UVESAA!

På mina föräldrars piano hemma på Ådäljan står ett foto från New York, taget någon gång på 70-talet. Pappa har en rutig skjorta, lockigt hår och supersnyggt skägg, och mamma en vit bomullstop och midjelångt vackert hår. Runt dem sträcker sig skyskraporna tiotals våningar upp mot himlen. Bilden är tagen när mamma hade åkt till USA på något jobb-projekt i några månader när hon och pappa nyss hade träffats. Pappa saknade henne så mycket att han åkte efter, och någonstans där i New York bestämde de sig för att flytta ihop.

Jag har aldrig varit i USA, förutom på flygplatser för transfer en himla massa gånger, och alltid när jag sett det där fotot på pianot har jag blivit så sugen på att själv åka dit en gång.

Och nu är det bokat! Jag och D ska resa runt i USA och karibien i fem veckor i maj och juni! "Kan-inte-tänka-på-någonting-annat"-besattheten är naturligtvis redan här och vi går runt och göttar oss åt tanken på allt kul vi ska göra. I stora drag blir det såhär:

Miami: Vår första anhalt. Vi ska bo på South Beach, känna på stan och stränderna, hyra bil och bila ner till Key West som verkar otroligt vackert. Vägen dit är en vägsträcka rakt över havet, som en lång bro. Där ska David fiska exotiska fiskar. 

Sen blir det Kryssning i Karibien: Vi tar oss lite norrut i Florida mot Port Canaveral, där vi hoppar på världens näst största kryssningsfartyg: Freedom of the Seas. Det är totalt olikt alla sätt jag tidigare rest på (dvs billiga hostel, mat från gatustånd, ganska primitivt och okommersiellt leverne) och den kontrasten ska bli väldigt spännande. Vi ser fram emot att bara lyxa oss ordentligt (som på Titanic minst! Men utan sjunkningsbiten), bada i poolen, klättra på klättervägg och äta mat hela, hela tiden. 

Under kryssningsveckan kommer vi att stanna på Haiti (ja, det känns väldigt konstigt och jag tänker återkomma till detta i ett senare inlägg) Jamaica, Cayman Islands och Cozumel i Mexico.

När vi kommit tillbaka efter våra 7 dygn på båten åker vi till Orlando och besöker någon av alla nöjesparker där, Sea World eller Disney World till exempel. Lek i park är ju lite vårt signum. (David googlar info om berg och dal-banorna hela dagarna). 

Och sen kommer det: New York! Jag längtar SÅ. Vi ska promenera omkring på Manhattan och insupa den omtalade New York-luften, fota (mest jag, skulle jag tro :)) fika, äta skräpmat, shoppa, gå på museum, se den stora gröna tanten och allt annat tänkbart som faller oss in.

Och vi lär förhoppningsvis stöta ihop med Linda och Daniel på ett eller annat sätt, för de kommer av en slump att vara där samtidigt!

Efter det byter vi sida av landet. Vi flyger till San Francisco, hänger där lite och sen är planen att vi ska möta upp Martin F och hans kompis Abel som då befinner sig i ett tält någonstans nära ett berg där man kan klättra, någonstans i någon vacker nationalpark. Vi tänkte snylta tältplats, grilla korv vid lägereld och prova att klättra lite. (Det sistnämnda är Martins krav. David vägrar än så länge).

Sen far vi alla ner till Los Angeles och möter upp Nicole och Abels flickvän Sara som kommer flygandes från Sverige. Då blir vi med andra ord ett rätt stort gäng som tillsammans tänkt se alla Los Angeles måsten och lite till; Hollywood, stränder, Universal Studios, kanske nån mer nöjespark och mer därtill. 

Und dann: Las Vegas. Forna måndagspokermedlemmar: Vi lovar att pokra lite för er också! Jag och Nicole fantiserar om att vi ska bo i ett sånt där hotellrum med jacuzzi, glasvägg och vidunderlig utsikt över neonhavet nedanför, men vi får väl se hur det blir med den saken.

På slutet bilar vi till Grand Canyon  och här har vi antagligen tagit farväl av resten av gänget som alla ger sig av åt olika håll. Jag och D har bokat ett rum (eller var det en liten stuga? Lite oklart...) precis vid kanten av Grand Canyon och ska picknicka på en klippa med denna sagolika utsikt både vid solens ned- och uppgång. 

(Kanske, kanske pillar vi in Vancouver också nånstans mellan NY och SF, för att hälsa på min kompis Shila. Men det känns som att vi har fullt upp som det är.) 

