Niceville

Jag läste ju nyligen Kathryn Stocketts Niceville och igår var jag, Sofia och Stina och såg filmatiseringen av den på bio. Älskade den innerligt. 

Det var väldigt bra skådespeleri av alla som medverkade, de skapade fantastiska porträtt av ett gäng kvinnor i 1960-talets Mississippi. Jag tyckte dessutom att allting var och såg ut precis som det gör i boken, på pricken verkligen, otroligt hur de kan återskapa allting så in i minsta detalj.

Så dagens uppmaning: gå och se Niceville! (Engelsk titel: The help).

Dagens bild från ett främmande land, del 8: Bolivia

Salar de Uyuni, Bolivia. november 2006.

I södra Bolivia ligger Salar de Uyuni, en av världens häftigaste öknar. Det är en saltöken som bildats när en förhistorisk sjö torkat ut, och idag utvinns 25 000 ton salt härifrån varje år. Kritvita isliknande kristaller sträcker sig så långt ögat kan nå och det reflekterade solljuset grillar hornhinnan på den som inte skyddar ögonen med mörka solglasögon.

Vi slog oss ihop med några irländlare i La Paz, bokade bussbiljett till södra Bolivia och där hyrde vi två terrängjeepar med chaufförer, kartläsare och kock. De tog oss runt i saltöknen i flera dagar, och även om vi till en början inte såg annat än salt, salt, salt och en och annan kaktus, visade det sig snart att området hade med att visa. Till exempel rosa flamingos i tusental, varma källor att bada i efter de svinkalla nätterna, klippor som var som hämtade ur en tavla från Salvador Dalí och sjöar som på grund av olika mineraler hade grönt eller rött vatten. 

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Johanna - nu med f-skatt.

Nu gör jag det! Registrerar mitt företag. Så alldeles strax är jag frilansare "på riktigt" och kan fakturera lite proffsigare. Igår var jag nämligen på ett möte med Skatteverket för att lära mig hur man gör när man driver ett företag. Jag vet verkligen ingenting om det, och hade lovat mig själv att inte skämmas för att ställa de riktigt korkade frågorna. Typ såhär lät det:

– Ja, de här fakturorna... vad måste stå med på dem egentligen? Kan man göra dem i word? Det brukar jag göra när jag fakturerar med A-skatt.

– Ehee, med A-skatt heter det inte fakturera. Då har du bara skrivit vad de ska betala dig. 

– Mmhm, okej! Och när du säger "betala in detta den 12:e varje månad", vad exakt är det då du menar med "detta"?

– Skatt och egenavgifter. 

– Mmhm, okej! Och... 

Att ställa dumma frågor var en skitbra strategi, för nu fattar jag (typ) hur man gör. Och ja, det verkar ju lite krångligt, men också lite kul. Mest för att jag har köpt en så himla snygg pärm som jag ska ha alla tråkiga papper i, förstår ni rolighetsgraden med bokföring när man möts av den här färgchocken? Jag tänker: huge. Jag tänker också: kommer vilja bokföra varenda dag!

Och förresten, ni som kan sånt här: fixar jag att göra bokföring och bokslut och allt själv* eller bör jag anlita någon för det? Samt: är det 25 % moms på alla typer av artiklar/reportage/annat man kan tänkas sälja? (Hon jag träffade trodde att det kunde vara 6 % på vissa "beskrivande verk" men det tyckte jag lät väldigt konstigt. Man säljer ju inte hela upphovsrätten utan bara rätten till en (1) publicering, och då är det väl 25 % moms? Eller?

* Är alltså inte helt bakom flötet, även om det kanske verkar så i dialogen ovan.

Oops.

Här låg nyss ett inlägg som jag fick ta bort så länge för att jag berättade något som visst inte var officiellt än. Smidig som jag är. (Om ni som läser med reader undrar varför det blippade bort igen). Återkommer i ämnet!

