Stockholm week no.1

Nu har jag tillbringat tre "riktiga" dagar på DNs Inrikesredaktion. Jag har ett skrivbord som är rörigt och en telefon med ett telefonsvararmeddelande där jag låter ganska trevlig men glömmer att säga hejdå. Jag gillar faktiskt stämningen på en tidning. Det är kul när det blir fart på alla när nåt oväntat händer, och det är roligt att alla i hela det enorma kontorslandskapet står och jublar högljutt åt pingis-Persson och de andra, visserligen oerhört få svenska framgångarna i Peking-OS.

Även lägenheten är kanon. Jag, Björn och Martin hyr ju en tillsammans och den är bra på alla sätt och vis. Fint men en smula trångt. De första två veckorna bor även Jonas här, och ibland sitter vi i soffan om kvällarna med varsin laptop i knät. I rad. Lägenheten ligger 100 meter från DN-skrapan och det är ju löjligt perfekt faktiskt. Glittret från de gigantiska bokstäverna i "DagensNyheter", på taket, lyser upp vårt vardagsrumsgolv genom persiennerna på kvällarna. Så nära är det. Och såhär ser det ut hemma hos oss:




































By the way, vill man läsa min första DN-artikel från igår så kan man göra det här. Den handlar om vilka konsekvenser vår livsmedelskonsumtion får för vattenförsörjningen i fattiga länder.

'Man kan inte sälja sig för en kanelbulle' eller Praktikant del 1.

Som en oformlig massa har vi glidit omkring i tidningsbyggnaden de senaste två dagarna, vi praktikanter. Lite som en barbapappa, ingen lämnar gruppen. Mest har vi suttit i ett rum och lyssnat på chefer, men nu har vi fått varsin mobil och varsin laptop och i morrn börjar vi på riktigt. När vi fyra sprids ut över redaktionerna och smälter in bland alla kända namn kommer det förhoppningsvis inte lysa "praktikant" från hjässan lika tydligt som det gjort de här första två trevande dagarna när vi mest tittat och lyssnat.
Jag ska böja på Sverige, dvs Inrikes. Vi får välja tre redaktioner under hösten och jag ska även redigera och vara på Utland. Jätte- jätteskoj. De två sistnämnda var spikade sedan länge men valet av redaktion nummer tre var faktiskt klurigt. När mannen från Kulturredaktionen stövlade in till oss med gigantiska bullar och promotade sin redaktion var jag nära att falla för det. När han snackade lite skit om "kulturgeggan" och man förstod att han inte tillhörde någon snobbig finkulturelit utan var en helt vanlig, skön, sportintresserad kulturskribent, då var jag ännu närmre. Men. Man kan ju inte sälja sig för en kanelbulle. Jag gick på min initiala intuition och i morrn blir det DN:s inrikesredaktion för min del. Jag ska få kollegor och ett skrivbord och sånt därnt som man behöver. Yey.

Stockholm -mitt nya hem

Ny årstid, ny sysselsättning och ny stad. Sista kvällen i Göteborg hade jag och D en egen liten kräftskiva med räkor och kräftor och vin och lax och skagenröra och aioli och vitlöksbaguetter och sällskapsspel på golvet. Det var nog någonstans då jag förstod att jag skulle åka ifrån både D och Göteborg, och det var väldigt väldigt ledsamt. Men på ett bra sätt, ändå. Jag tycker om att längta.
Sen var det plötsligt morgon och dags. Jag och mina fyra tunga väskor satte oss på ett tåg och åkte hit till huvudstaden där jag nu installerat mig i vår eminenta lägenhet på Kungsholmen. Martin (aka Diggi), en av mina två nya roomies, var redan på plats och på kvällen träffade vi Evelina som hade en ny fin jacka (jag tror att den var ny, den såg ny ut). Vi gick en sväng här på Kungsholmen och spanade potentiella kvartershak att bli stammisar på och valet föll på "Linas Bar", mest för att Martin är så förtjust i barer med "vanliga namn". Vi tyckte inte att det såg ut att vara riktigt lika alkistätt som på andra kvartersbarer, men den åsikten reviderade vi i takt med att klockan gick.
Plötsligt skrev Evelina "Det är Hoa Hoa!" på sin mobil och höll upp den, och innan jag hann förstå vad hon menade med det, kom Hoa Hoa Dahlgren och serverade oss öl. Inte världens coolaste kändis kanske, men den fick oss att bestämma att vi ska göra en kändislista över alla vi springer in i i höst. Jag har en känsla av att fröken Edliden kan vara till hjälp, hon är ungefär 100 pinnhål bättre på kändisar än jag är. Och Diggi också, han har redan hunnit få en konstig blick av Annika Lantz och skymtat Sissela Kyle under sina två dygn i staden.

En av de allra, allra bästa sakerna med den här hösten, är att jag nu bor 10 minuter från Sofia. Tio minuter! Så nära varann har vi inte bott sedan den gamla goda skoltiden när jag fortfarande bodde hemma på Ådäljan och hon bodde på Mimersvägen och vi alltid kollade på Roswell och åt glass på onsdageftermiddagar. Nu kan vi ha sådana eftermiddagar jämt.
Idag, till exempel, var jag och Diggi där och lagade köttfärsbiffar som vi åt på Sofias löjligt lyxiga balkong med havsutsikt, som tillhör den löjligt lyxstora lägenheten som hon sjukt nog bor i gratis, alldeles själv, för att hennes släktingar som äger den bor utomlands. Sofia har lovat mig en egen tandborste och en egen klädhylla för att det ska bli mitt andra hem.

