Här går det hett till

Vulcan Pacaya, Antigua, Guatemala (Okt 2006)

Hur dumt som helst

Tentapluggar nu. Det är segt.
Ibland hittar man dock guldkorn även i sanslöst torr litteratur!

I boken Offentlig förvaltning i arbete står att läsa bland annat att "Ju större utrymme för eget val och eget bedömande som ställs till myndigheternas förfogande, desto självständigare blir deras handlande."
No shit!? Det är ungefär samma sak som att skriva att ju mer man äter, desto mättare blir man. Tack tack, boken.

I Yttrandefrihet och tryckfrihet kan man läsa det här: "Journalister får inte vara hur dumma som helst."
Good to know.

Kunde inte låta bli

(Läs med fördel föregående inlägg innan ni tittar. Annars finns risk för att ni tvivlar på min mentala hälsa.)

"Are you the singing bush?"

Igår var måndag, måndag är poker. Spelmässigt en lyckad kväll -om jag får lov att berömma mig själv lite samt överdriva en smula. (Maratontabellen kan beskådas, beundras och beskrattas här).
Pokern följdes som sig bör av NHL-hockey, makaroner och korv, och timmarna gick sådär snabbt som de gör ibland. Även den här gången blev det blev lite senare än västtrafik tycker att man ska vara ute på måndagar, och vi fick sovplats i skön soffa.
Efter hockeyn hände nåt helt magnifikt. Jag och D fick syn på Tres Amigos med Steve Martin på TV. Förmodligen en av de allra sämsta filmer världen skådat. Någonsin. Jag menar verkligen någonsin. Men den var så hysteriskt rolig att jag har riktig träningsvärk i de övre magmusklerna idag av vårt krampaktiga skrattande. Anfallens täta frekvens kan möjligen härledas till det faktum att vi såg filmen mellan klockan fem och sex, och jag skulle därmed kunna skylla på någon typ av övertrötthetsreaktion. Om jag ville. Men jag är ärligt talat tveksam till om jag någonsin tidigare sett en roligare film. Och med rolig menar jag komisk. Man skrattar inte med - utan åt - den konstanta orgien i dåliga scener med en perfekt mix av fullkomlig förutsägbarhet och så bisarra detaljer att man bara vill se filmen om och om igen.

Jag förstår mycket väl att det här inte kommer låta ens i närheten av så roligt som det var då. Men Steve Martin och Chevy Chase är i filmen verkligen i sina essen; vi får enorma mexicanska hattar, sjungande buskar, talande djur, osynliga krigare, stereotypt tjoande aztekindianer och en totalt obegriplig handling vars huvudfigur (förutom Steve och gänget) är en bandit som på sin trettiotreårsdag får en tröja i present. En stickad. Han ser ut som sextiofem och kallas El Guapo, något som ju i sig är omåttligt festligt.

Fråga till allmänheten: Föddes Steve Martin med det utseende han har, eller spelades samtliga av hans filmer in under totalt en veckas tid? Båda alternativen känns ju precis lika trovärdiga. Hur är det annars möjligt att se på PRICKEN likadan ut i varenda produktion man medverkat i?

Nu ska jag sluta min hyllningssång. Men snälla, se den här filmen. Se den för bövelen.

... och Tack så mycket, D. Jag misstänker att du ler lite just nu. Det kan mycket väl hända att du är den enda som gör det. =)

I dont get it

Jag kan inte släppa detta.

I lördags när vi promenerade ner för Viktor Rydbergsgatan mitt i natten gick vi förbi ett solarium, [alltså en salong med några solariebås] som var öppet [alltså inte bara olåst]. Dörren stod på vid gavel, uppspänd med ett snöre.

Vem fan solar solarium vid 4-snåret en lördagnatt?