Blog award

Jag har fått en "Blog award" av Lisa, tack! Det innebär att man ska svara på följande frågor, så nu gör jag det:

1. Varför började du blogga?

Jag har alltid gillat att dokumentera saker på ett dagboksliknande sätt, men orkar inte skriva dagbok som jag gjorde förr. Nån gång under 2006 kom jag på att jag nog skulle tycka att det var väldigt kul att blogga, och sen dess har jag gjort det. För det är ju kul! Och inte minst är det kul att kunna gå tillbaka och läsa i efterhand, se vad som hände där och då, vad man hittade på och tänkte.

2. Vilka bloggar följer du?

Har hela readern full av grymma människor som jag uppskattar att få följa på olika sätt. Och det finns många fler än så som jag önskar att jag hann läsa.

3. Vilka favoritfärger har du?

Oj, det var längesen man fick den frågan! Haha. Ska jag klämma ur mig en favvofärg generellt blir det nog grön, lite olivgrön. På kläder har jag väldigt blandat, ibland köper jag väldigt mycket svart-grått-vitt-jeansfärgat och ibland upptäcker jag att jag handlat någon mintgrön prickig t-shirt och annat med mycket färg och mönster. Det blir lite olika.

4. Vilka favoritfilmer har du?

Det här är en av de svåraste frågorna, för jag kommer aldrig ihåg vad filmer heter. Och glömmer liksom vilka jag sett. Samt att det känns lite läskigt att bli bedömd efter sin filmsmak. Men två filmer jag minns vad de heter och som jag gillade, är Little miss sunshine och 500 days of summer. Jag kan uppskatta väldigt många olika genrer och så länge en film fångar min uppmärksamhet kan jag tycka att den är helt okej. En film måste inte förändra mitt liv, ibland räcker det att den bara underhåller mig i två timmar. 

Jag är inte så förtjust i Fantasy och overkliga saker dock, tappar ofta intresset då. Transformers 2 var kanske den tråkigaste film jag sett i mitt liv. Overkliga saker som är "lite snygga", som typ True Blood, kan funka, men med facit i hand tappade jag ju intresset även där efter 7 avsnitt. Fattade liksom inte varför de var tvungna att vara vampyrer.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?

Åhå, massor, för älskar att resa. Jag har varit i en hel del av mina drömländer, men självklart återstår också hur många som helst. För att nämna några några: Indien, Colombia, Australien, Nya Zeeland, Malawi, Iran, Canada, Japan (fast ska dit snart ju, hurra) och Tanzania.

Så ska man också skicka vidare awarden till tre andra bloggare, och det gör jag till de eminenta Josefine, Mirjam och Johanna.

Hur jag hamnade i Schweiz och varför vi flyttade därifrån

Önskerubrik önskad av egoistiska egon.

David, min sambo, älskar innebandy. Älskar. Han har spelat i svenska elitserien länge och ett tag också i den danska, till och med under halvåret då han bodde i Stockholm för att göra praktik på SVT. Att bo i Stockholm och pendla till Fredrikshamn (bara båten tar alltså tre timmar enkel väg) tyder ju på ett ganska stort mått av passion, och jag gillar verkligen folk som har passioner. 

När jag gick den sista terminen på journalistprogrammet var D redan färdig, han gick året över mig. Och en dag sa han ska vi flytta till Schweiz i ett år när du blir klar?. Han hade fått erbjudanden från olika lag, vissa som spelare, andra som tränare, och var lockad. Min första tanke var HA-HA, men eh nej. Vi ska inte flytta till Schweiz precis när jag ska börja jobba, hade varit jättekonstigt. Men är det något som inte ligger för mig i livet så är det att hindra någon annans drömmar, så jag tillade snabbt att han såklart skulle åka, och jag lovade att i så fall klura på om jag ville åka med. 