I morgon klockan 9 väntar min första praktikdag på Dagens Nyheter. Hoppas de inte frågar vad man tycker om tidningen för jag har ju i ärlighetens namn faktiskt aldrig läst den. Men man vet ju liksom att den är bra.

Snipp snapp snut...

Jag får panik av bara tanken att försöka sammanfatta allt som hänt i sommar, och hur kul det har varit att jobba på radion, så jag slänger bara plikttroget in mitt sista inlägg från Morgonskiftets blogg på Sveriges Radio Jönköpings hemsida:

Morgonbloggen fredagen den 8 Augusti, Johanna

Sju veckor känns nästan som sju dagar. Åtminstone när man har roligt, och det har jag och David verkligen haft i Morgonskiftet i sommar! Plötsligt är det sista dagen för oss för den här sommaren, och därför hade vi ju ett sorts ”Best of Morgonskiftet sommaren 2008”-program idag.

Tänk att man kan trivas så bra på ett jobb att man är där 19,5 timme på en och samma dag. Helt frivilligt. Det var vi igår, när vi frossade i kommunkamper, odlingsrace, Jonas sågningar och utredningscentraler från de veckor som gått.

Gemensamt för alla höjdpunterna är att de inte hade varit någonting alls utan all rolig respons från er lyssnare. Tack för beröm, tack för att ni ringer in när vi har tävlingar, tack för att ni engagerar er så mycket i allt vi gör. Och tack för alla roliga förslag! Vi hade aldrig sprayat hårspray på gräslöken eller försökt dopa dillen med kaffe om inte ni kommit med förslagen!

Likadant är det med kommunkampen, som inte hade varit någonting utan alla engagerade och sköna människor som deltagit. Vi är verkligen imponerade över era genomtänkta bidrag och itne minst över alla åsikter som framförts på vår telefonsvarare av kommuninvånarnas Morgonskiftet-lyssnare. Det är ni som gör programmet roligt!

I Utredningscentralen har vi tagit reda på en väldans massa saker, framför allt sånt där som många går och klurar på men som man aldrig riktigt orkar gräva vidare i. Vi har fått veta varför mackorna alltid faller med smörsidan ner, hur de adliga i riddarhuset motiverar att kvinnor inte har någon rösträtt eller tillträde till direktionen, varför det finns en anledning att sätta bilnyckeln mot huvudet och vad som händer när en giraff ramlar. Det är oerhört svårt att gå genom livet utan kunskap som denna!

Jonas Lindahl har förgyllt våra fredagar genom att med glimten i ögat såga det mesta som vi andra diggar -semestrar, bröllop, vänskap och dopingregler. Och idag var han till och med på plats i vår studio. Vi hade inte velat lämna Morgonskiftet förrän vi fått träffa honom öga mot öga, och dagen till ära hade Jonas faktiskt förberett en hyllning istället för en sågning. En väldigt snygg sådan.

Det är med både lätt och tungt hjärta vi säger hejdå för den här gången. Hoppas vi hörs igen! Nu får någon annan kuta omkring här barfota i studion istället för mig...

Tills nästa gång,
Johanna Lagerfors

Om man vill lyssna på lite av det vi gjort i sommar finns de flesta Utredningscentralerna och en hel del annat smått och gott på "Posted Items" på min facebook. Det går såklart också att rota fram allt på sr.se/jonkoping.

Jävlar i havet

Idag har jag haft min längsta arbetsdag någonsin, tror jag. Från 04:30 till 23:45. Tur då, att man har ett sånt sjukt roligt jobb. Vi sände dagens program, sen drog vi till Gislaved som vann vår tävling Kommunkampen. Där fick vi åka till en racingbana, och jag fick åka i en röd Ferrari i mer än 250 km i timmen! Helt, helt sjukt. Jag trodde att jag skulle dö, och skrattade som en besatt alla varven.

En torsk och en kundvagn

Det senaste dyket jag gjorde innan den här helgen, måste ha varit mitt feberdyk vid Sipadan på Borneo förra sommaren. Det känns jättelängesen och jag har varit oerhört dyksugen alltsedan dess. I helgen fick jag chans att stilla behovet, för jag och Soffe åkte till Lysekil och hälsade på Johan! Han jobbar ju på Oxygene Diving där över sommaren och håller i dykkurser dagarna i ända. Det var skitmysigt. Kul att få dyka igen, jag såg en torsk och en kundvagn. På kvällarna grillade vi på klipporna och när Johan jobbade på dagarna låg jag och Soffe på bryggan och gottade oss i solen. Vädermässigt kunde vi ju omöjligt ha valt en bättre helg att åka till västkusten, det var så varmt att vi fick hoppa i vattnet var 10:e minut. Få saker är härligare än svensk sommar när den är såhär!

Mamma och pappa har hälsat på!

Vi har spelat minigolf, ätit middag på piren och i morse var de med i studion när vi sände Morgonskiftet. Jag tror att de tyckte att det var väldigt skoj. Jag tyckte hur som helst att det var väldigt skoj att ha dem där!

