För den som gillar förlossningssnack - här kommer hela berättelsen om dagen när Olle kom till oss.
En lördag i början av april hade vi massor av snälla vänner här som hjälpte oss att lägga trall på altanen. Äntligen skulle den bli klar. Min mage var som en rund fotboll under tröjan och hela huset var fullt av folk. Jag skojade om att jag hoppades bebisen skulle vänta till bf fyra dagar senare så att jag skulle hinna vila upp mig först. Det hade nog varit väldigt skönt eftersom jag jobbat i någon sorts 110-fart fram till påsk, och sen haft fullt ös hemma hela påsklovet med byggprojektet. Men så blev det såklart inte!
Altanen blev i alla fall klar den där lördagseftermiddagen och sedan slappnade nog min kropp av, för halv tre på natten till söndagen gick vattnet. I sömnen, som en explosion. Jag blev lite förvånad att den här förlossningen startade på samma sätt som den förra, eftersom bara var tionde förlossning börjar med vattenavgång. Men det var härligt för det blir så tydligt när vattnet går: nu ska vi få en bebis!
Jag väckte Axel, satte mig på toan och ringde förlossningskoordinatorn. Axel torkade vatten från golvet. Eftersom de sagt på mvc att vi skulle åka in direkt för kontroll om vattnet gick (bebisens huvud var inte var fixerat ännu och då ska man tydligen kolla så att inte navelsträngen sköljts med och klämts under huvudet), så ställde vi in oss på det. Min svärmor kom hit i taxi för att vara med Nils, och vi tog samma taxi vidare till Östra sjukhuset. Väskan var iordningställd men inte färdigpackad – BF var trots allt fyra dagar bort – och jag stressade Axel och Kerstin genom att vilja gå runt och packa i godan ro, se till att få med mig allt vad vi kunde tänkas behöva.
Iväg kom vi hur som helst och i taxin instagrammade jag ett tack till alla som hade hjälpt till med altanen. Skrev något om att vi ju faktiskt lyckades bli klara innan bebisen kom, men inget om hur liten marginal det verkade bli.
När vi klev ur taxin sa det pang och en ny sjö med vatten började rinna. Ner i mina nya rosa våriga mockaskor. Jag tog av mig dem i dörrslussen och så klev vi in på förlossningsavdelning 308, med skor i ena handen och vattnet rinnandes slash forsandes nerför benen. Skämtade med första barnmorskan som kom emot oss om det ovärdiga i situationen. Vi fick ett rum, blev inskrivna och sedan var det bara att vänta.
Eftersom det var så bra att bada under förra förlossningen bad jag om att få göra det igen. Det fick jag! I ett annat rum, i ett badkar inklätt i plast som ingav lite skräckfilmsvibbar. Där i låg jag med ett glas vatten med sugrör i handen som vore det en pool och en drink. Axel skrattade och fotade mig. (Med mobilen, eftersom jag kom på att jag glömt minneskortet i datorn hemma och kameran således var oanvändbar. Det enda jag verkligen inte fick glömma).
Sen satt Axel i en fåtölj intill och så hände... ingenting alls. Jag hade pyttesmå värkar men förlossningen hade liksom inte börjat än. Vi somnade till och med en stund båda två, jag i badet och A i stolen bredvid. Sjukt skönt. Hörde vrålen från en kvinna som kom in och tydligen nästan födde i korridoren, ganska mycket för tidigt. Sen blev det morgon och jag klev upp ur badkaret för att få frukost.