D ville, han tyckte att det här med att bo utomlands och få heltidsbetalt för att ägna sig åt sin hobby, det var för bra att tacka nej till. Dock ville han bara flytta om jag ville följa med, om jag verkligen ville, och jag minns att beslutet blev hur lätt som helst när han sa att han nog kommer ångra sig om han inte gör det här. Känner man så inför något, så måste man lyssna på det. Och vips var det bestämt!

Frågan var bara var i Schweiz vi ville bo. I februari 2009 åkte vi ner till Bellinzona och rekade lite. Det var sinnessjukt vackert där, men efter tre dagar kände jag att jag redan sett hela stan. Några månader senare var jag i Sydafrika och skrev exjobb, och då åkte D ner till Schweiz igen, till huvudstaden Bern där hans (nu våra) kompisar Daniel och Linda redan bodde. Och David blev kär i Bern. Han skrev på ett kontrakt, som tränare för Floorball Köniz, och det blev så himla, himla bra för Bern är en fantastisk stad. Tillräckligt stor för att inte få panik, det hade jag nog fått i Bellinzona, och tillräckligt liten för att få grepp om snabbt som nykomling.

Så i augusti 2009 packade vi Peugeoten full och flyttade ner till det här:

Självklart var livet inte sådär glammigt och soligt hela tiden. Det var ju också vardag, vi jobbade och storhandlade och ibland regnade det när man skulle till gymet. Och ibland var det skitjobbigt med tyskan, att bara kunna uttrycka sig utan nyanser och säga ungefär det man menade, inte exakt det man menade. Och vi saknade förstås familj och vänner här hemma.

Men ärligt talat så var tiden i Schweiz väldigt mycket så som på bilderna. Det var helt fantastiskt att kunna åka till "nåt random ställe i alperna" eller "nån härlig schweizisk/europisk stad" så fort man blev sugen på en liten utflykt. Och det fanns underbara människor att hänga med.

Så över till del två i rubriken, varför vi flyttade hem. Man kan ju undra vad regniga Göteborg egentligen hade att locka med i jämförelse. Faktum är att vi blev kvar längre än planerat, först var det sagt ett år, men när vi skulle bestämma oss om nästa säsong hade vi ju precis vant oss vid allt, lärt känna lite folk, börjat förstå schweizertyskan som talades av tanterna i kassan på mataffärn, och hitta till de bästa haken. Vi kunde ju inte lämna mitt i det. Så vi åkte hem och jobbade över sommaren - jag på GP och David på radion - och sen åkte vi tillbaka till Schweiz ett år till.

Det extra året var oerhört värt, men det kändes också helt rätt att flytta hem på riktigt efter det. Jag frilansade en del från Schweiz, men framför allt pluggade jag på distans (hurra för Sverige!) samt jobbade halvtid som frukostvärdinna på ett litet hotell. Älskade det jobbet, jag kunde frossa i Gruyère, Zopf och Caotina varenda frukost och det var bra betalt precis som allt i alplandet. Livet i Bern var på många sätt pure njutning. Men om vi hade stannat längre, så hade jag nog börjat känna mig inaktiv och blivit rädd att jag sabbade jobbchanser här hemma och så. Och så kan vi ju inte ha det.

Det var helt enkelt lagom att åka hem igen. Men jag är sjukt glad att vi åkte, man borde alltid göra det när sådana chanser ges. Mitt gamla motto lyder "man ångrar aldrig det man gör, bara det man avstått ifrån" och hörrni, så är det faktiskt.

Blä

Jag vaknade i morse av att jag hade tre myggbett på benet - trodde jag. Kli kli kli, inget konstigt, får alltid myggbett. Men när jag kikade efter var det inte myggbett utan TRE fästingar. Och eftersom jag inte hittade min pincett fick jag liksom klämma bort dem med naglarna, dog äckeldöden. Fy fan för dessa små vidriga ting.

mvh. villhelstintehaborrelia_84

Tummen ur och så vidare

Ni vet när jag för en hel månad sen frågade mig om ommålningen av vår lägenhet skulle komma att inledas redan samma kväll? 