Kändes lite som ett dåligt skämt;
1. Gå in här
2. Gå in i ett av båsen med en tunn liten plastdörr
3. Klä av dig naken och lägg dig ner
4. Vänta på att någon kommer och rycker upp dörren och våldtar dig

Om konsten att slänga en 50-öring i ett trapphus

Gårdagkvällen bjöd på en guldkantad tillställning på Viktor Rydbergsgatan, då den inhandlade alkoholen från Tysklandsroadtripen såldes till förmån för korpfotbollslaget Adaktussons framtida inköp av riktiga fotbollströjor. Det blev en härlig kväll som överraskade med oväntat många märkliga men trevliga aktiviteter av spridd karaktär. Ett snabbt urval av dessa rymmer att:

1. Jag och D lyckades kasta en 50-öring ner för fyra, nej fem, våningar i trapphuset, utan att den fastnade någonstans på vägen (och en hel massa annat skräp, som dock inte nådde ända ner). Briljant lek. Verkligen alldeles, alldeles förvånansvärt roligt.
2. Jag hoppade längst från en gunga i en strålkastarbelyst lekpark med fina klotformade lyktstolpslampor. [Tog dock i med händerna vid landningen, vilket naturligtvis resulterade i en skugglängs avdrag på hopplängden. Då förlorar man. Det vet ju alla.]
3. Någon lyckades låsa in nycklarna i lokalen, och jag tänkte Men hey, jag är ju faktiskt ganska bra på att klättra. Det här löser jag. Fick pressa mig in i buskarna på baksidan och häva mig upp och in genom ett fönster som jag med nöd och näppe nådde upp till. Det gick. Jag hängde en lång stund men släppte inte taget. Det var skoj, för att säga som B.

PolitiVidar -som jag inte känner så särskilt väl egentligen men som vi hängde med lite i Rio, i december, var här och hälsade på. Han blev fullare än någon annan 32-åring jag känner. Det var dock roligt att ha honom här, han förgyllde mångas kväll med spännande storys från sitt jobb som narkotikapolis i Oslo.

Ja jösses.

[har provat]

Brukar ni också undra om ni får plats inuti er torktumlare?

Jag får plats i min!

Jag vill vara ledig nu ty min hjärna torkar ut

Jag tror på riktigt att jag kommer dö av tristess innan den här tentan är avklarad. Vi har tre böcker som är så torra att man mår fysiskt illa, och tre föreläsare på ungefär samma nivå. Eller nej förresten. En av dem är (som Emma sa) som en levande radioteater. (Vilket är tämligen trevligt -om än ganska overkill- men åtminstone gör att man lyssnar lite)
Hur som helst helt makalöst. Ingen vet vilken dialekt hon har på riktigt. Ingen vet vilket tonfall hon har på riktigt, ty hon byter ständigt. Och hon säger ty minst 10 gånger i timmen.

Nu måste jag fortsätta läsa om offentlig förvaltning, kommunalt självstyre och lagstiftning rörande yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Ty jag har en tenta coming up.

Hace sol, amigos!

Idag skiner solen. Man kan ha klänning utan att frysa. Jag har klänning på mig utan att frysa. Och solen skiner.
..sa jag att solen skiner?

Det gör inte ens något att jag glömde mig tandläkartid för andra gången (ja, jag har för mycket att göra just nu). Tandläkaren blev nog glad igen av det fina vädret.

No shit sherlock

Tikal, Flores, Guatemala (Okt 2006)

zzz

När jag sovit för lite en tid händer två -ganska opraktiska- saker:
(Japps, det händer även mig, trots att jag vanligtvis sover relativt lite).
1. Jag vaknar var 3:e timme och tror att jag sovit klart och att det är morgon.
2. På morgonen vaknar jag inte av alarmet . Inte heller av att någon ringer mig.

Not so very busy bee

Skönaste kommentaren att få av sin chef*:
"Barnen kommer inte förrän om tre timmar... men du och Sofia kan väl ägna den tiden åt att sätta er i solen och klura ut vad vi kan äta till efterrätt när vi grillat ikväll?" Eh, okaj!
(Det blev fruktsallad med polly och riven vit choklad, i små foliepaket som vi grillade. Till det turkisk yoghurt med vaniljsocker och honung. Klart man behövde 3 timmar för att klura ut det!)

*På Ågrenska, som är ett läger för funktionshindrade barn.

