Finbesök!

Den här helgen var helgen då det förekom både regn, strålande värmade sol från en blå molnfri himmel, vanligt mulet väder samt snöstorm. Sjukt nog har vädret inte direkt påverkat oss utan hela tiden passat bra för det vi velat göra, och det var mycket det.

Mamma och pappa har nämligen varit här på besök, verkligen bästa sortens besök! Vi har käkat gott, fikat, gått på julmarknad i stan (då var det smällsol och vårkänsla i luften), fikat lite mer fast i Thun, spelat spel, kollat på gammal nostalgifilm (Sällskapresan Snowroller, bästa någonsin, som David inte hade sett innan) och ny film (Flickan som lekte med elden). Och vi har åkt linbana upp till alpbyn Mürren där vi käkade soppa inomhus i värmen och såg snön och vinden vina över alptopparna utanför, samt testat hembryggd öl och käkat god mat på Tramdepot i Bern. Och säkert lite till. Det var superduper.

I morse lämnade jag av dem på flygplatsen i Zürich och kände mig lite glad över att det bara är några veckor kvar till jul hemma i Sävedalen. Tack kära föräldrar för en go helg!

Fy.

Idag skäms jag något oerhört över att bo i det här landet, av den här anledningen.

Schweizarna (framför allt de här i den tyskspråkiga delen) röstade igår igenom ett förslag som innebär att Schweiz blir det första landet i världen att totalförbjuda byggandet av minareter. Det hela känns så obildat och främligsfientligt att jag blir bestört.

De här reklambilderna hänger lite överallt här i Bern och budskapet går ju fram med all önskvärd tydlighet. Riktigt obehagligt.

Zibelemärit - kvällen då vi vadade i konfetti.

När jag var liten trodde jag alltid att konfetti var godis. Om det hade varit det, hade högtiden som firades idag i Bern inneburit att det regnade godsaker hela dagen i hela stan. Nu var det inte så, men dagen innehöll rätt mycket gott även som det var. Högtiden heter Zibelemärit och börjar klockan fyra på morgonen med en lökmarknad, då hundratals stånd öppnar och säljer allt som man kan göra och baka med lök i. Vilket tydligen är mycket. Sen under dagen springer alla barn omkring i stan och kastar konfetti på varann och alla andra tills det bokstavligt talat är så tjockt med små färgade flingor på marken att det liknar drivor av snö. Faktiskt ganska fint.

Vi åkte in först på kvällen för att känna på stämningen, få flingor kastade i håret av söta barn och dricka Heisser Glühwein som tinar upp kvällsfrusna fingrar. Men eftersom glühweinet var slut överallt blev det en lång, lång fika på Starbucks istället. Mmm, blueberry cup cakes och double chocolate super-duper-extra cupcakes och hot chai tea latte yummyyum. Allt låter extra gott på engelska, och lite extra gott på Starbucks. Jag säger som Borat. It's nice.

Berner bär-angriff

Dagens snackis i Bern idag är full av dramatik och känns helt osannolik. Det är inte direkt varje dag någon blir attackerad av en björn mitt i stan.

(Här och här finns bättre artiklar, men på tyska).

Så var årets glögg satt, bara sådär.

Häromdagen gjorde jag och Sofia vår egen glögg. VÅR EGEN glögg. Det som kändes allra bäst var att det var klassat som "avancerat" i receptet vi hittade (trots att det var busenkelt) och vi tror att det har något att göra med att man skulle tända eld på hela glöggen och sedan hälla brinnande glögg över en sil med socker. Highly advanced som ni alla förstår.
Det mest oväntade var att det blev jätte- jättegott, och verkligen smakade som riktig glögg. Varje gång jag tittar på flaskan känner jag mig omåttligt stolt och kan nästan inte bärga mig, jag vill ha glögg och mandlar och juleljus och julsånger och adventsstjärnor och lussekatter GENAST.

Just nu tittar jag på min vackra röd-guldiga plåtburk för julgodis som jag köpt på second hand, och väntar på att mina apelsinskivor ska torka i ungen.

Hälsningar, tomtemor.

Total eclips of the heart literal version

Tipstack till Johanna, som mailade mig den här sjukligt roliga versionen av videon till Total Eclipse of the heart.

Ebbot was here 09.11.12

I torsdags kväll var vi på en klubb med Pascal i laget och hans tjej Jeanne, och såg en spelning med Soundtrack of our lives! Det kändes väldigt fint att bli serverad en liten bit av hemma, en liten bit av Göteborg mitt i Bern. Ebbot var såklart väldigt skäggig och bar som alltid en klädsel som gav oss anledning att lära den schweiziske (men perfekt svensktalande) Pascal ett nytt svenskt ord: särk.

Han är för övrigt en av alla dem med roliga efternamn i laget. Han heter Pascal Sigg. Det uttalas Pascal Sick.