Bara så att ni vet: Jag var väldigt väldigt nära att vinna minigolfen. Väldigt nära. Men jag gjorde misstaget att kolla ställningen med tre banor kvar, och mitt pappsyke kunde inte hantera att jag och David låg precis lika. Så jag valde att förlora med två slag.

Varför jag inte bloggat så flitigt? Jo...

Mitt och Davids vardagsliv i sommar har sett ut ungefär såhär: En av oss kliver upp kvart över fyra, åker till radion och börjar sända vårt program klockan sex. Den andre, som fått sova ut och gotta sig (vi kör varannan dag), kliver in i studion vid åtta, och sen sänder vi till tio. Den som började sent är ibland med i nästa program också i två timmar, men vid lunchtid är vi så gott som alltid klara och kan lämna radiohuset för dagen. Då åker vi och käkar lunch på olika trevliga fik och restauranger i Jkpg. Vi varvar salladsbuffé med taccobuffé, pizza med kycklingbaguetter och thai med kinamat. Det är sweet.

Sen åker vi hem och slappar. Om det regnar är vi skitnöjda med det och ligger i soffan hela eftermiddagarna och kollar på skräp. Sen åker vi och köper godis och hyr film, alternativt åker och köper godis och tittar på fantastiska Planet Earth som jag fick av D på dvd i födelsedagspresent.
Om det är sol, lägger vi oss på Vätterstranden och halvsover i solen, badar, grillar på beachen och spelar poker med radiofolket eller Davids gamla vänner på en filt i solnedgången. Eller så spelar vi minigolf, eller fiskar i Risbrodammen.

Det är en ganska angenäm vardag, och den är anledningen till att jag inte suttit så mycket vid datorn härvid och skrivit roliga saker. För så säger man i Småland. Härvid och därvid. Här bortavid kan man också säga. Och så säger folket här A istället för O. Det är lite kul faktiskt. När vi sände en trailer i programmet där de pratar om friidrott, trodde jag att det var nåt fel eftersom de sa friidratt. Nu har jag dock vant mig. Det ord som vinner tävlingen över skönaste småländska uttrycket är ändå ÖVERSTYVT. Det låter ungefär som "uuööövestööjjvt", och det säger folk på allvar om sådant som är bra. Jävligt briljant ord.

Nehepp, nu ska vi nog åka och hyra en film eller två. Och köpa lite godis.

Födelsedagshelg i paradiset

Min födelsedag firade jag på det ställe på jorden jag älskar allra mest: Bexet.
På morgonen i lördags var vi kvar i Göteborg och mor och far sjöng för mig och vi åt frukost på altanen och allt var väldigt födelsedagigt och härligt. Sen drog jag och David, Anders och en hel drös vänner ner till sommarstugan i Bexet utanför Hylte. Fler anslöt där och gjorde min 24:e födelsedag otroligt go. Bad, sol, kubb, fotboll och grillning förgyllde dagen och sen satt vi på altanen hela kvällen och natten. Våra skratt hördes nog till andra sidan sjön. En gigantisk burk med Bullens Korv plockades fram framåt småtimmara, och bättre kan det ju inte gärna bli. =) Tack fina ni, det var sjukt mysigt att ha er där! Det kändes nästan som en födelsedag från barndomen, förutom att mormor inte kom med den traditionella födelsedagskaktusen gjord av gurka och geléhallon. Men mormor finns där ändå på nåt sätt, i Bexet.

Nu är vi tillbaka i Jönköping och det känns skitkul på radion. Vi har massor av projekt på gång i programmet och det är inte ens särskilt jobbigt att kliva upp sådär svintidigt som vi gör. Jag står själv vid spakarna varannan dag numera och det känns skönt. Ingen nervositet kvar. Bara pepp.

RADION!

I söndags åkte David och jag, fortfarande en smula trötta efter resan, hit till Jönköping och vår andrahandshyrda lägenhet "på torpa", som jag lärt mig att det heter. Klockan 04:00 i måndags morse var vi på plats på SR för att leda vårt program "morgonskiftet" för allra första gången. Det är sjukt tidigt.

Det har gått jättebra i veckan men jag är alldeles fullkomligt slut. Dels för att vi gått upp mitt i natten varje dag men allra mest för att det är en sån anspänning hela tiden nu i början. När vi väl sänder är det verkligen skitskoj, men övrig tid på dygnet går jag än så länge omkring med en liten stressklump i magen och det ska bli skönt när den försvinner.

Idag stod jag för första gången en låång stund vid spakarna när vi sände och det gick bra. Man tror inte att man klarar det förrän man utsätter sig för det. En tröst för mig är att de många av de erfarna journalister som jobbat på SR länge men har någon ny roll inför sommaren också är skitnervösa. Då känns det liksom okej för mig att vara det, eftersom jag och David är programledare för ett eget program fyra timmar om dagen och vi både är tekniker och producenter själva. (Och den lilla detaljen att jag ALDRIG gjort det här förut). Tur att David är en sån briljant naturbegåving och som född till radiopratare. :)

Idag har jag varit i sändning i sex timmar, vilket är lite sinnessjukt faktiskt. Men först var det våra fyra timmar, och sedan var jag med som sidekick i nästa program, "Mitt i sommaren". Då skickades jag ut för att HF:a (sända live med en sån där ryggsäck på ryggen) till en cirkusskola för barn. Jag åkte iväg i en gigantisk buss full av sladdar och skärmar och två sköna tekniker som visade mig vad jag behövde veta. Sen var jag plötsligt i direktsändning och snackade med kids om jonglering och hjulningar. Jag försökte även jonglera live och hade sagt till barnen innan att de gärna fick skratta åt mig när jag misslyckades. Sedan, i sändningen, sa jag "okej, skratta inte åt mig nu", men menade förstås att det var precis det de skulle göra. Då sa Hampus, 7 år: "Men du sa ju att vi fick det!". Man ska inte underskatta barn ..haha. När jag hade förklarat för barnen att de bara skulle svara på mina frågor, sa Amanda, 7 år "ja, och så ska vi inte alls låtsas om mikrofonen". Rätt bra koll för en som inte börjat i andra klass än.

