Bald sind wir Bernish.

Att för första gången besöka en stad som ska bli ens hem i nästan ett år innebär någon sorts skräckblandad förtjusning. Man är otroligt nyfiken och samtidigt lite rädd att inte gilla den.

Men jag gillade Bern, jättemycket. Vi har varit där några dagar nu och lämnat ett första lass väskor och bekantat oss med stan och diverse människor.
Nästan allting med Bern var bra. Det är sinnessjukt vackert. Utbudet av...ja allting, var mycket större än jag hade väntat mig. De har massor av biografer och det finns film som INTE är dubbad (men textad på både tyska och franska samtidigt). Floden som går som ett kantrat U runt hela stadskärnan är helt grönturkos och klar och ser ut som på låtsas. Precis som alperna i bakgrunden som har snö på topparna, trots att det är sommarvarmt. Schweizarna är löjligt trevliga och glada. När man hör något som låter som en koklocka, så är det en koklocka. Det kan nämligen gå omkring kor och beta i sluttningar mitt i bostadsområden. Samtidigt är stan verkligen en stad, proppad med mysiga fik, butiker och restauranger.

Så. Nu kan alla som känner oss börja planera in när ni ska hälsa på. När kommer ni? =)

(Jag måste för övrigt också bekänna den orimligt stora glädje/lättnad jag kände när jag insåg att det finns flera stycken HM, och även Zara. Man ska definitivt inte underskatta betydelsen av att ha ett HM inom räckhåll.)

Tyskland som vi oundvikligen kört igenom har inte heller gjort oss det minsta besvikna. På vägen ner tog vi in på hotell i Frankfurt för att kunna se Sverige-Danmark i fotbolls-VM-kvalet (oh denna massiva besvikelse!) och på vägen hem stannade vi i Soltau och tillbringade en hel dag i Heide-Park. Som Liseberg, fast mycket större. Många fler berg-och-dalbanor. Jag älskar att man får vara barn fast man är 25.