Det står en kvinna i fönstret mitt emot mitt kontor. Eller hon står inte i fönstret precis, det är mer som att hon går omkring där, i sitt kök. Hackar lök, kokar ihop en middag. Det ser ut som att hennes favoritkrydda är slut för hon letar och letar i hyllorna ovanför spisen. Vänder och vrider på små kryddburkar. Öppnar och stänger skåp. Det börjar skymma ute och hon vandrar bort till vardagsrummet, jag ser henne genom de andra fönstren, henne och den där fina golvlampan som just tändes. Plötsligt får hon sällskap av en vän. Eller en kärlek, det är svårt att säga. De äter i alla fall tillsammans där i köket, och det ser så hemtrevlig ut. Nästan som om jag sitter där med dem och inte tvärs över gatan på mitt kontor, kämpandes med ett reportage jag för en gångs skull fått för mig att skriva klart långt före deadline.
Jag älskar att se in i andra människors lägenheter, för man ser in i deras liv. Alltså är ingen galen stalker eller så, men det är häftigt att råka se en bit av någon annans vardag. Någon annans onsdagskväll, med spaghetti och köttfärssås men utan basilika, eller vad hon nu letade efter, och med vän på besök och smålampor tända som bot mot skymningen utanför.
Jag knäpper av datorn, packar ner den i väskan och släcker om mig. Och så går jag hem till min egen onsdagskväll.
Jag älskar att se in i andra människors lägenheter, för man ser in i deras liv. Alltså är ingen galen stalker eller så, men det är häftigt att råka se en bit av någon annans vardag. Någon annans onsdagskväll, med spaghetti och köttfärssås men utan basilika, eller vad hon nu letade efter, och med vän på besök och smålampor tända som bot mot skymningen utanför.
Jag knäpper av datorn, packar ner den i väskan och släcker om mig. Och så går jag hem till min egen onsdagskväll.
11 kommentarer:
Men vad fint!
Det bästa med hösten är att en på kvällspromenaden kan gå och kika in i folks hem i skydd av mörkret.
För övrigt kunde det varit mig du beskrev där i början. Jag letade som en tok efter svartpepparn här hemma förrut. Sen kom M och jag muttrade över laxen som fått vitlökspeppar och inte svartpeppar på sig.
Men vad fint!
Det bästa med hösten är att en på kvällspromenaden kan gå och kika in i folks hem i skydd av mörkret.
För övrigt kunde det varit mig du beskrev där i början. Jag letade som en tok efter svartpepparn här hemma förrut. Sen kom M och jag muttrade över laxen som fått vitlökspeppar och inte svartpeppar på sig.
Åh, jag hade en sån när jag bodde i stan. Han bodde mitt över gatan, kollade mycket på tv, rökte i fönstret och spelade gitarr. Ibland kom det en tjej och då drog han ner persiennerna. Efter ett tag flyttade hon in och då kom det upp tavlor på väggarna och gardiner för första gången på flera år. Jag hade döpt honom till Robin för han hade alltid mössa och liknade den tecknade figuren Robin.
En gång försökte jag prata med honom från gatan, fråga vad han hette och så. Men det blev jättekonstigt, vår relation skulle nog ha stannat vid mitt tjuvgluttande.
Åh, jag vill också ha någon jag kan följa på det där viset! Både där jag bor och jobbar finns inte tillstymmelse till att kunna se in och följa någons liv. Förutom den där tanten som tvättade sina fönster i bara trosor och t-shirt (utan bh). Hon ställde sig i det gigantiska (stängda) fönstret och tryckte sin överkropp mot fönstret medan hon försökte nå. Då blev jag mest överbeskyddande. Men snälla, lilla tanten, ska du verkligen stå så där och blotta dig? Sedan har jag inte sett henne nåt mer, så svårt att bilda en uppfattning om hennes liv. Nu har jag bytt plats och ser inte en kotte i något fönster längre.
Det är något väldigt stämningsfullt med det där. Jag tror att det är den största "perken" med att bo i ett miljonprogram. Fonden av hundratals små tittägg mitt emot.
Haha, vilka härliga historier detta drog fram!
Mikebike: Säkert! Från kontoret ser jag in i två - med lite god vilja tre - lägenheter. Tänk att ha tusentals människors liv framför näthinnan. Får ibland känslan av att vi alla bara är myror i en stor, stor stack. Oklart om det är en positiv eller läskig känsla, men jag tror positiv.
Vad fint!
Ja, vad fint beskrivet!
Inte riktigt samma förstås, men jag kom ändå att tänka på att det är lite som tjusningen med att läsa bloggar, det där med att få kika in i andras liv.
åh vilket fantastiskt inlägg.
Sånt där är så himla spännande! Ibland kikar jag in i folks kök, ser människor prata med varandra och bröjar fantisera om vad de säger.
Så fint skrivet! När jag bodde i andrahand på Linné hade jag en galen (?) människa i lägenheten mitt emot. Han sprang och gömde sig bakom gardinerna och lekte tittut (med någon i mitt hus eller bara för sig själv?) och ibland drog hand av sig tröjan och sprang runt i cirklar och slog sig med den, haha. Mycket underhållande och lite, lite skrämmande...
Skicka en kommentar