Det sistnämnda spektaklet kan man lyssna på HÄR om man vill, och mitt och Davids program kan man lyssna på HÄR. (Live mellan 6 och 10, eller i efterhand. Varje dag lägger vi också upp direktlänkar till några utvalda grejjer från morgonen.)

Snorkling, strömavbrott och hemfärd

(Från vår reedagbok på resdagboken.se)

Hej på er!

Nu är vi hemma igen och är otroligt nöjda och glada. När ni andra festade igår satt vi på ett flygplan, ett lite udda men trevligt sätt att fira midsommar. Vi hann fira med lite vin innan Johanna rullade ihop sig till en liten boll och somnade på golvet under sätet.

De sista dagarna i Venezuela har vi solat, badat, slappat och göttat oss. En dag var vi på en marknad i Porlamar, den största "staden" på ön, och sista dagen åkte vi på en snorkelutflykt med Susanne och Martin, ett jättetrevligt par som vi umgåtts med litegrann. Till vår glädje var det inte alls många i båten som gungade fram över havet mot ögruppen Los Frailes, utan bara vi fyra, en fruktansvärt blek och väldigt gammal tysk kvinna med berlin-tisha och ett överviktigt par som rökte i båten tills vi hostade högt och menande mot dem.

Efter att ha sett hur fiskarna (människorna, inte vattendjuren) på huvudön vid Los Frailes knåpade ihop hummertinor av pinnar och stenar medan pelikanerna hungrigt tittade på, körde båten ut oss till några vackra korallrev och vi hoppade smidigt ner i det klara vattnet. David, som premiärsnorklade, var väldigt lycklig och det hela peakade när han såg en stor fisk hugga till helt oväntat och käka upp en liten ensam stackare. Hel. Det var grymt skoj.

Sista kvällen gick strömmen på hela ön, något som händer lite titt och tätt. Vi satt på en restaurang på stranden och som vanligt var vi de enda gästerna där. Vi fick lite stearinljus, men månen var så stark att den ensam lyste upp hela stranden, otroligt vackert. Ett perfekt sätt att avsluta två härliga veckor på!

Resan hem gick fint. I Caracas träffade vi en norrman som såg ganska härdad ut. Han hade seglat till Venezuela med sina tre polare. Från Norge. "Ja, och ingen av oss hade seglat förut!" sa han på käck norska och vi spärrade upp ögonen och så nåt i stil med "Euhmghk...Jävlar!"
10-timmarsflighten gick smidigt trots att just våra två hörlurar till filmerna inte fungerade och vi fick en flaska champagne i kompensation av Lufthansa. Schysst, eller juste, eller sjysst, eller hur ni nu vill stava det.

Hoppas ni alla mår toppen och att vi ses mycket snart. Skitkul att ni läst och kommenterat så mycket!

Puss och kram,
Johanna och David

En meter fran en anaconda

(från vår resedagbok på resdagboken.se)

Efter ett gang dagar i solen pa Margarita, bestamde vi oss for att kanna lite pa fastlandets djungler och en nationalpark som heter Canaima.

Resan startade med bil i trafiken, for att ta oss till flygplanet. Innan den har resan, har vi sett trafiken som farlig, ohyfsad och fullstandigt galen. I forhallande till flygturerna, ar den ingenting. Skulle det visa sig.

Val pa flygplatsen spelade vi nagra obilgatoriska rundor kort, innan guiden som heter Manuel plockade upp oss och gick igenom trippen. Manuel var en fena pa engelska och tyska, och babblade garna, ofta och val.

Forst skulle vi flyga till Tucupita. Det gor man med ett plan som inte har pumpade dack, ett alarmljud i planet som okar och minskar i styrka da och da, en vinge som darrar i luften och propellrar som nagon drar igang for hand fore starten.

Vi kom fram till Tucupita, tryckte in oss i en bat och brummade ivag i nastan tva timmar langs Sydamerikas tredje storsta flod, Orinoco. Sa smaningom nadde vi fram till lodgen dar vi skulle bo. Ett helt fantastiskt stalle med hyddor pa pinnar ute i Orinoco-floden. Vaggarna pa hyddorna var myggnat, sa pa natten horde vi alla djungelns djur. Andra djur presenterade sig under dagen under en rundtur i deltat:

En delfin, en tucan, ett gang pirayor och en tigerfisk. Dessutom sag vi apor (roda och capuccino-fargade) som kamikaze-hoppade mellan traden. Helt otroligt coolt. Sedan tvarstannade den Venezolanska gubben som styrde baten. Han gled sakta mot nagot som lag precis dar floden moter djungeln, och sa: "anaconda". Dar lag en stor javla anaconda. Vi tog nagra bilder pa den och drog sedan vidare.

