torsdag 23 maj 2013

Om pirr i magen och ond bråd död

Jag är framme hos Sofia! Framme i Kampala. Jag ligger under myggnätets trygga skydd med kroppen impregnerad av den obligatoriska svett-smuts-myggspray-hinnan och är glad i hela magen. Så fint att vara här nu. S har gått till jobbet på sjukhuset men lyckades innan det trolla fram en sann Johanna-frukost (till största delen bestående av guace, hon vet vad jag gillar den donnan). 

Resan gick utmärkt, men så är det ju också alltid en härlig känsla att vara på väg. På flygplatsen i Istanbul blev jag indragen som tolk mellan gränspolisen och en tysk kille som tappat sitt pass och inte förstod ett ord av vad någon sa. Han var tacksam över hjälpen och jag glad att min tyska räckte till. På flighten mellan Istanbul och Kigali satt en svårt brännskadad man på andra sidan mittgången, med bandage över hela kroppen och huvudet, inklusive ögonen. Den lilla hud man såg var alldeles trasig. Jag tror att han hade mycket ont, för han lutade sig hela tiden någon decimeter fram så att inte ryggen nuddade sätet. 
Själv hade jag lyxen att få tre säten helt för mig själv, men sov ändå inget eftersom jag behövde jobba lite. När datorbatteriet dog sträckläste jag en bok från första till sista sidan och sedan var vi plötsligt framme. Sista flighten mellan Kigali och Entebbe var kort, och vid halv tre på natten landade vi.

Yosam som skulle möta mig stod mycket riktigt där och körde mig den dryga timmen till hostelet i Kampala där Sofia bott sedan slutet av mars. Han körde som en biltjuv och vi var några millimeter från att klippa ett gäng nattliga mopedister, några personer som promenerade längs vägen och dussinet herrelösa hundar, men missade dem med en god hårsmåns marginal. Det var ändå helt fantastiskt att sitta där och titta ut, se kåkstäder och små byar flasha förbi och känna den i sådana här länder alltid så närvarande lukten av brända sopor och vägdamm. Jag älskar känslan av att komma till en ny plats, man vet att man kommer att få lära känna den och att man kommer att uppleva många många saker där, man vet bara ännu inte vad. Den kicken är som ett knark.   

Vid fyrasnåret kom vi fram och Nasa som driver hostelet vaknade, öppnade grindarna och visade mig till Sofias rum. Det är ett litet hus i hörnet av en lummig trädgård och vi har rummet alldeles för oss själva. Grymt! Det var fantastiskt att se henne igen. Vi kramades hårt och länge och försökte sedan sova lite, men efter en liten stund viskade S ”Du är också vaken va? Jag kommer över” och sedan pratade vi till klockan sex. Om Uganda och om våra planer för helgen (Bergsgorillorna! Bergsgorillorna!) men allra mest om tiden S haft här hittills. Hon är ju läkare, alldeles snart klar, och har jobbat på ett Mulagosjukhuset här i två månader. Sjukhuset har inga som helst resurser, det finns ingen smärtstillande medicin, allt är trasigt och många, många dör i onödan. Hela tiden. Igår kväll uttryckte Sofia det med ett ”om jag hade vaknat upp på det sjukhuset hade jag nog hellre dött än behandlats där”. Men jävlar vad hon kämpar, jävlar vad hon gett av sig själv för att göra det som går utifrån de resurser som finns. 

Hon berättade om de två små tvååringarna som dog i hennes armar förra veckan för att det inte fanns några batterier till utrustningen hon behövde för att ventilera luftvägarna med. Hon bad sköterskorna leta upp en svalgtub istället, men det fanns bara något trasigt instrument som inte gick att använda. Barnet kräktes och Sofia försökte suga rent luftvägen, men sugapparaten fungerar inte heller. Hon gjorde då hjärt-lungräddning, för händer har hon ju i alla fall, men såg efter tio minuter att pojkens pupiller var stora. Han var hjärndöd.
Sofia var nästan ensam på akuten och medan hon höll på med pojken kom en flicka in, som ingen riktigt hann hjälpa. Barnens familjer hade skickats till apoteket för att köpa nålar eftersom det knappt finns några på sjukhuset (!), men när de kom tillbaka var båda barnen redan döda. Föräldrarna lade sig på golvet och skrek i förtvivlan och Sofia kunde inte tala med dem på deras språk. Ingen annan gjorde något för att stötta dem. Sjuksköterskorna diskuterade istället om de kanske kunde sälja nålarna de köpt till någon annan patient.