Busy bee

Undanflykten för att jag inte bloggat på två dar är att mitt schema sett ut som följer:

Onsdagen bjöd på heldag i skolan, sedan minigolf med Björn, Per och Natalie. Öl hos Martin med fler klassvänner efteråt, och trots att jag "absolut inte skulle gå ut" hamnade vi på Jazzhuset där det spelades många eurodiscohits som jag sedan länge glömt att jag kom ihåg.
Torsdag: 3 timmars sömn. 16 timmars jobb.
Fredagen inleddes med 8 timmars jobb. Sedan blev det filmkväll här med några vänner, vilket var precis vad jag behövde. Blev dock ingen tidig kväll. Jonas hade en promenad i Skatås att cacha in, så den tog vi smidigt nog mellan 02 och 03, i ösregn. Det var kallt men trevligt. Sedan följde sent nattprat i sällskap av vin och Winnerbäck. Också precis vad jag behövde. 4 timmars sömn.
Lördag: Beachvolleyboll! Sommarkänsla! (Jag var bra i början och mindre bra i slutet). Sen jobb till klockan 22. Efter det kunde jag inte motstå förfest hos lysande Louise, var dock nykter med bil. Några gick till Sticky, men jag och "der Düsklandscrew", a.k.a Jonas, Björn och Martin, gick till Kungens Hövve på Andra Lång en stund.
Nu: Hemma från Kingen, klockan är snart 03.00 och jag ska sova 4 timmar innan det är dags att dra till jobbet för att jobba. Igen. Phew.

Min inställning till det här Kristi Flygare-lovet var: "Oj, jag har visst satt upp mig på att jobba jättejättemycket, det är bäst att jag pillar in lite roliga saker också mellan varven." I succeded. Who needs sleep?

(EDIT: Det var visst hela fyra dagar sedan jag skrev sist, inte två ;) )

Om kärlek, USA, livet, fittskägg och Joni Mitchell.

Men herregud så bra det här var. Läs. Hela. Nu.
Motorvägstestamentet by Fredrik Virtanen.

Mitt älskade Buenos Aires... igen.

San Thelmo, Buenos Aires, Argentina (Nov 2006)

"Vi 'nästan krockade' enbart en (1) gång"

Igår var det måndag vilket nu för tiden innebär Adaktusson-match på Ånäs följt av måndagspoker. Så även igår. Adakutssönerna vann med 8-1, Spionen var till och med där och skrev om laget, och pokern senare på kvällen var spännande och hemskt trevlig. Mycket tack vare Davids eminenta tema; baktema! Lyckligtvis hade alla bakat så det fanns gränslösa mängder muffins, kladdkaka, paj, delicatobollar med mera.

Det var en riktigt skoj kväll, trots att jag
1. åkte ut ganska tidigt, och
2. hade sån ovanligt brutal mensvärk att jag i princip höll andan under hela pokerturneringen (-arna).

Klockan blev senare än västtrafik tycker att man ska vara ute på måndagkvällar, så jag och Björn promenerade hem. Jag hade sista biten kvar själv när ett infall fick mig att lifta den sista lilla sträckan med en snäll man i budbil. Man måste faktiskt våga lita på mänskligheten ibland, tycker jag. (Plus att jag inbillade mig att jag skulle vinna över denna lilla man om det blev fight på nåt sätt.)
Mannen jag liftade med hette Savir, var hemskt trevlig och kunde uppskattningsvis sex ord på svenska. Med gester lyckades han förklara att han var tvungen att stanna till vid Sofiagatan och slänga över några buntar GP-tidningar i en låda. Och det gick ju finfint. Han lät mig dock inte hjälpa till och bära tidningsbuntar.
Vi åkte vidare efter några minuter och jag frågade om han skulle vänster. Två av de sex ord han kunde var Det hållet!, så dem använde han följdaktligen och viftade med vänsterhanden. [Resterande fyra ord var Vad heter du?, vilket han frågade ett par gånger, och Jobbar?] Jag log och pratade lååångsamt. Det hjälpte lite. När vi väl kom till vänstersvängen var Savir så inne i projekt "fråga tjejen vad hon heter och om hon jobbar, på svenska" så han blev lite ivrig och såg inte taxin som kom från vänster...

De krockade inte. Bara nästan. Jag flög fram lite och slog knät i handskfacket. Savir ville fråga om det gick bra, det såg jag på honom (men de sex orden var ju slut long time ago). Sen släppte han av mig vid rödljusen på Munkebäckstorget.

