(fast en gång ramlade jag in i ett köksskåp)

Nu när vårt internet äntligen fungerar har jag lyckats uppdatera mig lite om vad som hänt i världen. Till exempel har ju Patrick Swayze gått bort. Först tänkte jag att han måste ha varit gammal som gatan nu, men det var han ju inte. Även om 80-talet känns längesen så var han ju bara 56. Trist.

Dirty Dancing var fanimej en betydelsefull film, säkert den jag sett allra flest gånger (i mycket hård konkurrens med Ronja Rövardotter). Jag och Anna Olsson brukade titta på den i hennes källare efter skolan på mellanstadiet, och vi fnissade alltid lite generat när Johnny juckade upp Baby på dansgolvet. Men vi gillade det, oh som vi gillade det. Det enda jobbiga var när någon förälder, till exempel Annas mamma Gullvi, råkade komma in i rummet - som att det var vårt fel att de snuskade sig på filmen. När det hände brukade Gullvi le och reta oss och då skämdes vi alltid.
Vi kunde alla repliker utantill, vi var lite kära i Johnny, vi ville lite grann vara Baby. Eller åtminstone dansa som hon. (Eller åtminstone ha hennes kläder, de är ju helt smashing. Kolla klänningen! Och skorna!)

Jag var väldigt förtjust i scenen där hon går ner för en lång trappa utomhus och övar danssteg fram och tillbaka. Så jag brukade alltid göra så om jag gick någonstans själv. Jag promenerade hem från skolan med min lilagröna ryggsäck och mina tygskor och bara kände mig så jäkla snygg och smidig, minns jag. Tripp tripp, två bak, tre fram, tralala....

Senare i livet har jag hyllat denna mästerliga film genom att leka "dirty dancing-lyft" i köket. Mot bakgrund av min akrobatiska förmåga skulle det möjligen kunna vara svårt att tro på, men mitt och J:s vad gör du när Kelda gör jobbet? var alltid just detta lyft, i köket på Solrosgatan. Vi blev rätt bra på det till slut.