Jag har väldigt svårt att sitta still när jag tänker på allt det här! Hurra! Om du som läser detta  har varit i USA får du gärna tipsa om saker, stort som smått, i kommentarsfältet.

(Alla bilder är snodda från Google Pictures. Tack för lånet!)

Söndag.

Igår var vi på middag hos Sofia och Andreas, och deras schweiziske vän Philipp var också där. Efter maten körde vi ett drinking game. Jag var asbra två vändor. Sen var jag sämst. S-ä-m-s-t. (Vilket såklart föranledde dagens huvudvärk. Men nog om den.) Vi gick till ett mysigt ställe jag inte varit på tidigare och tog en öl, och fortsatte sen till Turnhalle, baren som är en omgjord gympahallen jag berättat om tidigare. Mycket bra ställe det där. Man gillar ju att skymta romerska ringar i taket och en och annan ribbstol längs väggen, det gör man ju.

Sämst med dagen idag: Huvudvärken, som dock har gått över nu. 

BÄST med dagen idag: att jag för första gången på rätt länge inte hade det minsta ont i ryggen när jag vaknade utan kunde LIGGA KVAR och DRA MIG och njuta av det (istället för att, som jag vant mig lite vid, vakna tjugo gånger, sen gå upp och vanka runt som ett skadeskjutet djur i lägenheten innan ontet släpper). Kanske behövdes ingen osteopat som körde karate på mig, utan det kanske var en fylla som var nyckeln?

Gött att ni fortsätter att Formspring-fråga förresten. David tycker att det var en himla löjlig funktion men jag tycker att den är kul. Vem vill inte svara på frågan varför simpsons är gula och inte rosa, liksom?

Fråga mig fråga mig fråga mig.

På bloggarnas blogg (Silverfiskens, han är tillbaka!) fick jag tipset om Formspring, en sajt där folk kan ställa anonyma frågor till en om vad som helst som faller dem in.

Det verkade kul, tyckte jag. Så kom igen nu: fråga mig vad du vill, och gör det HÄR.
Jag lovar att svara på allt (nästan) :)

Lite dumt och mycket bra.

Igår spelade Köniz sin sista seriematch före slutspelet. Tyvärr blev det en neslig förlust som innebar att andraplatsen rök, störigt störigt. Så nu pratar vi inte mer om det. (Dock ser det ändå rätt gött ut inför slutspelet, näst väntar kvartsfinal mot Tigers Langnau som de slagit båda matcherna den här säsongen. Och varje steg avgörs i bäst av sju matcher, så det är troligtvis måånga kvar.)

Vi deppade dock inte ihop igår utan hade en mysig kväll hos Linda och Daniel. Sofia och Andreas var också där och mumsade scones och tittade på en film om bergsbestigare på Eiger (ett av de högsta bergen här).

Ikväll var det häng här på Gaselstrasse. Killarna spelade NHL på PS3 hela, hela kvällen, och jag och Sofia var förpassade till sovrummet där vi låg och storgrät till filmen My sisters keeper.

Stämningen framför hockeyn verkade dock fantastisk, filmen avbröts då och då av vrålen där utifrån. Känslorna tycktes pendla mellan djupt fokus...

...smärre förtvivlan...

... och fullkomlig lycka.

Det ska finnas känslor i sport, vad är annars vitsen?

Grindelwald-Wengen

Andra skiddagen för säsongen var i fredags, då vi drog vi till Grindelwald med Sofia och Andreas och några till. Återigen var vädret löjligt perfekt och vi fick en fantastisk dag. Lunch i solen, inga köer någonstans, perfekta backar som alla är flera kilometer långa.

David har redan förbättrat sina skidskills från förra gången och åker redan som om han aldrig gjort annat. Till och med ner för den berömda backen där de kör Lauberhornrännen varje år i den alpina världscupen! Vi svängde dock lite oftare än proffsen, for inte riktigt lika snabbt fram emot "hoppet", och ägnade något mer än två och en halv minut åt den fyra och en halv kilometer långa backen. Andreas, inte kallad Räzu för intet, ropade "Det är precis som i ski challenge*, preciiis som ski challenge! Den här kurvan är ju lika svår på RIKTIGT!".

På kvällen käkade vi här hos oss, och ett par glas vin och 30 minuter av en film senare sov vi alla fyra i en stor hög i soffan. Det tär på krafterna att leva alpliv, men ack så gött det är.