Support Kim

Den jobbigaste intervju jag någonsin genomfört var när jag och Johanna pratade med chefen för Childline Kwa-Zulu Natal i Sydafrika. De hjälper barn som far illa, och tyvärr är det enormt många som gör det där, liksom överallt i världen. När hon ständigt återkom till problemet med alla flickor och pojkar som tvingas sälja sex till medelålders män för att överleva satt både jag och Johanna och bet oss i läppen och borrade in naglarna i handflatorna för att inte börja gråta.

Nu har ECPAT Sverige startat kampanjen Support Kim för att minska barnsexhandeln i världen. Man kan gå med i stödgruppen på Facebook, och här kan man skicka ett vykort till socialminister Göran Hägglund för att påminna honom om att ta upp frågan om barnsexhandel på EU-mötena i slutet av månaden.

Gör det.

Ett alldeles äkta "detta och detta och detta har jag gjort i helgen"- inlägg :)

Emma var ju här i förra veckan, och förutom att åka till Thun gjorde vi också en massa andra roliga saker. Till exempel var vi på middag hos Sofia och Andreas i fredags, och de hade också besök så vi blev rätt många. Sen gick vi ut och ölade, först på Altes Tramdepot, ett gammalt garage för spårvagnar där man ser ut över Aare och hela stan och där man dricker deras egenbryggda öl.

Och sen, i lördags, drog vi genom hela alperna ner till de italienska delarna för att hälsa på Kalle i Bellinzona. Det blev en kort resa, ett knappt dygn, men vi hann spana in Europas högsta bungee jump (på fördämningen där de spelade in Bond - Golden Eye) och på kvällen gick vi omkring i fantastiskt vackra Ascona.
Sen kollade vi på när Kalles lag krossade det italienska landslaget i innebandy. Roligt med många "vaffanculo"-gester på plan.

Min pappa

En gång när jag var 13 år åkte jag fast för att ha plankat på spårvagnen. Jag hade faktiskt bara glömt att stämpla (det är sant) men det lät nog ganska tafatt som ursäkt. Till min räddning kom en för mig helt okänd tant som satt i sätet bredvid. Lagerfors? Du måste vara Lennarts dotter. DÅ ska jag säga dig (vänd mot kontrollanten) att hon fått en hederlig uppfostran - Lennart är den ärligaste person jag någonsin träffat!
Det visade sig att de hade jobbat ihop tio år tidigare. Pappa hade visst gjort ett bestående intryck.

Just sån är han, min pappa. Han är omtänksam, godhjärtad, principfast, enormt allmänbildad (som i: kan allting i hela världen) och han älskar segelflyg, skidåkning och böcker. Mina vänner använder honom alltid som vän att ringa när man spelar "vem vill bli miljonär" och det gör honom alltid gulligt nöjd, precis som när han visar upp sin "I love Sävedalen"-brosch som han har på kavajbeslaget.

När jag var liten stack pappa alltid in huvudet i mitt rum på lördagsmorgnarna och ropade gissa vad det är för dag idag! och än idag, i vuxen ålder, väntar jag nästan på att han ska göra det när jag vaknar en ledig lördag. Man blev så otroligt glad av det.

Det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst, för det finns så mycket att skriva om mannen som döpt en kattunge till Yngve efter sitt eget mellannamn, som semestrat i Sibirien i en brandbil, som på världens roligaste sätt härmat en orm i en stuga i österrikiska alperna och som lyckats låsa ute sig nyduschad och alldeles naken en iskall vinterdag i Bexet.
Och det finns mycket att säga om personen som hämtade gaffatejp och "lagade" sin kavaj inför den viktiga arbetsresan när mamma i tidernas begynnelse hade råkat bränna sönder innerfodret... Det är kärlek det. (Och en förmåga att tänka positivt och att hitta provisoriska lösningar, vi minns ju alla även hammaren i torkskåpet).

Det finns många saker att säga, men jag ska nöja mig med att tala om det allra viktigaste:
Jag älskar dig Pappa! Du är den allra allra bästa pappan. (Och grattis på Fars Dag.)

Thun

I dag åkte vi till Thun en sväng och där gick vi omkring och snackade med svanar. Det var skoj. De snackade tillbaka men vi tror att de mest fjäskade för att få bröd.

"Hotellet" -följetongen del III

Nya karaktärer spottade i hotellets frukostsal den här veckan:

Fransmannen som ser ut precis som klichébilden av en ung parisare; svart krulligt hår, varje dag väldigt trendiga kläder helt i svart, bland annat uppvikta byxor som blottar skorna utan strumpor i. Mycket franskt. Och, icke att förglömma, svarta Ray Bans inomhus mycket tidigt på morgonen. Som han inte tar av sig någon gång under sammanlagt fyra morgnar. Fantastiskt!