Vi har hela tiden räknat med en snabb förlossning eftersom den med Nils gick rätt fort. Därför var det en lättnad bara att vara på plats på sjukhuset. Båda gångerna har ju vattnet gått på kvällen och med Nils kom vi in till sjukhuset vid lunchtid dagen efter. Vi gissade därmed att förlossningen skulle starta runt lunchtid även denna gång, och det var uppenbart att personalen förväntade sig att vi skulle vara otåliga. Men vi hade tvärtom supermysigt och inte bråttom alls. Konstaterade flera gånger att det var en sån himla rolig förmiddag. En lite oväntad känsla kanske. Men det var så härligt med tid för varandra, vi käkade godis och kollade roliga klipp i telefonen. Tog en promenad i korridorerna, gick ut för en nypa luft och möttes av en oväntad värmevägg! Det här blev den allra första varma vårdagen och det påminde mig om när Nils föddes och solen flödade in genom fönstren på Mölndals förlossning för tre år sedan.
Plötsligt hörde jag min pappas röst i korridoren. Han hade åkt och köpt ett nytt minneskort till min kamera och kom för att leverera detta. Så jädra gulligt. Han ignorerade uppenbarligen alla "inga besök!"-skyltar på vägen in för nu stod han där med minneskortet i handen. Vi hann kramas ett snabbt hej i korridoren och det var ju en ganska märklig situation: "Vi hörs om en stund, jag ska bara föda ut ditt barnbarn!". Jag såg en liten rörd-tår i hans ögonvrå. Fina pappa.
Någon gång efter klockan ett började det göra ont på riktigt och vi satte igång lustgasen. Ack så ljuvlig den var där i början även om det i slutet inte kändes som att den gav något alls. Axel drog också i sig några andetag på prov och jag tror att det var alldeles efter det som jag tog den här bilden...haha.
Sen gjorde det rätt så jädra mycket mer ont. Vid halv två-tiden drog värkarna igång ordentligt. Det är ju som om något djuriskt tar över ens kropp och bara gör grejer? Så häftigt och dramatiskt. Och när förlossningen väl satte igång gick det också fort, precis som vi väntat oss. Det verkar vara så jag föder barn helt enkelt. Hann knappt få någon vila alls mellan värkarna på slutet och det var ju tufft, minst sagt, men effektivt. Är väldigt glad att slippa hålla på längre.
Axel var fantastisk även denna gång, och kände sig mycket mer med tror jag, han var mer förberedd på hur det skulle vara och tyckte att allt var mycket peppigt. I förlossningsjournalen står att jag hade "gott stöd av partnern!" och inget kunde ju stämma mer, jag upplever verkligen att man är två om att föda barn. Förstår inte hur det skulle ha gått till utan honom? Men även jag var nog mer närvarande i rummet den här gången, tror till exempel att jag kommunicerade mer med omgivningen än jag gjorde sist.
Halv tre var det skiftbyte och en barnmorska vid namn Frida klev in till oss. Hon var verkligen fantastisk. Guidade så bra under halvtimmen som krystfasen varade. "Tryck på, hakan mot bröstet, nej skrik inte – det slösar bara kraft!" och sen "på nästa värk andas du bara Johanna, så kommer bebisen alldeles strax".
Och så kom han! (!!!!) Vår bebis, vårt andra barn, vår lilla lillebror. Superfin och alldeles perfekt. Han mådde bra, vi grät och den lilla människan låg på min mage, så fin så fin så fin.
Jag höll hans lilla huvud i mina händer, tror jag tänkte redan där och då att han var lik Nils. Eller var det först på BB vi såg det? Jag vet inte riktigt. Tiden stod i alla fall stilla.
Efter en stund såg jag på barnmorskorna att de började bli lite oroade över att inte moderkakan kommit ut än. Jag krystade lydigt när de bad mig men kände mig först ganska ointresserad av hela grejen, ville ju bara vara med Axel och bebisen. Men fler personer kom in i olika omgångar och tryckte hårt på min mage. Axel berättade efteråt att någon av dem "virade navelsträngen runt sin hand flera varv och började dra". Mysigt. Den lossnade ändå inte. Ytterligare någon kom in och satte akupunkturnålar (?) i mina tår (?!) och det hjälpte – naturligtvis – inte heller. Moderkakan satt fast.