* Ski Challenge. Ett datorspel, tydligen, som simulerar riktiga backar.

Hemma bäst men borta väldigt bra ett tag till.

Så var det beslutet fattat!

Vi blir kvar en säsong till. Bern är ju så fint!

Mycket mycket länge sedan.

Emma fortsätter att förse mig med "Dagens sjukaste"-material. Lär den här artikeln. Det lustiga med det hela är årtalet GT själva senast fastanställde någon:

1984. Samma år som jag föddes. Inte igår, om man säger så. (Och det är vi nyexade journalister smärtsamt medvetna om.)

Hemtenta och Haiti.

Hela dagen idag har jag suttit och skrivit hemtenta. Från morgon till kväll. Den handlar bland annat om kärnvapen, klimathotet och om hur globaliseringen påverkar säkerhetspolitiken i världen. Jag skriver om hur viktigt det är att stater och organisationer samarbetar och definierar säkerhetshoten för att tillsammans kunna bekämpa dem.
För en stund sedan tog jag en paus och läste igenom de senaste nyheterna om jordbävningskatastrofen på Haiti. Det är så fruktansvärt hemskt, det går ju inte att föreställa sig ens. Jag minns så väl tsunamin, när vi såg på tv hur alla ställen vi besökt ett halvår tidigare bara sköjdes bort och jag minns hur groteskt allt kändes. Nu har det hänt igen och Haiti står inför många långa år av svårigheter så stora att det är svårt att greppa.

Linnéa Jonjons på DN har skrivit en väldigt bra artikel där hon sammanställer de sätt som finns att hjälpa människorna som drabbats. Läs gärna den!
Plötsligt kändes det som att de där orden jag just skrev - om att vi måste samarbeta - fick en väldigt konkret innebörd. 

(Bilderna har jag snott från DN:s bildspel från Haiti. Fotografera heter Logan Abassi, Peter Andrew Bosch och Ariana Cubillos. Alla fotar för AP.)

Kitlers!

Den här veckans roligaste på internet.

(Tipstack till min mycket skojiga vän Emma, som för övrigt hade en fantastiskt kul blogg som hon en vacker dag bara raderade i ett stråk av paranoia. Det var konstigt och dumt gjort, fröken Lukins.)

Мне нравится Санкт-Петербург

På samma sätt som man känner att man inte hinner allt man vill när man är på långresa, förundras jag ofta över hur mycket man faktiskt hinner när man åker på miniresa i sådär tre-fyra dagar. Så var det verkligen i St Petersburg i helgen, jag tyckte att jag hann uppleva hur mycket som helst.

Som sagt åkte jag via Ryssland på vägen hem till Bern, för att hälsa på Karin som pluggar där just nu (utlandstermin från hennes vanliga utbildning i Tyskland). Det är så bra att hon alltid bor på så roliga ställen dit man kan komma och hälsa på. Berlin i våras, St Petersburg nu.

Rysslandsvistelsen började med att jag anlände till en flygplats som såg ut som en skokartong från Sovjettiden, trots att den tillhör en femmiljonersstad år 2010. Galonstolar, rostiga stålställningar och öststatsfeeling över hela stället. Nästa sak jag blev varse var att ryssarna inte ler. Ever. De flyttar sig inte, de räcker dig ingenting även om de står närmst och de ler a-b-s-o-l-u-t inte mot dig om de inte känner dig. Väldigt konstigt och ganska otrevligt. Karin dök upp som en räddande ängel och bar halva mitt stora bagage, och med minibusstaxi (precis som de i Sydafrika, Johanna!) och svarttaxi tog vi oss till det kaos som för tillfället utgjorde Karins lägenhet på Fontanka 30 mitt i centrum. Den ligger med utsikt över floden Neva bara en liten bit från huvudgatan Nevskiy Prospekt, och hon delar den med sina tyska klasskompisar Timo och David. Just nu var det så väldigt många personer på besök så det var som ett enda stort trångt kollektiv. Vi var en sängplats kort, men det var inget vi orkade bekymra oss över förrän senare. De hade också en julgran som sett bättre dagar, det rasade barr bara man andades i rummet och granen gav vardagsrummet en mystisk sago-touch.

En av besökarna var Vedran, Karins kille, som jag inte träffat sedan en Obliq-konsert på Pustervik för fyra år sedan, under den välsignade tiden då Karin och jag pluggade ihop och hon bodde i den fina skeva lägenheten i Gårda.