Man kan väl säga som såhär: nje, det gjorde den inte. Inte heller dagen därpå, veckan efter eller ens samma månad. Men i förrgår satte vi igång! Halva målandet av vardagsrummet är nu gjort och jag njuter ihjäl mig över att få spackla igen fula skruvhål och svabba över märken efter smutsiga fingrar som tallat på väggen vid strömbrytaren. 

Än så länge är det sjukt kul, dock mindre skoj att hela lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Hittar inget. Hoppas att röran ger oss lite eld i baken – med tanke på att det tog en månad från inhandlad färg tills det att färg målades på väggen finns ju risken att ommålning av vardagsrum, sovrum och hall kan ta ett tag, så att säga.

Om goda gärningar, skogen och det dära vattenfallet

Min brorsa och hans tjej är så fina, de har så stora hjärtan. I somras tog de ju hand om den övergivna katten Sigge och sedan dess har de lagt enormt mycket tid och energi på att hitta ett kärlekfullt hem till honom. De har haft dåligt samvete när han varit själv hemma på dagarna och varit mycket noga med att hans nya hem skulle vara en plats där han kan få springa både ute och inne. Och äntligen har de hittat ett sådant hem åt den lille charmknutten.

Igår kväll, samma dag som de lämnat Sigge, hittade de nästa objekt i nöd: en 76-årig man som snubblat på en sten, slagit upp ansiktet och blivit liggande vid en buske i närheten av deras lägenhet. De ringde ambulans och satt med honom tills sjukvårdarna kom, men eftersom gubben inte ville åka med till sjukhuset så åkte ambulanspersonalen därifrån igen (!). Så Anders och Linnea tog honom under armen på varsin sida och gick med honom till hans lägenhet. Det var bara hundra meter men tog mer än en halvtimme för han hade så ont. Gubben blev så tacksam att han insisterade på att ge dem en gammal väckarklocka (tydligen hade han en hel kartong full) och en tavla, och så hade han sagt att "det ska ni ha, ni som tänker på en gammal gubbe som mig". 

Tror världen skulle vara så himla bra om alla var som min bror. 

Idag var han och jag hemma hos mamma och pappa och käkade söndagslunch, och sen gick vi upp i skogen och plockade svamp. Det var så härligt, vi gick i flera timmar, fikade och undrade varför man inte är i skogen oftare. Sen gick vi till vattenfallet där vi alltid brukade leka när vi var små, och allt var givetvis mycket mindre än man mindes det. Vi inspekterade trädet där vi hade en koja, platsen dit Anders kunde skjuta med sin pilbåge från vårt hus när han var liten och den lilla vattenansamlingen i bäcken just före vattenfallet där vi brukade "simma". Den var stor som en vattenpöl ungefär. Ah, denna nostalgi.

Las donnas

Igår käkade jag tapasbuffé hos Nicole med några riktigt härliga donnor, och sen gick vi ut. N hade peppat sönder sig för att få dansa. Jag drömde till och med natten till fredag att någon föreslog att vi skulle grilla istället och att hennes ögon då blev helt svarta samtidigt som hon väste att här med dansen inte var förhandlingsbart. Roligt. Men dans blev det och kvällen var himla skoj, även om jag nån gång vid halv 3 när jag vandrade hem längs Avenyn konstaterade att den platsen vid den tidpunkten är något av en fars. 

Jag tog vagnen en hållplats trots att det bara är en femminuterspromenad hem, och en kille satt längst bak och berättade om kvällens händelser för sin kompis. "Och så kysste jag henne! Jag bara gjorde det! Jag som aldrig vågar göra något sådant, verkligen aldrig, herregud jag har aldrig varit såhär kär förut i hela mitt liv. Fattar du hur kär jag är?!"

Det var lite fint.