Precis efter att jag sa "å nej, innebär detta operation?" ringde de och beställde operation. Jag bad att få låta bebisen amma en liten liten stund innan jag rullades iväg och jag var så glad över detta, att vi hann det. Han visste precis hur han skulle göra det lilla livet. Sedan fick Axel sitta kvar med honom som ett litet knyte i famnen och jag rullades iväg ensam. Med massor av folk runt mig förstås, men helt helt ensam. Ville bara vara med min familj.
Det var kanske åtta eller nio personer i operationssalen. Alla var sjukt proffsiga och trevliga. Jag fick ryggmärgsbedövning och sedan innebar själva "operationen" att en läkare stoppade in sin hand och tog ut moderkakan (!). Tydligen satt den fast stenhårt på ett ställe så vi hade aldrig fått ut den på annat vis sa hon, vilket var någon sorts lättnad. Jag förlorade en del blod och det kändes lite onödigt eftersom själva förlossningen hade gått så extremt bra: jag hade nästan inte blött något alls och fick minimala skador. Nu blev blodförlusten istället 1,3 liter.
Det jobbigaste med operationen var att jag mot slutet upplevde att jag skulle svimma. "Det gör du inte" sa någon lugnande, "det känns bara så". Sen dippade ändå puls och blodtryck. Jag fick medicin och kom tillbaka, men sedan höll jag på att tappa medvetandet igen och mina armar skakade som om jag hade ett epileptiskt anfall. Detta är säkert inget konstigt alls men var extremt obehagligt eftersom jag inte kunde röra nedre kroppshalvan. Blev ganska rädd. När de skulle rulla mig genom katakomberna till iva/uppvaket kändes det som att jag kämpade för att hålla mig ovanför ytan. Tänkte hela tiden på att Sofia (min bästis som är narkosläkare) sagt att jag "är lättintuberad, en drömpatient" och att de alltså sannolikt skulle lyckas hålla mig vid liv även om jag tuppade av.
Väl på uppvaket kämpade jag järnet för att kunna röra benen igen så att jag skulle få åka till min lilla bebis. Vänsterbenet var svårare att röra på men jag kom på att jag kunde dra upp knät med händerna för att få det att se ut som att jag fått igång det. Det funkade! Blev så lycklig när de sa att jag skulle bli körd till BB.
Medan jag väntade fick jag ringa Axel och det var underbart att höra att bebisen varit tillfreds hela tiden som jag varit borta. Han hade sugit på Axels lillfinger och myst i hans famn. Där låg jag och grät av lättnad över att höra det, att de haft det bra. Fick också äntligen dricka vatten vilket var inget mindre än fantastiskt. Har aldrig varit så törstig förut (förutom en gång när jag åkte buss genom Atacamaöknen i Chile och också höll på att förgås av törst. Dessa två tillfällen kommer på delad förstaplats när det gäller törstupplevelser!)
Eftersom jag förlorat en del blod ombads vi stanna över natten på BB. Tack och lov fick även Axel stanna. Annars verkar de ju rätt snabba med att skicka hem folk nu för tiden. Vi visste att Nils hade det fint därhemma med min mamma som sov över i vårt hus. Rummet på BB var rätt långt ifrån mysigt, Axel fick nån nedfällbar brits att sova på precis som på Mölndals BB förra gången. Men vi hade det väldigt mysigt. När jag äntligen kom till rummet satt Axel där i en fåtölj med mini. Han hade "berättat för honom om livet", spelat musik för honom och redan börjat kalla honom för Olle.
Mors lilla Olle. Nu är du här! Som vi längtat.
Dig ska jag älska hela hela livet!