Dagens sång

Relese me, Oh Laura.

Jag älskar dig kan vi inte ha sex?

N säger till M:
"När jag blir full säger jag Jag älskar dig kan vi inte ha sex?, men när Du blir full, då är du sån här: Jag vill vara flummig och dra bögskämt ihop med mina kompisar. Det är lite tråkigt."
M svarar:
"[viker sig av skratt]: Johanna, du FÅR citera N på bloggen i morgon!"

Tackar.

Jag fick se det mesta av hockeyn btw. Var kanske inte riktigt värt det, but still. Sen stod schlagerfestivalen på under vår förfest och man kunde glutta lite, om man ville, men då hade vi så trevligt att schlagern kändes mindre spännande. Jag har ingen aning om vem som vann.
Kvällen tog oss till fest på fotohögskolan. E från Ågrenska stod i dörren och sa "Heej J, du och ALLA dina vänner får komma in nu. Vi har ju praktiskt taget varit nakna ihop!" [med andra ord vi har jobbat på Ågrenska tillsammans och då bastar man varenda kväll vid havet. Dock ej naken ;)]

Träffade på extremt många välbekanta ansikten under kvällen och det var nice. Det hällregnade så mycket att mitt hår blev lockigt.

Schlage........n?

Ikväll är det som bekant eurovisionsschlagerfestivalen. Jag vet som vanligt inte vad låten heter men jag vet iaf att det är The Ark som representerar Sverige. Och det är ju lite kul. Och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig är jag lite sugen på att kolla på festivalen, håna de kassa bidragen, förfasa mig över brudarnas fulporriga klädarrangemang och fnissa åt de falska toner som alltid kommer fram under ett par av bidragen.
N och M är här i helgen och vi ska gå ut ikväll, tillsammans med deras vänner från Lund som hängt med hit ett par dar. Och jag tror mig veta att åtminstone N vill se på schlagern av samma anledning som jag.

Men.

Herrarna vill inte det. Herrarna vägrar kolla schlager.
Vi får väl se vem som vinner. ;)

Edit: Det är hockey med idag ju! Hurra! Hemma hos oss är det jag som vill kolla hockey. Den andra hälften vägrar nog inte bara schlagern, utan hockeyn också..hehe. Tror jag. Så ännu mer spännande: vi får se vem som vinner kampen ikväll. Och så måste vi hitta en bar med TV.

Kaffefilter och fruitdrops

Igår fick jag en jättefin present av Martin J. Det var ett kaffefilter. På det stod det "Till Johanna på pms-dagen. Kram Martin" och så sa han "Det är över snart, tänk på det".
(Jag gissar att jag hade låtit en smula frustrerad under vår msnkonversation på morgonen).

Så himla fint! Invirat i kaffefiltret låg tre stycken fruitdrop-godisar (ni vet såna som bara finns på danmarksfärjorna, som man alltid fick när man var liten och åkte stenaline. Roligt att ALLA har samma barndomsminne... Im sure yáll know what Im talking about) Och det var inte vilka fruitdrops som helst. Inte de äckliga orange, inte de luriga gröna, utan de alldeles supergoda syrliga gula.

Tackar, M. Det var en mycket fin present!

... och ett bildspel

som hör till såväl reseberättelsen som soundtracket, hittas här. All krädd till B(jörn).

Soundtrack till förra inlägget

...finner ni genom att klicka här

numera är det här som gäller, the link is gone.

"You are not germans, you´re only pretending to be germans...!"

Den här helgen förgylldes av en spontanresa med temat "Tysklandsroadtrip på 47 timmar". Ett mycket lyckat koncept!
Idén om att dra ner till gränsen och handla öl över dagen omarbetades under förra veckan till "roadtrip och weekend i hamburg", och klockan 05.30 startade resan på solrosgatan i en vit volvokombi. Någon timme senare var Björn, Jonas och Martin upphämtade (från alla möjliga delar av stan, tom h-i-s-i-n-g-e-n!) och så var vi på väg. Vi köttade snabbt ner till Malmö och brände över bron, och sen var det läge för lunch i ett danskt köpcenter någonstans. Vi letade efter en donken men Martins "vägran att fråga gamla människor" gjorde att vi hamnade nån annanstans. Kebab # 1. Gott. Pamela Andersson stolserade på en [inramad] plansch på väggen och hela stället var... hmm, en aning 1993.