Idag: Lördagsfika med Stina på Frank's Coffee.

Om fotograferande

Storheten besegrad!

Ni vet Björn, min kompis som spelat SM i Scrabble och som man trodde var omöjlig att besegra i Wordfeud? Han som inledde vårt första spel med att lägga "storheten" med alla bokstäverna som ett subtilt meddelande om sin överhöghet i ordspelens rike? NU HAR DET SKETT! Han har blivit slagen. Av ingen mindre än min fantastiska vän Johanna Wiman.

I förmiddags på fejjan:

Och såhär skriver Johanna per sms till mig:

"Nej men jag VÄGRAR gå på SM. Allt är ett misstag. Mina kollegor jämförde mig och situationen med en backhoppare som kallades the eagle, måste googla det". 

Givetvis har jag googlat det åt henne. Saxat från wikipedia:

Michael Edwards blev känd för allmänheten som ett resultat av sin speciella stil och dåliga resultat. Internationella olympiska kommittén och övriga backhoppare var dock inte roade. Dessa tyckte att han skämde ut sporten, vilket ledde till en regeländring, som kom att kallas "Eddie the Eagle-regeln". Regeln innebär att olympiska deltagare måste ha deltagit i internationella tävlingar och i dessa placera sig bland de 30 bästa procenten eller vara bland de 50 bäst rankade i världen. Det omöjliggjorde i praktiken att andra kunde ställa upp i olympiska spelen med så svaga meriter som Michael Edwards hade. 

Härlig uppladdning för Johannas SM-debut! Jag kommer i alla fall stå på front row och heja högljutt på dem båda, det är ett som är säkert. Och om de möts får jag nog välja underdogen Johanna, med sina "svaga meriter". (Enligt Björn var det för övrigt ordet LANDSORT, 130 p, som knäckte honom. Det kan man ju förstå. 130 p!)

Länkkärlek: Busmejl

Det finns en väldigt rolig sajt som heter Busmejl, där någon som kallar sig Kaj busmejlar folk som lagt ut annonser på blocket. Nu har det visat sig att det är Mikebike på Bloggfrossa som ligger bakom den, och jag är verkligen inte förvånad. Såklart är Kaj Mike, Mike är Kaj, de är enochsamma. Hade man ju kunnat lista ut liksom. Hur som helst är det väldigt kul, klickiklicki här och se själv!

Le partytrick.

Angående det här med akrobatiska övningar (som man inte klarar). Det nyss nämnda försöket slutade som sagt med ett sträckt lår, och jag har heller aldrig kunnat vare sig hjula (vilket ALLA andra tjejer kunde när man var 12-13) eller gå upp helt i brygga. Och jag minns en sommar i sommarstugan då jag övade på att stå på händer medan mitt ex och min mamma glatt gick på händer bredvid. Jag kände mig inte starkast i världen då om man säger så.

Men en grej har jag, ett partytrick som oftast imponerar på folk. Jag kan sitta på golvet och resa mig upp helt utan att ta hjälp av händerna. Hemligheten är såklart att flytta in fötterna så nära kroppen som möjligt och ställa sig rakt upp, men det verkar som att just detta är svårt för de flesta. Känner mig därför alltid väldigt stark och smidig när jag gör detta trick. (I själva verket beror det nog mest på att jag är ganska överrörlig, men ändå.) Jag brukar heller inte sträcka mig när jag gör det, en positiv grej.

Ganska så ovärt

Det här med att jag på filmkvällen hos Nicole i går skulle vara så himla käck och kolla om jag kunde stå på ett ben och böja knät tills rumpan slog i golvet och sedan resa mig igen (vilket tydligen ska vara nån sorts styrkeprov som de vältränade herrarna i kompisgänget skulle ha som ny målsättning för sin träning): Inte så smart, va? Med tanke på att svaret blev nej, det kan jag inte, och aj, där sträckte jag mig i låret.

Nu: ont i låret.