Sofia har sedan dess fått en handfull nålar från en sjuksköterska på en annan avdelning, som gett henne dem i smyg med orden ”här, spring!”. Dem har hon nu i fickan och plockar fram till de barn som behöver dem allra bäst, men egentligen behövs de till alla, hela tiden.

Det finns hundratals historier liknande den ovan. Den ena värre än den andra. Värst är att höra om de lokala läkarnas attityder och människosyn, de skrattar ofta åt patienterna, bryr sig inte om att de har ont och den som inte kan betala får ingen hjälp. 
Jag är så stolt över S för att hon orkat fortsätta vecka ut och vecka in. Efter bara några dagar här fick hon blod i ögat när det skvätte upp från en medvetslös misshandlad patient från slummen, och efter det fick hon äta bromsmediciner mot hiv för säkerhets skull. Förutom rädslan och det mentalt tunga har medicinen bland annat gjort att hon sovit väldigt dåligt. Nu har hon kunnat sluta med medicinen och har vant sig lite mer vid allt, men det känns ändå så himla skönt att vara här och att hon inte behöver vara själv med allt längre. 
Nu ska jag dra ut datorladdaren (det låter märkligt sprättande från eluttaget) och gå ut och spana in stan innan jag möter upp S för lunch på sjukhuset. Jag har fått en karta i två delar som jag ska försöka tyda. 
Jag skriver igen så fort internet och tid finnes, men i morrn bitti drar vi med lokalbussar mot tältande och trekking i regnskogsområdena i söder så det blir nog inte förrän nästa vecka någon gång. Häj häj och tack till er som orkade läsa ända hit.  

10 kommentarer:

Man måste härma sa...

Gud så spännande! Och vilken kämpe din vän är, skicka massor av styrka och pepp till henne.

emma sofie w sa...

Vilken kämpe och hjälte S är, all credd till henne och fan vad bra hon är! Hoppas ni får det himla fint, och får se gorillorna!

Lisa sa...

"...till er som orkade läsa." Alltså jag vill läsa mer mer MER!
Och hujedamej vilken hjälte hon är, din vän. Hälsa henne det!
Ha det fantastiskt, och för allt i världen, skriv snart igen!

mammas machete sa...

Samma som Lisa: Jag orkar läsa massa mer! Vilken grym första-dag-skildring. Heja dig o heja S! Kram!/Julia

Kära Syster sa...

Läsa mer, ja. Här med! Vilken uppoffring din vän gör, vilket liv hon lever. Alldeles fängslande! Hoppas ni får en jätteskön tid ihop!

/Anna

Anonym sa...

http://www.eacol.com/1000cupscoffee/

Om du har tid över i kampala och gillar kaffe! Ändra ett besök på kafét, eller en kaffesafari under en dag. Vi var på kaffe safariet och var mycket nöjda, lärde oss mycket och fick gott kaffe och mat. Turistiskt så klart, men ibland kan det vara skönt att slippa tänka. Såg även en del av kampala och dess omgivningar och såg hemska arbetsförhållanden, allt för att tillverka kaffe....

Tack för en välskriven och riktigt bra blogg!

/ H

Jojjo sa...

Och jag säger samma sak: klart man orkade läsa! Med gåshud och tårar i ögonen. Med tacksamhet för att bo i Sverige (där vi ändå klagar oss blå över sjukvården)och med sorg över att vilja kunna förändra men inte riktigt veta hur. Jag beundrar din vän vansinnigt mycket för det hon gör. Och dig, för att du gör världen uppmärksam på det.

Linan sa...

Vilken text! Det kändes som om jag var på resande fot också! Och din vän. Jag beundrar alla som orkar, som brinner. Fan vad fint det är!

Johanna sa...

Tack alla!

Colombialiv sa...

Sofia är numera min nya idol! Att hon orkar!