Resan fortsatte och en liten, liten bit innanför den tyska gränsen stannade vi till vid en bensinmack där vi köpte ett sexpack som vi drack sittandes i bakluckan på bilen. En holländsk kvinna lyckades med bedriften att missförstå frågan "do you mind taking a picture of us?" när vi frågande höll upp kameran, så nästa person -en fransman- fick äran. Flott. Han tog många bilder och vi blev vackra som få.
Bilturen fortsatte under glada tillrop och vacker sång till Bon Jovis Living on a prayer; a.k.a resans themesong. Efter en stund rullade vi in i Hamburg och lyckades ganska bra med att inte tappa bort oss.

Vi letade oss fram med hjälp av nyinköpt karta och hittade problemfritt Wira Guesthouse som vi spanat in på nätet. En asiat med sjortan "Asians have more fun" öppnade dörren och berättade två saker för oss. 1. Det är fullbokat och 2. Det beror på att Gwen Stefani spelar under kvällen och därför är ALLA andra hostel också fullbokade.
Vi tyckte att det lät trevligt att det var mycket folk i stan och kände ingen oro för boendesituationen. Vi hade ju en volvokombi om det skulle vara så.
Asiaten som har mer skoj gav oss en lapp med telefonnummret till "Hotel Figaro" i übercoola stadsdelen St Pauli och medan Jonas använde sina fantastiska tyskakunskaper hittade vi andra en tavla bakom en soptunna. Den var ganska ful. Tavlan alltså.

Vi kom aldig fram till Figaro på telefon och valde således att ta oss dit by car, vilket lyckligtvis också gick utan större missöden. När vi körde genom St Pauli kände vi [läs: jag] en sjukt stor kärlek till stadsdelen. Ruffigt och så, men massor av coola små butiker, kiosker, barer, gathörn och annat fint. Här ville vi bo!
På Figaro möttes vi av en turk i grå hästsvans, som berättade att alla rum var fulla, men att ett par ännu inte dykt upp så eventuellt kunde ett rum bli ledigt en timme senare.

Efter en kebab på stället som kom att bli vårt favorithak, gick vi tillbaka och rummet var vårt. Det var ett rent och trivsamt rum, med en dubbelsäng i. Klockrent, sa vi, och antydde för säkerhets skull att två av oss skulle kunna sova i bilen och två i rummet. Både vi och den lille mannen i grå hästsvans var mycket väl medvetna om att så inte var fallet. Trevligt med ett så fint samförstånd!

Vi tog en öl i den härligt kitschiga baren, med neongula väggar, palmblad och kokosnätter, kinesiska vaser, samt blå och röda ljusinstallationer och epilepsiblinkande rusta-slingor. Sedan gav vi oss ut för en riktig helkväll. Öl inhandlades och vi inledde kvällen med att sitta i en park, lyssna på Lars och Kooks, öla, skratta åt motionärerna som sprang förbi och berömma stadens hittills oanade kvalitéer.

Därefter påbörjades pubrundan, som verkligen blev en pubrunda. En öl per ställe, och vi hann se många, många. Jag blev alldeles till mig och tyckte att det kändes som att vi var i Buenos Aires, nånstans i San Telmo, bland alla barer och vintagebutiker. Lycka var förnamnet. Grabbarna stirrade lite oförstående på min rödvinspoesi och vi hittade ett grymt ställe med en fin hammock. Några ställen senare fick vi tips om nån gata i närheten av (ö)kända Reeperbahn och tog en taxi dit. Och jävlarihavet, vilken lyckträff. Helt galet mycket folk, barer precis överallt, människor överallt. Alla bara flöt omkring längs gatorna, in och ut ur barerna och det kändes precis som Lapadistriktet i Rio. På pricken. Vi var fulla och glada och kvällen var fantastiskt kul. Många bilder togs. Många.