Den dära jordbävningen

Angående jordbävningen jag nämnde i förra inlägget. Det är egentligen inte alls en särskilt spännande historia, men såhär var det i alla fall: 

Vi var i Lima i Peru och det blev jordbävning en natt. Hela stan sprang ut på gatorna för säkerhets skull, hela stan utom jag och mina två kompisar. Jag minns att jag vaknade till lite bakfull och tänkte att "hm, något är lite konstigt här". Sedan somnade jag om. Det "lite konstiga" var förmodligen att marken skakade, men det förstod uppenbarligen inte en nyvaken svensk som jag. Vi förstod faktiskt ingenting alls förrän vi kom upp och såg att folk på vårt hostel ringde sina familjer för att tala om att de mådde bra. En kille från Australien frågade om vi ville låna hans mobil för att ringa hem. Och vi bara "eh har det hänt något?".

Sen blev vi lite sura för att vi missat hela grejen minns jag. Man vill ju kanske inte direkt vara med om en jordbävning, men om den ändå inträffar så vill man ju hellre vara vaken än sovande. Att hela marken skakar under ens fötter är ju inget man upplever varje dag.

Bokrecension: Den stygga flickans rackartyg

Såg ju Mario Vargas Llosa häromdagen på bokmässan och nu har jag läst färdigt de sista sidorna i hans "Den stygga flickans rackartyg".

Som de flesta böcker har den både plus och minus, men jag börjar med det som var bra. För det som var bra var riktigt bra. 

Jag sa till D vid kvällsmaten igår, efter att jag läst de sista sidorna samtidigt som jag slevade i mig thaimat, att man verkligen förstår varför han fått Nobelpris (med reservation för att detta är den första bok av honom jag läser). 

Två huvudargument för det:

För det första är det språket: Det är vackert men inte tungt, en perfekt balansgång. För det andra skildrar han tid och plats helt briljant. Jag älskar, älskar, älskar att boken utspelar sig på en massa olika platser; först i Lima på 1950-talet, sedan Paris, London, Tokyo och Madrid under decennierna som följer. Beskrivningarna av dessa städer är otroligt bra, kanske uppskattar jag dem lite extra mycket eftersom jag varit på dessa platser. Alla utom Tokyo, men dit ska jag ju snart. Det blev en extra dimension att kunna känna igen sig i gatunamn och stadsdelar och stämningar. Och så är det snyggt att uttrycken låter så tidstypiska, speciellt de som används i berättelsens början i Miraflores, finkvarteren längs Stillahavskusten i Lima. (Förresten var det i Barranco alldeles intill Miraflores som jag sov mig igenom en jordbävning en gång, men det är en annan historia).

Själva handlingen går kortfattat ut på att överklasspojken Ricardo förälskar sig i Lily, en flicka som dansar mambo och som har en massa hemligheter. Kärleken till henne övergår i en besatthet som följer honom hela livet och eftersom hon inte tycks älska honom tillbaka blir är det en ganska tragisk historia egentligen. Deras vägar korsas då och då, vid olika tidpunkter och i olika städer, men scenariot är alltid detsamma: Ricardo känner en gränslös kärlek till kvinnan som en gång kallades Lily, men får bara kortvarig uppmärksamhet tillbaka och det hindrar honom från att leva sitt liv fullt ut.

På ett sätt känns det lite befriande att det inte - som så ofta annars - är arbetarklasstjejen som kärat ner sig i överklasskillen och trånar efter honom trots att hon inte kan få honom. Den har man ju sett förut liksom. Men å andra sidan är det alltid obehagligt att läsa om ojämställd kärlek. Sexskildringarna i den här boken är obehagliga på det sättet, men det är kanske meningen. Man blir frustrerad över att Ricardo låter sig utnyttjas som han gör, och kanske också lite irriterad på att han kallar henne för "den stygga flickan" även när hon är över 50 år. 

