Visar inlägg med etikett Ulmizberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ulmizberg. Visa alla inlägg

söndag 9 januari 2011

Bästisbesök.

Min mycket upptagna vän Sofia har äntligen hittat ett litet hål i sitt späckade läkarstudie-schema och till vår stora lycka fyllt det med ett ett sex dagar långt Bernbesök! Som en bonus kom Davids kompis Andreas också ner i veckan så här har varit fullt upp och väldigt skoj die ganze Woche.

Jag hämtade Sofia i Zürich när hon kom i tisdags, och vi passade på att göra stan. Hon hade inte sovit på hela natten men orkade ändå med både strosande och Starbucksfika. 


Sen blev det - såklart - en heldag med skidåkning. Vi drog till Grindelwald allihop och trots att Sofia provade skidor för första gången efter typ fjorton år på snowboard, så var hon grym!


En annan dag åkte jag och Sofia upp till Engstligenalp och "firade våra födelsedagar" med att åka snowtubing! (Sofia fyller år om en vecka, jag om sex månader...) Det var plusgrader och vi befarade att det inte skulle gå så fort, men jävul så fel vi hade. Det gick FÖR fort, vi flög som vantar, skrattade och skrek oss hesa och slutade inte förrän Sofia skadade sig rätt rejält. "Hahahahahaaa, jag har kanske bruuutit armbågen" var de ord jag mitt i farten minns starkast från det åket. Brutit den hade hon dock inte som tur var.


I fredags kväll var vi på Lötschberg, stället som har små kabinliftshytter utanför som man kan sitta i och äta. Där käkade vi svingod schweizisk mat (typ bröd och sallad och gigantiska mängder panerad ost) och när killarna åkte hem till oss för någon form av tv-spelsevent gick jag och de båda Sofiorna på barrunda i Bern. Vi avverkade bland annat Lorenzini, Volver, Kreissaal och Turnhalle, mycket bra ställen allihop.


Igår hade vi en riktig slappedag, men jag och Sofia tog oss i alla fall i kragen och vandrade upp på mitt berg*. Där uppe drack vi varm choklad, kollade på alperna på håll, klappade en gullig katt och klättrade upp i tv-tornet. (Att jag är med på alla bilder och Sofia på inga förklaras med att hon sedan femton år tillbaka har en fobi för kameror. Ja, den är på riktigt. Om ni undrade.)
Sen hade vi en kväll i äkta Johanna-och-Sofia-anda, det vill säga vi sket i att duscha, lagade lyxpastasallad med allt gott vi kunde hitta i affären och sen frossade vi i goda saker. Vi bakade bland annat, med riktigt fint resultat, en kladdis fullproppad med jordnötter och jordnötsbågar. Den satt fint.
David var på bortamatch i Zürich och Andreas valde att stanna hemma med oss. Ett bra val, dels med tanke på all götta vi lagade, och dels med tanke på hur det gick i matchen (Köniz ledde med en minut kvar, då lyckades GC göra tre mål och vinna. Sånt vill man ju helst inte se).


Idag åkte både Andreas och Sofia hem igen, och efter lite öl och fotboll på Pickwick med Sofia och Andreas (den Sofia och den Andreas som bor här, alltså) kom vi hem till en väldans tom lägenhet. Sofia ser jag inte igen förrän i maj, hon åker snart till Nicaragua för att forska i tre månader. På bajs. Genom att ta bajsprover från barn. Varken hon eller hennes reskompis kan spanska, så ja, lycka till med den kära vän!

( * Ulmizberg, som ligger alldeles här bakom. )

PS. Samtliga bilder är tagna med iPhonen, därav den ibland väldigt svajiga kvallen.

söndag 29 augusti 2010

Ulmiz I love you.

Jag har verkligen saknat mitt berg; Ulmizberg. Världens bästa. Det ligger precis bakom vår lägenhet och är alldeles lagom högt - det tar en och en halv timme att promenera upp till toppen och ner igen - och det finns massor av vägar att välja mellan. 
En av vägarna, kanske den vackraste, går genom en gård som ligger i en sluttning nära toppen, och där bor en hund som jag hela våren var livrädd för. Men så en tidig morgon i veckan mötte jag honom och hans ägare, en jättefin gammal dam, som var ute och gick med nattlinne och rullator i morgonsolen. Ett sånt där tunt, skirt nattlinne som alla mormorar har. Hunden och två katter hade hon med sig, de sprang och lekte framför henne och väntade in henne när hon dröjde.
Jag stannade och pratade lite och gosade med katterna, världens keligaste verkligen, och nu plötsligt är hunden inte alls arg på mig längre. Nu sover den bara när jag går förbi, helt utan att skälla hysteriskt. Och korna bara glor på mig med sina snälla ögon. Känner att vi bondat nu, tanten och jag.

En annan dag i veckan när jag kom förbi gården igen frågade hon om jag inte ville låna med mig ett paraply, det såg ju ut att komma regn... 
De är för goa ibland, di dära schweizarna. I går hade ett gäng någon sorts firma-event på toppen så när jag kom upp, svettig och törstig, och sträckte mig över den gamla drickbrunnen ville de bjuda på bärs istället. Och parmaskinka. Något oväntat. 


måndag 10 maj 2010

Johanna + Ulmizberg = sant.

Några bilder tagna på kvällspromenad på vårt eget berg de sista dagarna i Bern. 

(I morgon åker vi till USA! Man nästan dör av lycka, det gör man).