Sedan gick vi ratt in i djungeln. Inte pa nagon turist-stig eller sa, utan ratt in i djungeln. En galen venezolan slog upp vagen med en machete, och Manuel visade oss hur man dricker ur ett trad, varfor vissa trader har rotter som ser ut som morotter och att fuktigheten ar nittio procent i djungeln.

Efter det halsade vi pa en Warao-familj, som bodde under tre tak, utan vaggar. Sedan drack vi Cuba libre i solnedgangen och spanade efter fler delfiner.

Pa kvallen at vi god mat och fick besok av en stor, javla harig spindel. Alla var radda, utom en venezolan som lat spindeln klattra upp pa hans arm. Macho. Andra intressanta djurinslag pa lodgen var en leopard som var fastbunden i ett trad och en papegoja som at upp Johannas mat och gillade kepsknappar.

Pa andra dagen flog vi vidare till en nationalpark som heter Canaima, med samma skraltiga flygplan. Vadret var bra den har dagen, sa piloterna bestamde sig for att gora ett forsok att lata oss se Angel falls, varldens hogsta vattenfall. Planet dok ner i en canyon och akte mellan tva gigantiska table-mountains. Vi fick se och ta bilder av ett nastan kilometerhogt vattenfall, samtidigt som flygplanet kastades fram och tillbaka av turbulensen. Och da var det bara nagra hundra meters marginal pa bada sidor. En helt sjuk upplevelse, dar radsla blandades med adrenalin och kommentarer som "det har var ta mig fan det sjukaste jag nagonsin gjort".

Nagra minuter senare steg piloterna upp over ett table-mountain, och visade planet som Jimmy Angel kraschade med nar han upptackte Angel falls. Det ligger kvar an, uppe pa toppen. Han kraschade under 1930-talet.

Val framme i nationalparken sag vi nagra helt otroliga vattenfall, och fick till och med ga under ett. Aterigen, ingen snitslad bana. Utan ratt igenom ett stort vattenfall dar vattnet manga gangar forsokte forsa ratt igenom oss. Man kan bara ta sig till Caniama med flyg, vilket ocksa ar lite anmarkningsvart.

Med pa trippen hade vi atskilliga skona filurer. En tysk-polack som hade med sig en APS-kamera och tog bilder pa sig sjalv haftigt gestikulerande mot manga olika bakgrunder. Han sag alltid till att hamna i foren av alla fortskaffningsmedel och viftade ofta med sin kamera och sa: "internet, internet". Vi forstar fortfarande inte varfor.

Ett amerikanskt pensionerat par som hette Maryanne och Chuck var ocksa med. De var i Venezuela, bodde vid stranden och undervisade pa en internationell skola pa dagarna. De berattade bade hur kara de ar i landet, och hur sjukt daligt alltmojligt fungerar i landet. Nu ska de hem till USA 10 veckor, sedan dra till Skopje i Macedonien och jobba dar i ett ar eller sa. Stentuffa gamlingar. Men formodligen inte sa bra pa tradgardsskotsel, for Chuck sa att djungeln "was nothing compared to his garden".

Nu ar vi tillbaka pa Margarita och har spenderat en dag pa stranden. Allt ar suverant bra! Ha det bra darhemma.

Kramar fran Johanna och David!

Ormen mot katten och fisken mot manniskan.

(från vår resedagbok på resdagboken.se)

Dagarna gar vidare pa sina speciella halvtimmesfelaktiga satt. Vi har en eftermiddagstradition. Den bygger pa att vi hoppar i den svinvarma poolen och spelar Yatzy, pa land.

Det har gatt valdigt bra, och varit sjukt ojamnt, nastan hela tiden. Men vi har spelat och njutit. Sen kom Pancho.

Pancho ar en hund, en jattestor hund. Han ar stor, brunsvart och har taggiga tander. Han har dessutom en passion for tarningar. Sa nar vi lamnade vara fem Yatzy-tarningar utom synhall i tre minuter, passade han pa. Han tuggade dem och spottade sedan ut dem pa kanske fem olika stallen. Tva ar nu aterfunna i diverse Venezolanska buskar. En i kaften pa Pancho. Sa nu har vi gatt over till casino och skitgubbe.

En annan poolincident involverar Johanna, hennes langa har och en stor, sa smaningom flytande, kackerlacka. Den hamnade dar via Johannas ora. Fy fan, vad ackligt.

Vi har det fantastiskt, solar, badar och ater annu mer fisk. Stranden ar lang, gul-vit, lagom blasig och avstandet mellan solstolarna och vattnet ar cirka 3,7 meter. I dag lamnade vi dock solstolarna och hoppade pa en hog fiskebat.

Vi och fyra hollandare skulle fiska upp havets alla wahoos, marlins och barracudas. Det slutade med att vi fiskade efter fiskegubbarnas sjalvfortroende. For vi fick inte en fiskjavel. Jo, tva sma Karibien-makrillar som vi sedan anvande som bete for att fanga de stora javlarna.

Dock, ingen skugga faller pa oss. Fyra stora spon som stod i varsitt hal skulle ge oss lycka och fisk. Det var inte sa mycket skills inblandade, sa vi ar lyckliga anda.