En lördag i början av april hade vi massor av snälla vänner här som hjälpte oss att lägga trall på altanen. Äntligen skulle den bli klar. Min mage var som en rund fotboll under tröjan och hela huset var fullt av folk. Jag skojade om att jag hoppades bebisen skulle vänta till bf fyra dagar senare så att jag skulle hinna vila upp mig först. Det hade nog varit väldigt skönt eftersom jag jobbat i någon sorts 110-fart fram till påsk, och sen haft fullt ös hemma hela påsklovet med byggprojektet. Men så blev det såklart inte!
Altanen blev i alla fall klar den där lördagseftermiddagen och sedan slappnade nog min kropp av, för halv tre på natten till söndagen gick vattnet. I sömnen, som en explosion. Jag blev lite förvånad att den här förlossningen startade på samma sätt som den förra, eftersom bara var tionde förlossning börjar med vattenavgång. Men det var härligt för det blir så tydligt när vattnet går: nu ska vi få en bebis!
Jag väckte Axel, satte mig på toan och ringde förlossningskoordinatorn. Axel torkade vatten från golvet. Eftersom de sagt på mvc att vi skulle åka in direkt för kontroll om vattnet gick (bebisens huvud var inte var fixerat ännu och då ska man tydligen kolla så att inte navelsträngen sköljts med och klämts under huvudet), så ställde vi in oss på det. Min svärmor kom hit i taxi för att vara med Nils, och vi tog samma taxi vidare till Östra sjukhuset. Väskan var iordningställd men inte färdigpackad – BF var trots allt fyra dagar bort – och jag stressade Axel och Kerstin genom att vilja gå runt och packa i godan ro, se till att få med mig allt vad vi kunde tänkas behöva.
Iväg kom vi hur som helst och i taxin instagrammade jag ett tack till alla som hade hjälpt till med altanen. Skrev något om att vi ju faktiskt lyckades bli klara innan bebisen kom, men inget om hur liten marginal det verkade bli.
När vi klev ur taxin sa det pang och en ny sjö med vatten började rinna. Ner i mina nya rosa våriga mockaskor. Jag tog av mig dem i dörrslussen och så klev vi in på förlossningsavdelning 308, med skor i ena handen och vattnet rinnandes slash forsandes nerför benen. Skämtade med första barnmorskan som kom emot oss om det ovärdiga i situationen. Vi fick ett rum, blev inskrivna och sedan var det bara att vänta.
Eftersom det var så bra att bada under förra förlossningen bad jag om att få göra det igen. Det fick jag! I ett annat rum, i ett badkar inklätt i plast som ingav lite skräckfilmsvibbar. Där i låg jag med ett glas vatten med sugrör i handen som vore det en pool och en drink. Axel skrattade och fotade mig. (Med mobilen, eftersom jag kom på att jag glömt minneskortet i datorn hemma och kameran således var oanvändbar. Det enda jag verkligen inte fick glömma).
Sen satt Axel i en fåtölj intill och så hände... ingenting alls. Jag hade pyttesmå värkar men förlossningen hade liksom inte börjat än. Vi somnade till och med en stund båda två, jag i badet och A i stolen bredvid. Sjukt skönt. Hörde vrålen från en kvinna som kom in och tydligen nästan födde i korridoren, ganska mycket för tidigt. Sen blev det morgon och jag klev upp ur badkaret för att få frukost.
Vi har hela tiden räknat med en snabb förlossning eftersom den med Nils gick rätt fort. Därför var det en lättnad bara att vara på plats på sjukhuset. Båda gångerna har ju vattnet gått på kvällen och med Nils kom vi in till sjukhuset vid lunchtid dagen efter. Vi gissade därmed att förlossningen skulle starta runt lunchtid även denna gång, och det var uppenbart att personalen förväntade sig att vi skulle vara otåliga. Men vi hade tvärtom supermysigt och inte bråttom alls. Konstaterade flera gånger att det var en sån himla rolig förmiddag. En lite oväntad känsla kanske. Men det var så härligt med tid för varandra, vi käkade godis och kollade roliga klipp i telefonen. Tog en promenad i korridorerna, gick ut för en nypa luft och möttes av en oväntad värmevägg! Det här blev den allra första varma vårdagen och det påminde mig om när Nils föddes och solen flödade in genom fönstren på Mölndals förlossning för tre år sedan.