Det första som hände mig i Ryssland var att Vedran skulle tatuera sig. Han hade gått för att diskutera tatueringen i en märklig lägenhet där en ryss vid namn Kirill hade nån form av svart-tatueringsstudio, men när han ringde K och sa "nu gör jag den!" kastade vi oss dit för att få beskåda äventyret. Det hela gick bra.

Nästa insikt i Ryssland var kylan. Och snön. Den hade bokstavligen begravt bilar på sina ställen och hela gatorna var av is och metertjocka snölager. En dag var det sexton minusgrader. Alla ryssar har päls, i de mest varierande utformningar man kan föreställa sig. Exempelvis såg jag en tant med pälskeps, och det är svårt att beskriva hur fult det var. En sån där tjock traditionell pälshatt som Karin har ovan hade jag dock kunnat ge ett finger för att äga när det var som kallast.

Första kvällen var vi ute, först på en förvånansvärt normal (läs: västerländsk) bar: Stereo Bar. Vi gick sedan vidare till Mecto som också var ett schysst ställe.

Dag två var det julafton i Ryssland, och vi trängdes med folkmassorna på Ryska muséet, som har en massa spännande konst. Det var skoj, även om jag inte kan någonting alls om konst. Många tavlor var coola, vissa var skitfula. Karin var den något mer pålästa och kunde säga saker som "vi får inte missa Kandinskys tavlor", medan jag och Vedran tittade på varann och konstaterade båda att vi aldrig hört det namnet förut. Någonsin.

Efter museet fick jag äntligen se den färgglada bubbliga kyrkan, hurra! Äkta Ryssland liksom. Den är otroligt vacker och snön gjorde att det såg lite ut som i en saga.

Sen gick vi till ett café och käkade rysk soppa, Borstj förstås och en soppa med både kött, korv, oliver och potatis i. (K, vad hette den egentligen?*)

På kvällen bjöds vi på fika hemma hos det norska paret Ole och Lars-Henrik, och deras roomie Kjersti. De visade oss massa norska bög-bloggar av varierande kvalitet. Väldigt underhållande.

Dag två var löjligt välorganiserad. Jag och K började med eremitaget, såklart ett måste att se när man är i St Petersburg. Det är det gigantiska palats som tsarerna bodde i. I palatset finns 1100 salar (!) och många av dem är klädda i guld, säkert väldigt billigt att bygga. Nu är det ett museum som innehåller massa konst av da Vinci, Picasso, van Gogh (och Kandinsky såklart ;)) och någon har räknat ut att det skulle ta 11 år att titta på allt om man ville se varje föremål i en minut. Vi gav det en timme, men hann ändå se en hel del.

Lunchen blev sushi med Vedran och norrmännen på две палочи; det bästa sushistället jag någonsin besökt. Man kunde välja rullar och bitar ur en hel tjock bok till meny. Mathimlen!

(Orädda som vi är blev det "norwegian", "scandinavian" och "californian" rolls - modigt värre.)

På eftermiddagen ville jag hitta en pälsmössa så vi åkte till Off, en vintage-butik i andra änden av staden. Butiken var så liten att vi fick vänta utanför i kylan tills någon annan kund gick ut, för att vi skulle kunna få plats där inne. Ringklockan var så gömd att K aldrig hittade den första gången hon var där. Jag hittade ingen pälsmössa men väl en handväska.

Som om vi inte haft nog med aktiviteter för dagen klämde vi in en till: rysk balett! Vi gick till Mikhailovsky-teatern och köpte ståbiljetter för 20 kronor. Sen fick vi sitta ändå på superbra platser eftersom det inte var helt fullt. Vi såg Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparen och Karin läste högt ur programmet i pausen så att vi alla skulle förstå handlingen. Det var väldigt fint, och dansarna hade mycket starka tår. Mina favoriter var de fyra dansare som spelade julgranskulor, runda och färgglada.

Sista kvällen, utgång. Vi började med att bli bjudna på vad som inte kan kallas något annat än en kulinarisk orgasm hemma hos norrmännen; trerättersmiddag med superb mat. Möjligen skar den sig lite med det "goda" (nåja, billiga!) vin som jag och Karin haffat på vägen.

Vi åkte sedan till en klubb som låg mitt ute i ett industriområde i stan, till ett rätt sunkigt ställe som K benämnde som "underground". Det hette груша. (Det här har K naturligtvis fått skriva ner till mig, tro inte att jag kommer ihåg de där bokstäverna). Dessvärre var underground just den här kvällen likställt med inget folk alls, så när som på några ryska locals med ölmage och ett gäng überladdade ryska teens.