Det coolaste (som ingen av oss skulle byta mot att fiska upp ens en one eye Jack) var nar baten plotsligt omringades av delfiner, som simmade med baten i sammanlagt tjugo minuter, ungefar. De hoppade, simmade, lekte och aterkom under hela dagen till baten. De venezolanska fiskargubbarna var ocksa helt till sig och foljde Flipper-kopiorna maniskt.

Helt sjukt, vilken upplevelse.

En annan animal-encounter har ocksa upplevts. I morse stormade vi ratt in i en uppgorelse mellan var favoritkatt Gizmo Bolivar och en pytteliten orm. Gizmo vevade med hoger framtass, och ormen kontrade med att bitas i kakhojd. Valdigt markligt, och spannande.

For er som oroar for att vi inte kan se fotbollen: vi har dragit ihop ett svenskgang pa hela fyra pers (femtio procent av den totala europeiska turstiskaran som ar har just nu) och sag Greklandsmatchen pa en kornig - men dock - tv, tio meter fran stranden med en papegoja som extra svensk-support.

Allt ar kanonbra, och i morgon drar vi till regnskogen pa fastlandet. Uppstigning 06.00, om inte Chavez far ett ryck till.

Kram till alla, och tack till alla som skriver, David och Johanna.

En jeep, en soldat och en vrickad tidszon.

(från vår resedagbok på resdagboken.se)

Hej!

Nu ar vi framme pa Isla de Margarita och gottar oss. Resan hit gick valdigt fint, vi irrade omkring pa Frankfurts enorma flygplats innan vi gick pa 10-timmarsflighten. Vi trodde att 2 timmar i Frankfurt var gott om tid, men efter att ha promenerat i 40 minuter utan att komma till ratt vinge forstod vi hur stor flygplatsen ar! Skont var dock att man slapp ga, overallt fanns rulltappor som inte var trappor, utan platta aven i uppforsbackarna.

Naval. Fram kom vi till slut och i Caracas bytte vi till ett mindre, lokalt plan som flog oss till on. Pa flygplatsen i Caracas fick vi vanta nagra timmar sa vi spelade kort pa golvet och sprang och kollade vilken gate vi skulle till hela tiden, eftersom de bytte den var 10e minut. Men SEN kom vi fram till on och hotellet, som, enligt en slovakisk tjej vi snackat med "ar byggd i valdigt lokal arkitektur", vilket innebar att det ser ut som en karibisk version av Fylke i Sagan om Ringen. Runda dorrar, hangmattor mellan bananpalmerna, fina farger och ibland gras pa taken.

Rummen ar snappet battre an vi tankt oss. En origamivikt handduk som paminner om en svan, halsade oss valkomna forsta dagen. Luftkonditionering och kylskap (valfyllt med tre kronors-ol) har blivit var lycka, och myrorna ar inte storre an en valskapt Fylke-tumme.

Det springer omkring katter pa innergarden och vi brukar smygmata dem med venezolansk skinka som vi inte ar sa fortjusta i. En av katterna har vi dopt till Gizmo Bolivàr och den vill Johanna ta med sig hem. David ar inte lika sugen utan kallas dem da och da for ackliga. Sedan tar han tillbaka det. "De ar sa skrangliga men fina i palsen" motiverar han det hela med.

Stranden ar hur fin som helst och 97 meter fran var dorr. Dar ligger vi och glassar och mellan varven skuttar vi omkring lite i de bla vagorna.

Forsta dagen regnade det. For forsta gangen pa tre och en halv manad, tydligen. Sjukt. Men efter en timme var det over, och sedan dess har solen skordat manga branda offer. Ett av dem borjar pa D och slutar med avid.

Andra dagen bestamde vi oss for att aka en svang med en jeep pa ett jeep-safari. Det var en helt fantastisk tripp som inneholl manga hojdpunkter. Innan utflykten upptackte vi nagot valdigt konstigt med tiden. Kamerorna och mobilen, som vi stallt efter tiden pa planet, OCH efter den forprogrammerade tidszon-grejjen pa systemkameran, verkade inte stamma. Vi trodde att klockan var 30 minuter mer an den var, och det verkade ju konstigt eftersom alla tidszoner i hela varlden justeras enligt hela timmar. Utom har. Hugo Chavez har namligen hittat pa en egen tid, som skiljer sig 30 minuter fran resten av den har tidszonen. Har kor de alltsa Chavez-tid, och den ar 5 och en HALV timme ifran Sveriges.
Ett annat litet trick Chavez kor ar att han skickar ut poliser fran sin egen polisstyrka, for att kaka frukost pa Coco Paraiso, hotellet dar vi bor. Plotsligt stegade det in en mystisk filur med en och en halv-meterlangt automatgevar av typen Kalashnikov, beige uniform och en reserv-pikadoll vid hogerbenet. Tufft.

Jeepsafarin borjade med ett besok i huvudstaden La Asuncion, en snabbvisit i en marsipankyrka som malas om nagon gang per ar, beroende pa vilka politiker som styr Margarita, en battur genom ett mangrovetrask med otroliga trad, vars grenar blir ett hem for massa ostron nar de kommer ner i vattnet. Har sag vi aven tigerfiskar, sjostjarnor och en javla massa pelikaner.

Sen brummade jeepen vidare och fick anvanda sin fyrhjulsdrift. Vi tog oss ut till en strand dar vi var helt ensamma, som verkligen definierar karibien som man tanker sig det. Otroligt.

