Las Vegas och Grand Canyon

Efter en femtimmars-roadtrip genom Nevadas ökenlandskap kom vi vid lördags lunch fram till syndernas stad, Las Vegas. Till vår stora glädje kändes hotellet superlyxigt, vi bodde på våning 18 (bara en sån sak), det stod TVÅ dubbelsängar i varje dubbelrum, poolområdet var jättestort och drinkarna som serverades vid bubbelkoppen likaså. (Vi bodde på Stratosphere, hotellet som har det stora tornet man ofta ser på bilder från Vegas. Det är ett av de billiga hotellen, men ändå väldigt, väldigt bra visade det sig.)

Första kvällen gick vi all in och köpte varsitt "drink as many Margaritas and Martinis as you can"- pass i baren på hotellet. Det var ett fantastiskt bra beslut även om Margaritasarna smakade som saltvatten efter ett tag. Det är nog inte meningen att man ska dricka många likadana på raken, men det blev en grym kväll. Vi piffade oss, drog ner på stan och kollade på spektaklet med neon in absurdum, flashiga casinon, män som delar ut små kort med strippor på och utöver det lite mer tuttar. Tuttar överallt. Det allra bästa med vår all you can drink - inledning av kvällen var att vi efter den inte behövde inmundiga mer alkohol, vilket gjorde att vi var vakna många timmar efter sista drinken och därför mådde prima när vi lade oss tillrätta vid poolen på hotellets tak följande morgon. Där hängde vi sedan resten av dagen. Bättrade på brännan och spelade volleyboll i poolen, så mycket att jag fick träningsvärk i händerna. Vi tog bara en paus, och det var vid lunchen när vi åt hotellets champagnebrunch. Det var bland det sjukaste jag sett i bufféväg (lite som kryssningen, och det hade man ju inte väntat att få en gång till så snart). Abel och Martin visste inte till sig av lycka. Det fanns verkligen all mat man kan tänka sig, samt en glassbuffé, perfekt röda jordgubbar i mängder och kakor och tårtor och ja, allt. Det är egentligen lite patetiskt hur oerhört lycklig man kan bli av mat och socker.

Kväll nummer två var kvällen då vi vågade börja spela lite, det måste man ju såklart. Vi började i lagom skala med de gamla välkända enarmade bovarna som man känner igen från Stena Line, avancerade via Roulette-maskinerna till riktiga bord, med riktiga dealers. En dryg kines vid namn Ping. Där spelade vi Black Jack för det sista som fanns kvar av den gemensamma kassan. Jag och Nicole fick äran att förvalta denna enorma summa och det var mycket roligt. Vi körde på tills en snubbe vid bordet leende sa "Well, you just have to be either smart or lucky" när vi hade jättemycket tur en omgång. Då gick vi.

David var coolast av alla och gav sig på en riktig pokerturnering med 23 deltagare. Vi lämnade honom där vid borden och roade oss lite till nere på Strippen där vi bland annat såg vattesprutandet utanför Bellagio, det som man alltid ser i alla filmer. När vi kom tillbaka hade David kommit 7:a, precis utanför pengarna, men var ändå hyfsat nöjd med sin insats. 

I går splittrades vi allihop. Martin och Nicole flög vidare till Santa Fe för att hooka upp med Niccans släktingar, Abel och Sara tog Concorden (bilen Abel och Martin köpt här) för att bila till Seattle och jag och David drog mot Grand Canyon i röda blixten, vår lilla hyrbil. En halvdan surprise var att det var fem-sex timmars bilkörning dit, vi (jag) hade fått för oss (mig) att det bara var en timme eller två. He. Följaktligen blev även dagens biltur tillbaka till LA något längre än planerat. Typ nio timmar istället för fem. Nåja. Tur att det är så skoj att åka bil.

Det visade sig dock vara tokvärt alla mil, Grand Canyon var precis så vackert som man hoppats på och verkligen en upplevelse. Det var helt sjukt hur mycket djur som fanns där. Vi såg säkert tio älgar/hjortar som bara stod och käkade när oss helt orädda, en miniekorre (form: ekorre, storlek: skogsmus. Que?) och något som vi bedömer måste ha varit antingen en räv, eller en bäver. Lite svårt att avgöra där. 

Där fanns bergslejon också. I en broschyr stod det att de sällan visar sig, men om det kommer ett lejon man backa utan att vika blicken, och om det ändå anfaller är det en sak som gäller: fight back. Bra att veta.
Vi hann fram precis i solnedgången igår och hade sedan en picknick med grillad kyckling, öl och schweizisk ost i tärning på sängen inne i trästugan vi bodde i. Den låg precis på kanten till canyonen, rätt mäktigt. Vi gick upp svintidigt (03.45) för att hinna ta oss till bästa spotten för att skåda soluppgången. Sen satt vi där på kanten och såg de rödaktiga bergen få mer och mer färg när solen tittade fram strax efter fem. Vi åkte vidare längs olika utsiktsställen längs med kanten och det blev bara mer och mer smashing för varje ställe. Det var nästan löjligt vackert. Hade vi haft mer tid (tex om det inte hade tagit nio timmar tillbaka till LA :)) hade vi såklart velat vandra ner i dalen också, kanske hela vägen ner till Coloradofloden, men med tanke på hur hett det var kanske det var lika bra att vi inte hann. Utsikten kunde inte gärna bli bättre ändå. Det som förvånade mig allra mest var att vi var helt själva överallt, bara jag, David och världens största canyon. Klockan var visserligen bara sju på morgonen men solen stod redan högt som mitt på dagen och jag hade väntat mig horder av turister. Men icke. Mycket bra!

Nu är semestern slut. Fem grymma veckor, vi är väldigt nöjda och också lite sugna på att komma hem till Göteborg och vår lägenhet. Och på att få lunch (något annat än hamburgare hoppas vi!) hemma hos mamma och pappa på torsdag.

Nu återstår bara att dra till flygplatsen i morgon och lämna bilen där. David har googlat firman där vi ska lämna bilen och den får allt annat än bra omdömen. De senaste femton recensionerna ger stället 1 av 5 möjliga poäng. Mest kritiska är de till dolda avgifter, man kan tex få betala extra om man kommer för tidigt och lämnar bilen. Biluthyrningsfirman heter "Dollar", låter inte överdrivet proffsigt det heller. Kan bli spännande!

Snart ses vi hörrni. Skoj! Tjingeling så länge.
Jay and Dee.