* notera folkhavet i bakgrunden på bilderna från груша.

En smidig sak med stan är att vanliga människor plockar upp en och kör svarttaxi om man ska åt samma håll som dem. Kanske inget man bör göra själv, men när man är många är det ett enormt snabbt och billigt alternativ. Således var det inga problem för oss att omlokalisera oss till en annan klubb, дача.

Där var det i alla fall folk, om än lite för många. Man kunde inte röra sig alls för alla ryska tjugoåriga tjejer som semidesperat letade efter utbytesstudenter att gå hem med (och för all del även tvärtom. Karins roomie Timo trivdes som fisken i vattnet). Vi betraktade spektaklet med häpnad och fick även se en äkta klassisk krogfight utanför innan vi åkte hem. Det lät över hela gatan när knytnävsslagen träffade någons käkben och en kropp smällde i asfalten med packad snö. Det är hårt i Ryssland. (Tidigare under kvällen såg vi en man som segnat ner i en konstig vinkel utanför vår lägenhet. Jag var rätt säker på att han antingen var död, eller snart skulle dö på grund av kylan. K sa "restaurangpersonalen där får ta hand om det, kom nu" och när jag sa "men alltså, han är nog död, Karin" förklarade hon att man "vänjer sig vid sånt här". Mysigt.)

Det var tråkigt att de roliga dagarna tog slut, men också väldigt gott att få åka hem till Bern och den massiva bekvämligheten. Vägen dit var dock lång, flyget var sent, mina väskor fastnade i Tyskland, en snöstorm gjorde att David fick vända i Kirschberg när han skulle hämta mig i Zürich så jag fick ta tåget, men till slut så var jag hemma igen. Slutet gott, allting gott.

* Uppdatering: Karin har talat om att soppan heter Solyanka. Den var godare än den såg ut, men inte så sjukt mycket mer än så. Emma har även uppdaterat mig om att den innehåller njurar! INTE helt okej.

Oh that frasing sound.

Jag ska snart uppdatera om resten av de där Rysslandsdagarna, men först måste jag bara skriva om dagen idag.

ÄNTLIGEN har vi fått prova våra nya skidor i alperna! Jag, David, Daniel, Linda och Sofia drog till Adelboden idag och fick en helt fantastisk dag med strålande sol och blå himmel. Det är så man nästan dör av lycka där uppe, herregud vad jag längtat efter att åka skidor. Min familj har en lång tradition av skidsemestrar och jag var i fjällen första gången när jag var sex månader*, men nu var det verkligen flera år sedan sist. Det var riktigt fint att få återuppleva det ljuvliga frasande ljudet av skidorna mot den nya snön, fika med solen i ansiktet, känna lyckopirret i magen i backarna och njuta av att få dra av sig pjäxorna efteråt.

David åkte för kanske fjärde gången i sitt liv och klarade sig alldeles utmärkt, vi var alla mycket stolta över honom när han tog sig ner även för de brantaste branterna. (Tyvärr hade jag inte med min kamera utan fick föreviga det hela med min jättedåliga mobilkamera.)

* Mamma, pappa, Anders, Marianne, Gert-Erik, Stefan, Terese och Sara: ni fanns i mina tankar hela dagen och fattades mig i backen!

Ryssland so far:

Ryssland är än så länge över alla förväntningar, det är definitivt ännu mer ryskt än vad man föreställer sig. Förstaintrycket var nästan överväldigande. Flygplatsen ser ut att vara oförändrad sedan Sovjettiden. Människorna ser ganska sura ut, och alla bär päls. I centrum är arkitekturen fantastisk, husen är upplysta samt pyntade med väldigt, väldigt  tacky julbelysning. Det är vansinnigt mycket snö överallt, bilarna är helt begravda här och där.

Sedan jag kom igår har Vedran (Karins kille) tatuerat sig i en skum lägenhet, vi har var ute och klubbat, vi har har betraktat rysk konst på muséum, ätit borstj på café och tittat på den vackra bubbliga kyrkan. Det snöar. Och idag är det den ryska julaftonen! God Jul på er.


En mycket utförlig berättelse med bilder utlovas när jag kommit hem!

Nu...

... åker jag till Ryssland för att hälsa på Karin som pluggar i St Petersburg. Dasvidanja!