Plötsligt hörde jag min pappas röst i korridoren. Han hade åkt och köpt ett nytt minneskort till min kamera och kom för att leverera detta. Så jädra gulligt. Han ignorerade uppenbarligen alla "inga besök!"-skyltar på vägen in för nu stod han där med minneskortet i handen. Vi hann kramas ett snabbt hej i korridoren och det var ju en ganska märklig situation: "Vi hörs om en stund, jag ska bara föda ut ditt barnbarn!". Jag såg en liten rörd-tår i hans ögonvrå. Fina pappa.
Någon gång efter klockan ett började det göra ont på riktigt och vi satte igång lustgasen. Ack så ljuvlig den var där i början även om det i slutet inte kändes som att den gav något alls. Axel drog också i sig några andetag på prov och jag tror att det var alldeles efter det som jag tog den här bilden...haha.
Sen gjorde det rätt så jädra mycket mer ont. Vid halv två-tiden drog värkarna igång ordentligt. Det är ju som om något djuriskt tar över ens kropp och bara gör grejer? Så häftigt och dramatiskt. Och när förlossningen väl satte igång gick det också fort, precis som vi väntat oss. Det verkar vara så jag föder barn helt enkelt. Hann knappt få någon vila alls mellan värkarna på slutet och det var ju tufft, minst sagt, men effektivt. Är väldigt glad att slippa hålla på längre.
Axel var fantastisk även denna gång, och kände sig mycket mer med tror jag, han var mer förberedd på hur det skulle vara och tyckte att allt var mycket peppigt. I förlossningsjournalen står att jag hade "gott stöd av partnern!" och inget kunde ju stämma mer, jag upplever verkligen att man är två om att föda barn. Förstår inte hur det skulle ha gått till utan honom? Men även jag var nog mer närvarande i rummet den här gången, tror till exempel att jag kommunicerade mer med omgivningen än jag gjorde sist.
Halv tre var det skiftbyte och en barnmorska vid namn Frida klev in till oss. Hon var verkligen fantastisk. Guidade så bra under halvtimmen som krystfasen varade. "Tryck på, hakan mot bröstet, nej skrik inte – det slösar bara kraft!" och sen "på nästa värk andas du bara Johanna, så kommer bebisen alldeles strax".
Och så kom han! (!!!!) Vår bebis, vårt andra barn, vår lilla lillebror. Superfin och alldeles perfekt. Han mådde bra, vi grät och den lilla människan låg på min mage, så fin så fin så fin.
Jag höll hans lilla huvud i mina händer, tror jag tänkte redan där och då att han var lik Nils. Eller var det först på BB vi såg det? Jag vet inte riktigt. Tiden stod i alla fall stilla.
Efter en stund såg jag på barnmorskorna att de började bli lite oroade över att inte moderkakan kommit ut än. Jag krystade lydigt när de bad mig men kände mig först ganska ointresserad av hela grejen, ville ju bara vara med Axel och bebisen. Men fler personer kom in i olika omgångar och tryckte hårt på min mage. Axel berättade efteråt att någon av dem "virade navelsträngen runt sin hand flera varv och började dra". Mysigt. Den lossnade ändå inte. Ytterligare någon kom in och satte akupunkturnålar (?) i mina tår (?!) och det hjälpte – naturligtvis – inte heller. Moderkakan satt fast.
Precis efter att jag sa "å nej, innebär detta operation?" ringde de och beställde operation. Jag bad att få låta bebisen amma en liten liten stund innan jag rullades iväg och jag var så glad över detta, att vi hann det. Han visste precis hur han skulle göra det lilla livet. Sedan fick Axel sitta kvar med honom som ett litet knyte i famnen och jag rullades iväg ensam. Med massor av folk runt mig förstås, men helt helt ensam. Ville bara vara med min familj.
