan. Om ni föreställer er tanken att behöva välja mellan att lämna dem bakom er, i krig, eller ta dem med er på en farlig båtfärd över havet i en för liten båt. Funderar på om ni inte känner som en il av skräck i bröstet inför tanken på att behöva göra det valet. Inför tanken på att vara utan barnen och inte kunna återförenas med dem.

Det ilar i min bröstkorg, i alla fall. Det ilar, ilar, ilar tills det gör ont.

Det här är inte det land jag trodde att Sverige var, faktiskt. Vi kan mer, bättre. Vi måste mer, bättre.