DVT:n

Två gånger har jag blivit en mamma. Båda gångerna har det ju gått urbra, vi har fått fantastiska barn som varit friska och förlossningarna har blivit häftiga (om än smärtsamma) upplevelser. Men det är så otroligt lätt att ta det för givet. Trots att det inte sällan händer något krux på vägen, stort eller litet.

För mig kom kruxet efter den senaste förlossningen någon vecka efteråt, då jag fick lite ont i överarmen. Jag tänkte inte så mycket på det de första dagarna, men kände efter ett tag att det där ömma inte var en muskel eller ett muskelfäste, och vad var det då? Blodpropp?
Jag googlade symtom och hade nästan inga av dem, men när jag förra lördagen kunde känna som små "pluppar" i armen genom huden tyckte jag att det var läge att kolla upp det för säkerhets skull. Stuvade in två barn i bilen och drog till akuten. Axel var hemma och snickrade för vi hade massa folk här som skulle hjälpa till, men mamma anslöt på Sahlgrenska.

Jag åkte ju in för att utesluta blodpropp men det visade sig att jag hade haft rätt. 10-12 centimeter i överarmen var tydligen igenproppade av en dvt, en djup ventrombos. Det kändes rätt läskigt, men går ju som tur är att lösa (pun intended) med medicin. Så varje kväll ger jag mig själv en spruta i magen med blodförtunnande medel och det ska jag göra ett par månader.

Så gick några dagar och sedan fick jag plötsligt flera symtom på lungemboli, blev rädd att proppen hade vandrat till lungan. Det gjorde ont att andas in djupt, jag fick en plötslig febertopp samt oförklarlig torrhosta. In till Sahlgrenska-akuten igen med Axel och bebis. Vi fick åka vidare till specialistförlossningen på Östra istället (jag och Olle i ambulans under mycket långsamma och odramatiska former) för att Olle skulle slippa vistas på en akutmottagning med sin ringa ålder. Var tacksam över detta!
På Östra fick vi ett rum med varsin säng så där lade vi oss och åt godis. Kändes precis som under första delen av förlossningen två veckor tidigare som mysig egentid..haha. Oväntat nog verkade det som att det hela berodde på mjölkstockning. Det kan man tydligen få bröstsmärtor av (?!). Det var hur som helst ingen stor lungpropp i alla fall, då hade andningssvårigheterna inte kommit och gått utan bara eskalerat, bedömde läkaren. Har väl typ aldrig blivit så glad som när han sa det. Så med diagnosen "mjölkstockning eller möjligen att någon liten liten bit av proppen vandrat till lungan men löst upp sig" åkte vi hem igen vid två på natten.

Nu blev detta kanske lite långrandigt, men min poäng är: tack, fantastiska sjukvård. I många delar av världen är en graviditet det farligaste en kvinna kan utsätta sig för, för att inte tala om förlossningen. Jag går runt med känslan att allt gått så otroligt bra och att min kropp verkligen är som gjord för att bära och föda barn, men då har jag ändå haft både en moderkaka som fastnat och en blodpropp i armen. Har liksom knappt ens behöva reagera på något av det, knappt ens behövt märka av det, tack vare sjukvården. (Snuddade någon kväll vid tanken på hur orättvist det skulle bli för mina barn om proppen mot all förmodan skulle fara till lungan och jag skulle stryka med - att det skulle finnas tusentals bilder på mig och Nils men nästan inga på mig och Olle. Så sjuk grej att ligga och tänka på. Samtidigt visste jag ju att det inte skulle hända eftersom, well, vi bor här. Tur för oss!)

Nästa gång du ska på namngivning eller dop eller liknande, ge bort Unicefs välkommen till världen-present. Och till mors dag: ge bort en trygg förlossning för en kvinna i någon annan del av världen. Finns hos Läkarmissionen med flera.

Det var bara det!