Efter det fyllde chaufforen oss med Coco-locos. Det ar en drink med kokosmjolk, kokoskott, socker och rom. En javla massa rom. For den smakar inte ett skvatt i den kombinationen.

Pa kvallarna kakar vi grillad nyfangad fisk pa stranden och dricker fler nastan gratis-ol. Valdigt smutt!

Flummig ride

Jag önskar att jag kunde skriva att jag inte bloggat så mycket den senaste veckan för att jag varit ute i solen och badat i havet hela tiden. I så fall hade jag dock ljugit lite. Jag har varit sjuk, men mest på ett sånt där gött sätt när man kan ligga i sängen och äta glass och titta på 400 avsnitt av Greys Anatomy i rad. Jag hängde på Axessakuten en eftermiddag också och fick penicillin, (citat!:) "som kompensation för att du fick vänta så himla länge". De hade nämligen glömt mig, visade det sig. Och trots att mitt halsprov inte visade på bakterier tyckte de då att jag förtjänade lite Kåvepenin när jag väntat så snällt. Jag säger då det. Läkarna på axessakuten... bah!

Nåväl. Vi har varit på Liseberg också, vilket ju är sagolikt. Jag log och liksom skuttade fram, förväntansfull som ett barn, hela vägen från David till Lisebergsentrén (det är ju i och för sig en oerhört kort sträcka, men ändå), och sedan sprang jag omkring och åkte alla attraktioner alldeles lycklig. Per, Jonas och Malin var också med, och efter FlumRide förstod vi mycket väl varför personalen skrattade så mycket när vi frågade om vi fick åka alla fem i samma båt. "Hehe, mm visst!" sa de. Ett par minuter senare gick vi ur båten fullkomligt dränkta av svallvågen, men väldigt glada. Det var sen på kvällen efter det som jag blev sjuk. Himla töntigt och onödigt.

Nu ska jag inte snacka massa skit mer, för nu ska jag packa färdigt! I morgon åker jag och David till Venezuela! :D

Amerikanskt hyckleri påtalat i den mexikanska abortdebatten

Översättning, ungefär:
- Bush är som påven, emot abort.
- Ja, han föredrar att de istället blir vuxna och får möjligheten att bli dödade i Irak.

Vilda danskar, rockfestival och Tom Cruise

I helgen har jag och David varit bartenders i en bar på en rockfestival i Danmark, allt för att hjälpa hans innebandyklubb tjäna pengar (i förlängningen: så att de har råd att betala David hans lön :)). En rätt schysst deal.

Vi hade väntat oss en konsert, kanske i en gympahall, med några ölbord utanför. Det var lite fel. Rockfesten var ett tvådagarsarrangemang, en stor rockfestival utomhus med massor av stora och halvstora danska band, två gigantiska scener, kanske fem barer och tiotusen besökare. Det hela var väldigt roligt, och tydligen en ekonomisk succé för klubbarna.

Vår bar var den allra hetaste med vilda fulla danskar som dansade och söp hela kvällen. De är väldigt väldigt opretentiösa, danskarnna, nästan bara på ett bra sätt. Dock kan man kanske klara sig utan de rosa cowboyhattarna.. Anledningen till att det var sånt drag hos oss skulle ju mycket väl kunna vara de två grymma svenska bartendersen som stod där, men jag misstänker att det har mer att göra med de 18-åriga danstjejerna som var anlitade för att då och då hoppa upp på bardisken och köra sin porrdans, iklädda österrikiska gröna minikjolar med puffkjol under. Inte världens mest pretto folk, som sagt ;)

Det var inte helt lätt att vara bartender i en bar där man inte kan höra vad folk beställer, dels för den monsterhöga musiken med gamla sköna hysteriska hits, dels för att man inte förstår språket. Det började med att en kille beställde en "cult shaker". Tro mig, det låter INTE som cult shaker, utan mer som "sjäeeger". Så jag gissade på Jäeger, vilket vi inte hade. Han tittade på mig som att jag var dum i huvudet. Jag låtsades att jag bara talade engelska, och bad honom säga på engelska vad han ville ha. Då tittade han ganska oförstående på mig, vilket man ju kan förstå. Han tyckte nog att hans uttal av "shaker" var så engelskt det kunde bli...

En stund senare kom en kille och ville ha ett "tomt krus" = ett tomt glas. 'Tomt krus' med danskt uttal... ja, ni förstår ju själva att det lät som Tom Cruise. Skitnöjd med att jag förstod var killen sa frågade jag avslappnat:
-'Visst, vad ska det vara i den?', eftersom jag utgick från att det var en drink som hette Tom Cruise.
Han tittade på mig länge, länge.
- 'Öh, inget'...

Kvällen fortsatte med liknanade misshörningar, men vi blev väldigt duktiga efterhand. Jag lyckades bland annat ta emot en dansk beställning på 'en hel kanna fylld med så många bacardi breezer som får plats, samt en tia bacardi razz. Väl omrört'. Efter det kände jag mig smått fantastisk.

Bevara sjasket!

Igår var jag och David på Andra Långgatan och drack lite öl med Digi och Chris, mitt i vimlet av hundratals andra som också ville delta i manifestationen "Bevara Andra Lång". Det var folk överallt, på gatan, på pubarna, i butikerna. Bongotrummor på gatan, folköl i hörnena och solsken långt in på kvällen. Det är klart man vill bevara andra lång! Inte för att porrbutikerna kanske känns så relevanta att ha kvar, men den sjaskiga stämningen och de sunkiga ölhaken är så sköna och nödvändiga som kontrast till Nivå och Park Lane och andra slemmiga ställen på Avenyyn.

