Min brorsa och hans tjej är så fina, de har så stora hjärtan. I somras tog de ju hand om den övergivna katten Sigge och sedan dess har de lagt enormt mycket tid och energi på att hitta ett kärlekfullt hem till honom. De har haft dåligt samvete när han varit själv hemma på dagarna och varit mycket noga med att hans nya hem skulle vara en plats där han kan få springa både ute och inne. Och äntligen har de hittat ett sådant hem åt den lille charmknutten.
Igår kväll, samma dag som de lämnat Sigge, hittade de nästa objekt i nöd: en 76-årig man som snubblat på en sten, slagit upp ansiktet och blivit liggande vid en buske i närheten av deras lägenhet. De ringde ambulans och satt med honom tills sjukvårdarna kom, men eftersom gubben inte ville åka med till sjukhuset så åkte ambulanspersonalen därifrån igen (!). Så Anders och Linnea tog honom under armen på varsin sida och gick med honom till hans lägenhet. Det var bara hundra meter men tog mer än en halvtimme för han hade så ont. Gubben blev så tacksam att han insisterade på att ge dem en gammal väckarklocka (tydligen hade han en hel kartong full) och en tavla, och så hade han sagt att "det ska ni ha, ni som tänker på en gammal gubbe som mig".
Tror världen skulle vara så himla bra om alla var som min bror.
Idag var han och jag hemma hos mamma och pappa och käkade söndagslunch, och sen gick vi upp i skogen och plockade svamp. Det var så härligt, vi gick i flera timmar, fikade och undrade varför man inte är i skogen oftare. Sen gick vi till vattenfallet där vi alltid brukade leka när vi var små, och allt var givetvis mycket mindre än man mindes det. Vi inspekterade trädet där vi hade en koja, platsen dit Anders kunde skjuta med sin pilbåge från vårt hus när han var liten och den lilla vattenansamlingen i bäcken just före vattenfallet där vi brukade "simma". Den var stor som en vattenpöl ungefär. Ah, denna nostalgi.