Men i det stora hela: gillade den här boken mycket! Så läs den om ni inte gjort det, det är den absolut värd! (Och ni som läst den: vad tyckte ni?)

Yiiiha!

Pixbos första hemmamatch idag* och den slutade med 9-0-vinst. Nu kanske inte alla som läser här tycker att det är superintressant, men var bara tvungen att meddela för NIO-NOLL är ju ett helt sjukt resultat. Så jävla gött. 

(Och så satt det en massa trevliga flickvänner till några av spelarna i laget på läktaren, så nu "känner" jag några och behöver inte vara rädd att irra omkring bortkommen i Wallenstamhallen framöver. Yey! Har nog faktiskt aldrig ens varit där förut). 

* Alltså innebandy, alltså laget som min kille är tränare för.

Konstig konst del II.

Överlag fanns det bara två motiv (liten överdrift, men nästan så) på tavlorna på Louvren: Jesus och bröst. Här får ni ännu en konstupplevelse:

(Okej jag fattar att den föreställer amning. Och fontänen från bröstet som inte syns så bra på fotot, är kanske också naturlig (?). Men hur tänkte konstnären med trollet?! Man dör ju äckeldöden av hans blick.)

Ze nipple

Kollade igenom våra Parisbilder häromdagen, och den konstigaste bilden (från Louvren) var helt klart den här. Inte direkt sensuell, inte direkt vacker. 

Bokfrossa

Idag: Bokmässan med mamma, älskar bokmässan. Att gå redan på torsdagen visade sig vara ett smart drag, det är dagen för branschfolk vilket innebar lite färre människor att trängas med än under den hysteriska helgen. Dessutom fick vi gå in gratis tack vare Hanna, min kusins kusin som jobbar med att arrangera Bokmässan. Mer pengar över till böcker!

Och böcker blev det. Jag gick bananas och handlade 15 stycken, och en Vagabond-prenumeration. Den dyraste boken kostade 33 kronor, vilket fyndande! Nu riktigt längtar jag efter mörka höstkvällar och efter att inreda vårt burspråk (heter det va?) i vardagsrummet. Det ska bli en vadderad läshörna med tidningsställ och kuddar och ljuslyktor där man kan sitta och läsa och se ut över gatan. 

Köpte förresten också en färgglad randig pärm, jag tänker mig att det här med att starta eget företag (som frilans då alltså) blir mycket roligare om man har något färgglatt att sätta in alla tråkiga papper i.

Och så var vi med när kvällens Babel spelades in live, med Mario Vargas Llosa himself. Kul eftersom jag håller på och läser hans Den stygga flickans rackartyg just nu. Man hörde tyvärr inte riktigt vad han sa så jag kan inte berätta för er, men den som vill veta kan ju kika på Babel i SVT ikväll klockan 20.

Mina fynd.

Shake it baby.

Förstår att ni tror att det är jag på bilden.
(Det är det inte. Den är snodd från internettet.)
Men en fråga: kan man ha sådär tydlig delning
mellan de vänstra och högra magmusklerna?
Har aldrig hänt mig iaf.

Testade Body Jam ikväll med Nicole och Stina. Det var med viss nervositet efter att ha youtube:at vad Body Jam egentligen är. Kände att jag saknar den där bootie:n som man behöver ha för att kunna skaka loss ordentligt, det är sällan jag känner mig så oattraktiv som när jag ska göra höftrullningar och rumpskakningar och tvingas se mig själv i spegeln under tiden. Dessutom ståendes jämte Nico, som bara "jee, har en släng av black genes och ser mycket cool ut". (Är kanske inte så pk att skylla på hennes svarta gener, men jag har inget annat att ta till okej?)

Men hur som helst var det faktiskt kul. Inte tokjobbigt, men man blev svettig i alla fall och det är väl någon sorts minimikrav.