...och när vi står inne i en proppad bar händer det plötsligt; det tyskaste som finns! De spelar 99 Luftballongs mit dem Nena. Vi undrar bar en sak: Är det för att de sett att vi är där och vill driva med oss eller är det på riktigt?! Alla blir i alla fall alldeles till sig och dansar och skuttar en stund. Sen kommer en kille fram och säger konstaterade till Martin "You are not gerrrmans! You are only pretending to be gerrrmans!" Smått lättade över att inte se tyska ut lämnar vi baren och fortsätter till nästa...
Vi hamnar på en bar där en ganska fet brud står och pole-dansar i en bur(!) Vi skrattar lite elakt och härmar henne en stund runt en annan pinne...[Eller som min kära Karin skrev om saken "älskar att tyska klubbar alltid har strippstänger och inte verkar ha någon aning om den feministiska debatt som resten av västvärlden, ja sverige, dealar med." hahaha.] Kul att vara på grabbresa får jag säga. Väldigt roligt. Tänk att partylivet kan vara så sprudlande galet bara 9 timmar från Göteborg.








Kvällen avslutades med en till kebab, kanske nummer tre eller fyra i ordningen, och den smakade himmelskt. Taxi från Reeperbahn tog oss hem till Figaro och den mjuka dubbelsängen som faktiskt rymde oss alla 4 på rad (eftersom vi sov på tvären).

Dagen efter vaknade vi något torra i munnen och fantastiske Jonas kom med nyinköpt kallt vatten. Vi somnade om ganska många gånger innan vi masade oss ner till neon-baren för frulle. Jättemånga olika sorters skinka. Lite för många. Alla duschade och sov lite till och sedan slog Björns baksmälla till helt oväntat. Vi gick tillbaka till vårt favorit-kebab-hak (200 m bort) och hängde där någon timme. Björn såg lidande ut medan vi andra käkade 'pomme'. Han kräktes inte. Det kändes bra. Vi insåg att vi nog inte skulle prommenera några jättelånga sträckor utan hämtade väskorna, tog bilen och körde ner i centrum. Hann med en riktig sightseeing, åkte upp i ett kyrktorn på 82 meter med utsikt över hela stan (Björn bangade och "använde" istället museumets toalett under tiden, ett besök han av okänd anledning tvingades betala 20 spänn för).



Solen gassade på en klarblå himmel och vi gick en sväng ner till ett stort torg, över några broar och slutligen köpte vi glass och satt och gassade oss vid sjön som ligger mitt i stan. En man med en skylt gick omkring bland alla människor, och vi är nästan helt säkra på att det stod "Samlag 200 kr" på den skylten. Eller kanske inte.
Hur som helst en underbar dag.

Att ta sig ur Hamburg var inte det allra lättaste, det tog väl nån timme eller så. Sen var det full fräs på snabba autobahn till Puttgarden (med ett litet stopp för "kebabställe" #5, där vi åt schnitzel och sånt). Herregud så mycket alkohol! Vi gick in och ut med varsin kundvagn 3 gånger, ur den stora pråm som utgör "border shopen". Det inhandlades först en himla massa saker till Adaktussons tröjfest, sedan en himla massa saker till oss själva. Att packa bilen gick fint, men den blev något baktung.
Jonas och Martin satt i baksätet och när vi skulle betala färjan var de nära att ta betalt för 3 personer. Jonas syntes helt enkelt inte bakom pålen av öl som stod i mitten i baksätet. Att köpa så mycket öl att Jonas inte syns, är faktiskt en bedrift. Vi var mycket nöjda. Efter färjan över till Danmark fick vi stanna och packa om lite [läs: pumpa bakdäcken samt lägga 8 ölflak på johanna som satt i framsätet].
Så satt vi sen genom hela Danmark. En färja till tog oss till hemlandet, och sen var det dags för McDonaldsletning igen. I Ängelholm stannade vi till 23.57, och där fanns en donk, en korvmoj och en shell. Klockrent. Vi sprang till Donken, som stängde preciis då. Besvikna gick vi över till korvmojen, där 3 personer just hade handlat. De skakade på huvudet och hade just stängt. Då gick vi till Shell. Expediten och väktaren hade stått där inne och leende tittat på oss i flera minuter, men nu sa de "Tyvärr vi stänger nu. Hade ni gått hit direkt hade ni hunnit!" Jotack. Vi åkte till Halmstad, där Max "nattöppet" innbar samma sak som "öppet till 12" och där McDonalds "denna avfart!" innebar "Vi har gömt oss så att ingen hittar oss" och fick slutligen handla mat på statiol.
Ett antal timmar senare kom vi hem till Göteborg, lite småtrötta men vansinnigt nöjda. Halv fem var allting färdigt, 47 timmar efter starten. Jag önskar favorit i repris.