Mindre fantastiskt: Den medelålders belgaren som tvångsmässigt ger läskiga "komplimanger" i stil med You are VERY nice (tar en på armen och ler) och Sometimes you dont see things with your own wife that you see with other women, like you (vad svarar man då?).
Idag skulle han äntligen resa hem och jag tvingade mig själv att säga Bye, nice to meet you. Då svarade han med it was nice to SEE you. You have very nice... och gjorde en lodrät vågrörelse likt formen av en kropp i luften med ena handen. Jag ville dö en smula. Sen tog han en halv kopp kaffe i taget, i fem omgångar, tills hans fru kom och undrade varför han åt frukost i en och en halv timme.
Efter att en fransos, också medelålders, förra veckan ville att jag skulle ringa honom om jag åker till Paris på semester trodde jag att jag nu skulle slippa den här typen av män. Men tydligen finns det fler.

Räddade morgonen gjorde dock en grupp män och kvinnor från flera afrikanska länder, som varit i Bern på konferens med Internationella Post-unionen. Liksom alla andra morgnar började allihop med att säga "Maaning, howa yoou?" till mig och de såg alla lite förvånade ut när jag faktiskt svarade (parentes: Är how are you lite som "how do you do?" -en sån där fråga man inte ska svara på?)
Trevligt hur som helst. I morse hade de lärt sig att säga hejdå på tyska; "tschüss", men de uttalade det "schiss"och sade det med världens största solskenssmiles. Att höra "schiss, schiss, schiss" i kör hela morgonen gjorde mig glad hela dan.

Tveklöst konstigast under veckan var att min chef fyllt i att jag ska betala skatt till schweiziska kyrkan, för han "antog att jag var kristen". (Que!?) I Schweiz har alla tydligen en religion. När jag sa att jag inte är religiös såg han lite förvirrad ut och meddelade att han nog hade "gissat fel". Jag blev omåttligt sugen att fråga om han inte tyckte att det var uppenbart att jag var hindu, muslim eller zen-buddhist, men avstod. Så nu får jag betala skatt till schweiziska kyrkan "ett tag, tills de hunnit ändra i pappren", vilket i Schweiz kan vara precis hur lång tid som helst. Mycket, mycket, mycket märkligt.
_____________________________

För övrigt har vi eminent Sverige-besök här nu i form av Emma, Davids lillasyster! Det är väldigt roligt och som krydda på moset hade hon med sig världens mest gigantiska påse med lösgodis, mörk sirap så att jag kan baka bröd, och nya Buzz-spelet till PS3:an. =) Daniel och Linda var här och invigde igår kväll och spelet uppföljde alla förväntningar. Vi har definitivt en quizzhöst att vänta.

SCHISS!

Zürcher Wein-Ausstellung

En fin sak med Schweiz är att trots avsaknaden av kust ligger nästan alla städer vackert till vid vatten i någon form. Så även Zürich, dit jag, David och Sofia åkte i helgen för att hälsa på Davids kompis Anton. Zürich har en stor sjö med segelbåtar, väldigt många torn med klockor på och en smällfin gamla stan. Vid en av broarna fick vi syn på tennisstjärnan Martina Hingis och sen fick jag och Sofia syn på världens bästa flohmarkt (loppmarknad). Lycka.

Själva huvudaktiviteten för helgen var vinprovning eftersom den 56:e av stadens omtalade årliga vinfestivaler pågår just nu. Det innebär att 10-15 skepp lagt till i hamnen och proppats fulla med vina viner från alla världens hörn.
I början kände vi oss rätt malplacerade även om Antons schweiziske kompis Sascha visade sig vara en hejare på vin. Men efter en stund stod vi alla och doftade, smuttade och uttalade helt ogrundade men ärliga åsikter om vinens smak och ton. Sofia lät väldigt proffsig och sade ständigt övertygande saker i stil med man vill ju att smaken ska vara fyllig men inte tung.
I slutändan hade vi beställt en hel massa fina (läs: dyra) viner att ha hemma på lager så nu känner vi oss otroligt vuxna. På den sydamerikanska avdelningen hittade vi både det vidrigaste vinet (från Uruguay, det luktade kompost och smakade jord och daggmask) och några av de godaste (från Chile och från Mendoza i Argentina). Ett smakade godis och det andra bär. Vi var väldigt nöjda med att ha lärt oss att urskilja olika smaker. Nu tänker vi inte bara mmm, gott rödvin eller uäk, inte lika gott rödvin, utan snarare mmm, vinbär eller uäk, tvål. Skickligt.

På kvällen var det för mig premiär för en schweizisk specialitet: Raclette. Man har en stenplatta mitt på bordet och steker där salami, parmaskinka eller vad man vill. Under den finns små fack där man smälter Racletteost som man sedan har till köttet. Sjukt gott.
Vi var hemma hos Sascha och det roligaste med honom är hans kärlek till Sverige. Förutom att han imponerande nog pratar flytande svenska utan att någonsin ha bott i Sverige fanns i lägenheten ytterligare saker som avslöjade hans fäbless: En tavla på Wasa-skeppet och en på Trelleborg, en runsten (!), en ren, glasunderlägg med älgar, en gulblå badrumsmatta (okej, kanske lite långsökt) och en bokhylla fylld av svenska författare och DVD:er med Lars W, Kent och Gyllene Tider. Om Sascha någon gång flyttar till Schweden kommer ingen förstå att han inte är svensk.