Plus: kom hem och såg att Lisa skrivit en massa snällt om mig, blev såklart mkt glad. Kolla in hennes blogg, den är sjukt rolig. Hon har just fått en liten bebis och bloggade exempelvis dagarna före förlossningen om förnedringen i att tvingas bajsa i en "vuxenpotta" eftersom hela badrummet var belamrat med hantverkare som vägrade att antingen ta paus eller bli klara. Mycket skojigt. För läsarna alltså, kanske inte lika för henne.

Dagens bild från ett främmande land, del 7: Schweiz

Marzili, Bern, Schweiz, augusti 2009.

Den här synen var det allra första som mötte mig när vi flyttade till Schweiz den där sommaren. Bilden är tagen den första dagen i Bern, staden som blev vårt hem i två år och som vi kom att älska. Och det här är faktiskt på riktigt fast det nästan ser på låtsas ut. Aare rinner från alperna och genom Bern, som en hästsko ringar den in stadens centrum så att centrum på ett charmigt sätt aldrig kan bli större. Det är vad det är, precis som allt annat med Bern. 

Det är något speciellt med att bada i Aare; man hoppar i på ett ställe, flyter med strömmen några kilometer och kliver upp där man känner för't. Ingen annanstans i världen har jag badat på ett så unikt sätt och ingen annanstans i världen har jag sett så swimmingpoolblått vatten i något som inte är en swimmingpool utan en flod mitt i en stad. Jag vet inte hur det är möjligt, men på något vis gör alperna att vattnet ser ut som i en saga. 

Det är just såhär års som jag saknar Bern som mest. Slutet av sommaren, när hösten greppat tag om Sverige och det fortfarande är lite värme och kontinental känsla kvar där. Såhär mot slutet av september brukade vi ta de sista doppen i floden och herregud, herregud vad jag saknar det. 

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Kan jag få låna era tummar lite?

För nu börjar Pixbos första match för säsongen (i innebandyns eliteserie alltså, och det spelar roll för mig eftersom D är tränare för Pixbo, för er som inte vet).

De spelar mot Helsingborg i Helsingborg och jag följer matchen på webbtv eftersom just den här inte sänds i vanlig tv. Och även om jag lagar lite mat och så samtidigt så håller jag tummarna jättehårt. Mycket roligare att vinna än att förlora ju. Ni kan väl hålla lite ni med?

Bloggala!

Den här dagen började riktigt dassigt. Jag var bara på så himla dåligt humör, morrade av frustration över datorkrångel och apatistirrade in i väggen ett slag. Mycket konstruktivt beteende som ni hör. När jag skulle cykla hem från en fotokurs regnade det såklart och jag frös halvt ihjäl. 

Men där och då vände det. D kom och hämtade mig i regnet, åkte och handlade Ben & Jerrys och the good things just kept on coming för vet ni vad som hände sen? Jag gick igenom posten och såg att brevbäraren droppat en glammig* bloggalainbjudan på hallmattan, och jag blev så himla hedrad och glad och förväntansfull och galasugen. Alltså: tack!! Läste i några andra bloggar om detta event i fredags och tyckte att det lät som världens roligaste grej, och sen fick jag ett mail om att postgången kanske går långsammare till Göteborg bara såru vet. Och då hoppades jag såklart att det betydde att ett brev var på väg hit, och så var det ju visst! Hurra! Mycket uppspelt! (Och ja, postgången gick visst långsammare hit för brevbäraren hade fått rätta till postnumret ;))

Det är två briljanta bloggare (den här och den här) som bjudit till fest och även om jag inte vet exakt vilka andra som kommer tippar jag på att det är en drös av er vars bloggar jag läser. Och alltså, det ska bli så himla himla skoj att träffa er på riktigt. Bara så ni vet. Har redan messat min bästis och sagt att jag kommer och våldgästar i huvudstaden den aktuella helgen, så count me in, see you soon osv!

* Det regnade små guldstjärnor när man öppnade, fatta hur fint.