Vilse i Mölndal

Att köpa kamera var inte det lättaste ens när man bestämt sig och beställt. Först gick jag vilse i Mölndal. Jag hatar Mölndal. Ännu mer än jag hatar Hisingen. Jag visste eg var Scandinavian Photo ligger men hela det sjoket med hus låg ungefär 3 km längre ifrån stan än jag tänkte mig. Grr. Och det blåste åt fel håll sådär så att håret flyger i ansiktet. Det gör det alltid i Mölndal tror jag.

Nåväl. När jag väl hittat dit fanns ingen kamera undanlagd i mitt namn. De letade och letade, men nej. De frågade om mitt efternamn två gånger till. ("Ja precis. Laaaggerr, fors. Precis") No result.
Vem på xxx har du snackat med då? ville kassamannen veta.
xxx, sa jag, samtidigt som paniken växte för jag kom verkligen inte på vad han heter i efternamn. Totalt hjärnsläpp. Det är Js låtsasbror (som fixat ett bra pris till mig eftersom hans företag har Scand.Photo som kund) och jag vet mycket väl vad han heter i efternamn, såklart. Men det stod verkligen stilla. Jag stod där och våndades och funderade på att springa ut lite smidigt och kolla upp det, för jag visste att xxx sagt att jag är hans lillasyster, och jag kunde ju inte gärna säga ehm, jag har glömt hans efternamn när de frågar om min "bror". Liksom. Panik. Lyckligtvis kom namnet upp i huvudet på mig innan han hann fråga och jag sa självmant xxx xxx är det som lagt undan den. Han ringde er igår, och pratade med en Henrik. (Bra och faktaspäckat).

Inget hjälpte dock. Jag sa jag ringer honom!, och när jag fick tag i honom sa han till mig Johanna, du heter Johansson i efternamn va? Eh, nej, det gör jag ju inte. Alls. Jag kunde ju inte säga nåt högt, så jag sa bara Nä. xxx skrattade i andra änden. Jag räckte nervöst över luren till mannen i kassan. Plötsligt kom en annan man ut från lagret och ställde kameran på disken. Så härligt! Jag blev jätteglad. På lappen stod det "Johanna JOSEFsson". Men det var verkligen min kamera. Det kände jag så fort jag såg den. Som ett adoptivbarn på ett barnhem i en dammig indisk småstad.

Jag skämtade bort det hela och fick det att låta som att det måste "blivit fel nånstans". Vilket det ju bevisligen hade. Josefsson heter jag ju inte, skrattade jag. Det gick hem.

Sen stegade jag därifrån med ett soligt leende och på spårvagnen hem läste jag "Lycka till med ditt nya fotoliv" i manualen. Man tackar. Sen sa ett fyllo Lycka Till till mig när han gick av vagnen. Lycka till själv du, tänkte jag.