Vi avslutade kvällen med att hänga hos Jidhe och Jorun där vi åt lite chilisnacks och hade väldigt trevligt. Bland annat snackades det om ett matematiskt problem, som jag och David diskuterat efter att vi såg filmen "21" på bio kvällen innan. (Där David för övrigt somnade ett par minuter och började snarka, på bion, vilket var ganska underhållande). Nu ska jag testa den på er:

Du är med i ett lekprogram i TV, och ska välja mellan tre dörrar, varav en gömmer en bil. Bakom de andra dörrarna finns ingenting. Du väljer A. Programledaren säger nu "jag ska vara lite schysst och plocka bort en av de felaktiga dörrarna", och B öppnas. Den är tom. Du vet nu att bilen antingen ligger bakom A, som var ditt första val, eller bakom C, eftersom B är borta. Du får chansen att byta dörr om du vill.
Frågan är: spelar det någon roll om du byter eller inte? Ska du i så fall göra det, eller ska du inte göra det?

I bet she's snäll in the good way, not the geeky way.

Hjälp! Ett internettest visar att av alla djuren i mumindalen är jag muminmamman! Vad betyder det!? Jag visste att jag inte skulle ha valt "snäll" som egenskap, då blir man såklart nåt mesigt... Det vet ju alla, att "snäll" vill man ju inte bli beskriven som. Det är ju vad man säger om intetsägande människor eftersom man inte kommer på något annat, och alla är ju snälla på något sätt. Nåja. Hon har ju ett snyggt förkläde i alla fall, muminmamman.

"Du er Mummimamma! Du er snill og omtenksom.
Hvis noen har et problem går de til deg for råd,
og du har ofte en løsning."

Skogsmullar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Mina axlar och min rumpa är ömma men friluftshelgen har varit enormt rolig. Vi var fjorton glada mysbyxbeklädda personer som i lördags morse begav oss ut i skogarna nånstans utanför Lerum för att paddla kanot och slå läger på en öde ö. Vi vandrade med kanoterna en bra bit och paddlade som aldrig förr genom två sjöar. Väl i land på den lilla ön slog vi upp tält, hämtade ved och spelade MIG i solen. Björn 'arrangören' Jansson hade anordnat en skattjakt för oss andra. Jag älskar skattjakter. Vi paddlade omkring mellan öarna och jag klättrade upp i ett träd och låg och grävde inne i en rotvälta. Mina lagmedlemmar ropade "men gud, springer ni?!" åt de andra lagen och eftersom vi låg sist just då höll jag tyst men ville egentligen ropa "komigen vi måste springa! Vi måste komma först till SKATTEN!". Dessvärre var Davids lag strået vassare och vann.

Efter att vi hade grillat korv och kött och annat gött gav jag, David, Per och Björn oss ut på en liten fisketur med kanoterna. Först fick David en abborre och sen hände det sjukaste av allt. Jag fick en stor gädda! Det var otroligt coolt och roligt och jag fick hjärtklappning av upphetsningen över att ha -med mina mått mätt- en hel monsterfisk på kroken. David guidade mig väldigt pedagogiskt och jag lyckades dra upp gäddan i kanoten. Som tur var hade kroken satt sig ordentligt, för jag fumlade en bra stund med slirbromsen och allt vad det heter..

För att riktigt showa när vi kom tillbaka till de andra lyckades David trilla i vattnet. Det var nog inte så varmt, men han fick snabbt tina framför lägerelden där vi satt i en ring allihop resten av kvällen. Otroligt mysigt. Natten blev ganska kall, och värst var det nog för Kristoffer som inte hade med sig någonting. Inte en sovsäck, inte extra kläder, inte så mycket mat. Han hade tygskor, begie byxor, en jättetunn regnjacka, ett äpple och lite pasta. På morgonkvisten såg han smått chockskadad eftersom temperaturen krupit neråt nollan under natten och till och med vi som hade trippla tröjor och sovsäckar huttrade på våra liggunderlag.

Vi har med andra ord lärt oss att man måste ha med sig varma kläder, att det inte är så himla svårt att kissa utomhus och att det är väldigt skojigt att vara i skogen. Och att man blir helt utmattad av frisk luft :)

Från operapremiär till skogsmulle

Igår var jag och David på premiär på Operan och såg Sweeney Todd -The Demon Barber at Fleet Street. Det var skitbra. Vi klappade i händerna när alla andra gjorde det och drack vitt vin i pausen och kände oss otroligt premiäriga. Musikalen var grym och inte långtråkig en enda sekund, trots att den var tre timmar lång. Vi åkte hem efteråt och såg filmen, med Johnny Depp. (Läs: tänkte se filmen, men somnade gott i soffan efter 25 minuter).

I morgon ska jag och min klass och lite annat löst folk ge oss ut i naturen och tälta, paddla, fiska och grilla och sånt. Det ska bli otroligt skoj, och jag har laddat idag genom att bli bjuden på en grillkorv med bröd inne på ICA. Men först är det fredagkväll och jag och David ska leka med Nicole och Martin som kommer hit. Först ska jag spöa dem i minigolf, sen ska vi heja fram Sverige i hockey-semin. Adieu så länge.