Lilla fröet

Det är i början av juli, Axels födelsedag, hans 29:e. Jag väcker med kaffe på sängen jättejättetidigt och på brickan med mönster av färgglada fåglar ligger presenter i matchande inslagspapper. Där ligger också en liten plaststicka mitt i allt. Jag har inte tittat än. Jag sjunger Ja må han leva, men A är ivrig och frågar "Ska vi få ett barn? Titta nu!". Han ler jättestort. Så jag vänder på stickan, och den har två streck. Två! Och vi blir glada, vi blir så sjukt jävla glada. Och en liten smula panikslagna.

Vi går till jobbet, det känns konstigt konstigt konstigt och bubbligt i magen och svajigt i knäna. Det känns konstigt konstigt konstigt och samtidigt som världens självklaraste. Jag vill skrika till alla jag träffar att vi ska få en bebis, att jag precis fått veta det och att detta är den mest speciella dagen någonsin. Men det gör jag såklart inte, jag håller vår hemlis. Försöker jobba som vanligt. Det går sådär. Jag sitter vid datorn men gör ingenting på hela dagen. Jag tänker på att det är så himla galet att vi pratat om dig, lilla onge, men bara hypotetiskt ju. Och så plötsligt finns du.

Jag tänker på par som försöker länge, som inte lyckas för att någon av dem inte kan eller för att de inte matchar perfekt tillsammans eller bara har otur, och jag tänker på hur lyckliga vi är som inte är ett av de paren. Som bara kunde göra en bebis sådär, på första försöket. Ynnesten i det.

På lunchen köper jag en mozzarellaochtomat-macka och äter vid datorn, halvvägs in i den avbryter jag mig mitt i tuggan. Googlar "äta mozarella när gravid?" med ena handen och inser att det är mycket vi måste lära oss nu. Vilka ostar man får äta. Sådana saker.

Det är eftermiddag och äntligen slutar vi jobbet. Jag får cykla hem och pussa på A, vi tittar på varann och tittar på varann och tittar på varann där i hallen. Vi ler.
En liten stund senare åker vi till Bexet, för dagen efter fyller jag 30 år. Vi firar där med bådas familjer hela helgen. Två födelsedagar och ett litet frö.