Bwindi, BERGSGORILLOR och Bonyonyi lake

Klockan var 03.30 när den ringde i fredags morse och beordrade uppstigning. Tillsammans med Sofias vän Amanda, som bor här och forskar på illegala aborter, samt Caila och Peggy Sue från Kanada som jobbar på samma sjukhus som S, satte vi oss på en lokalbuss söderut för att tillbringa några dagar i bergen i södra Uganda.  

Bussen var överfull, hade inplastade säten, ananaser och kycklingar på golvet samt en tv som spelade ugandisk musik med spexiga musikvideor från 1980-talet. Vägen lämnade som väntat en del i övrigt att önska – grusvägar där det röda dammet låg som en tjock dimma blandades med asfalt, oftast så naggad i kanten att bussen körde rätt över mittstrecket och tutande vejade för mötande fordon. 

Vi åkte via städerna Mbarara och Kabale och kom till slut fram till Kisoro som ligger alldeles invid gränserna till Rwanda och Kongo. Vi passerade ett flyktingläger med kongolesiska flyktingar och i området kunde man höra bomber från kriget på andra sidan gränsen, bara ett par kilometer bort.

Vår sista etapp för dagen var en bilresa upp i bergen. Efter att ha stuvat in oss i en bil som bara kunde köra i tio kilometer i timmen på grund av de knaggliga vägarna tänkte vi att den nog inte skulle hålla. Det gjorde den inte heller. Den segnade ner med en suck och vi klev ut mitt i ingenstans. Vi blev uttittade av byborna vars miner antydde att det inte tillhöde vardagligheterna att ett gäng Mzungos - vitingar - klev av just där. 

Föraren skaffade hur som helst fram en ny bil och vi for längs bländande vackra bergsvägar drygt två timmar upp i bergen. Människorna var på väg hem från sina odlingar i de branta sluttningarna och allt såg lite magiskt ut, känslan var ungefär att ett gäng enhörningar när som helst kunde hoppa fram bakom ett krön. 

Fjorton och en halv timme efter att vi startat i Kampala var vi framme. Då återstod en kilometers vandring i kolsvart djungel för att komma till vår lodge. Där fanns varken el eller rinnande vatten, men ett par mysiga hyddor och en middag (med guacamole!) framdukad i skenet av fotogenlampor, stört välkommen efter den långa resan. Jag hoppades förgäves att det skulle klampa fram en elefant ur mörkret för det gör det tydligen ibland.

Dagen därpå var så sjukt grym, lever på endorfinruschen fortfarande. Det var dags att djungeltrekka och spåra vilda bergsgorillor. Det finns bara drygt 800 kvar i hela världen och allihop lever här i bergen som delas av Uganda, Kongo och Rwanda. Genom att sälja (dyra) permits för gorillaspårning till maximalt åtta personer per dag och gorillafamilj har man de senaste decennierna lyckats öka beståndet och rädda regnskogen de lever i. Så jävla bra.

Vandringen var mäktig, vi klev upp medan dimman fortfarande låg tjock i dalen och började vår vandring brant uppför. Först genom några små byar, sedan in i täta djungel. Med oss fanns en kunnig guide, ett par snubbar med machetes och en vakt med gevär för den händelse att något djur skulle attackera. Vi hade också med en polis med vapen "for your protection". Vad han skulle skydda oss mot var lite oklart.

Vi vandrade i nästan sju timmar totalt och hittade gorillorna efter tre. Först fann vi elefantspår, sedan två dagar gammalt gorillabajs, därefter allt färskare sådant och till sist platsen där Kahungyefamiljen, vår gorillastam, nyligen hade övernattat. Slutligen kom vi fram till området där de nu befann sig. Det var supertät djungel som machetekillarna fick bana väg genom och ibland klev vi på nätverk av grenar och rötter högt över den riktiga marken. Gorillorna hängde runt i träden och på marken, käkade löv, låg och sov och ställde sig upp och röt då och då. Silverryggarna dunkade sig för bröstet så att det dånade över träden. 
Alla ord för att beskriva detta känns futtiga, det var helt enkelt så sjukt coolt. Vi kom bergsgorillorna närmre än jag hade vågat hoppas på, och jag fotade som en liten iller.  

Dagen därpå åkte vi till Lake Bonyonyi omkring två timmar bort. Det är en åtta tusen år gammal och två kilometer djup sjö i en vulkankrater, där vi tillbringade två dagar med att tokslappa. Vi badade i sjön, den enda i landet utan krokodiler och farliga shisto somiasis-parasiter, och åt avocadohalvor fyllda med minikräftor från sjön ända tills vi hade ätit upp kökets hela avocadoförråd. Uppfann även den underbara kombon avocado med guacamole.

Boendet var bäst av allt, ett möblerat tält uppspänt på en träställning mitt i den branta sluttningen. Magisk utsikt över sjön och öarna. En morgon kom människor farandes i eucalyptuskanoter i ottan för att sälja sina grödor på en flytande marknad. Också vi satte oss i en trästock och försökte paddla runt en av öarna, med begränsad framgång. I byn fanns ett barnhem med en massa ljuvliga barn som kom och kramades, och lite kor. Och världens minsta bar, där vi simultant handlade Nile Specials och klappade hönor.