Det var kanske åtta eller nio personer i operationssalen. Alla var sjukt proffsiga och trevliga. Jag fick ryggmärgsbedövning och sedan innebar själva "operationen" att en läkare stoppade in sin hand och tog ut moderkakan (!). Tydligen satt den fast stenhårt på ett ställe så vi hade aldrig fått ut den på annat vis sa hon, vilket var någon sorts lättnad. Jag förlorade en del blod och det kändes lite onödigt eftersom själva förlossningen hade gått så extremt bra: jag hade nästan inte blött något alls och fick minimala skador. Nu blev blodförlusten istället 1,3 liter.
Det jobbigaste med operationen var att jag mot slutet upplevde att jag skulle svimma. "Det gör du inte" sa någon lugnande, "det känns bara så". Sen dippade ändå puls och blodtryck. Jag fick medicin och kom tillbaka, men sedan höll jag på att tappa medvetandet igen och mina armar skakade som om jag hade ett epileptiskt anfall. Detta är säkert inget konstigt alls men var extremt obehagligt eftersom jag inte kunde röra nedre kroppshalvan. Blev ganska rädd. När de skulle rulla mig genom katakomberna till iva/uppvaket kändes det som att jag kämpade för att hålla mig ovanför ytan. Tänkte hela tiden på att Sofia (min bästis som är narkosläkare) sagt att jag "är lättintuberad, en drömpatient" och att de alltså sannolikt skulle lyckas hålla mig vid liv även om jag tuppade av.
Väl på uppvaket kämpade jag järnet för att kunna röra benen igen så att jag skulle få åka till min lilla bebis. Vänsterbenet var svårare att röra på men jag kom på att jag kunde dra upp knät med händerna för att få det att se ut som att jag fått igång det. Det funkade! Blev så lycklig när de sa att jag skulle bli körd till BB.
Medan jag väntade fick jag ringa Axel och det var underbart att höra att bebisen varit tillfreds hela tiden som jag varit borta. Han hade sugit på Axels lillfinger och myst i hans famn. Där låg jag och grät av lättnad över att höra det, att de haft det bra. Fick också äntligen dricka vatten vilket var inget mindre än fantastiskt. Har aldrig varit så törstig förut (förutom en gång när jag åkte buss genom Atacamaöknen i Chile och också höll på att förgås av törst. Dessa två tillfällen kommer på delad förstaplats när det gäller törstupplevelser!)
Eftersom jag förlorat en del blod ombads vi stanna över natten på BB. Tack och lov fick även Axel stanna. Annars verkar de ju rätt snabba med att skicka hem folk nu för tiden. Vi visste att Nils hade det fint därhemma med min mamma som sov över i vårt hus. Rummet på BB var rätt långt ifrån mysigt, Axel fick nån nedfällbar brits att sova på precis som på Mölndals BB förra gången. Men vi hade det väldigt mysigt. När jag äntligen kom till rummet satt Axel där i en fåtölj med mini. Han hade "berättat för honom om livet", spelat musik för honom och redan börjat kalla honom för Olle.
Mors lilla Olle. Nu är du här! Som vi längtat.
Dig ska jag älska hela hela livet!
5 kommentarer:
åh! gåshud. vilken lycka att han är här! ni är så fina allihop :)
Men herregud så skönt att få gråta lyckotårar för omväxlings skull.
Så fint. Så glad för er skull.
<3
Så fint! Sitter och hulkgråter. Det är något speciellt med barnen som får spendera sina första timmar med bara en partner, utan mamman som födde ut dem. Hälsar Fimpen.
ALLTSÅ! Du är en hjälte!!! Så himla himla fint att läsa!! <3 <3 <3
Åh så himla fint!
Skicka en kommentar