Deklaration from hell

Vad är problemet med den jäkla deklarationen?
1. Man får den hemskickad.
2. Sen får man ett brev: "hej, vi har skrivit fel i din deklaration, du ska INTE använda blankett K4 för sålda aktier". Okej, tack tack, allt bra.
3. Sista dagen får man sen krångla i evigheter och leta efter papper från VPC som inte finns [kanske för att man slängt dem], och i slutämndan, när man närmar sig psykbryt, då inser man att man ska använda blankett K4 trots allt. Såklart. Vad är grejen med "håll koll på allting själv, annars skiter det sig"?

Jag som trodde att "deklarera" var samma sak som "skicka ett sms alternativt ring ett samtal o 15 sekunder". Ack så fel man kan ha.

Annars en fin dag. S är hemma igen och tack gud för det, har saknat henne. Jag fick jättemånga presenter, hemlagad müsli och kladdkaka. Allt är som det ska. Världskulturmuseet bjöd på en trevlig temadag om yttrandefrihet idag. Det var väldigt intressant men det var solen utanför museet också så blev inget jättelångt besök tyvärr.

Natten kom och älvor for som dårar över stan

Valborgsmässoaftonen var fantastiskt trevlig och bjöd på en härlig blandning av sol, vänner och alkohol. Vi grillade i slottskogen först, lyssnade på Pollenchock och Stjärnfall med Lars, och solen var sommarvarm. 
Cortegen besågs naturligtvis och efter det var vi ändå i gibraltar så vi gick till M som bor på Viktor Rydberg. Han har en fin balkong där vi alla dansade lite lagom studentikost till gamla greendaylåtar och såg ut över Vasastan där solen var rosa och röksignaler steg upp över hustaken från parkernas alla valborgseldar.

"Det var vår och det var varmt och alla älvor sjöng i kör
när vi la oss under stjärnorna i parken
Efter slask och is och snö fanns plötsligt nåt att leva för
när allt som vintern gömt sköt upp ur marken
Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör
Det liksom for omkring, det måste varit pollen
Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan, som sig bör
när det är vår och fest och man har tappat kollen"
LW, 1998.

Its been a while

Ikväll tvättar jag. Vi har så mycket tvätt att jag (för fösta gången någonsin) kan unna mig en tvätt för varje färg (nästan). Inte några mörka, några ljusa. Nejnej. Den här gången finns det resurser för att köra en "svarttvätt", en "gråtvätt", en "röd tvätt" en "kritvittvätt" osv.

Det var nog ett tag sen sist.

Roligaste ortsnamnet...

...på vägen mellan Linköping och Göteborg:

KÖTTKULLA

”Gud. De har en tavla”

Klockan är 17.26 en småregning måndag och fotbollskorplaget Adaktussons har knallat ner till Ånäsfältet från klubblokalen i Jonas Börjessons lägenhet. Där han man snackat taktik, peppat varandra och –förstås– ritat uppställning och löpsträckor på en griffeltavla. En tavla som naturligtvis finns på plats nere vid grusplanen där hela laget nu står och trampar lite smånervöst.

Kvällens match är lagets allra första och därmed precis hur livsviktig som helst. Lagkänsla är allt; i samma stund som spelarna beträder gruset på Ånäsfältet övergår de automatiskt till att kalla varandra för efternamn, alternativt smeknamn. ”Det är klart, det är ju fotboll” säger någon. En nyckelspelare som Sebastian Claesson omnämns under en ofantligt kort stund med namn som Kenyasebbe, Claesson, Sebbe och Callesebbe. Detta trots att han ännu inte närvarar. Just det faktum att teamet 30 minuter före avspark saknar flera spelare sprider en oro hos lagmedlemmarna, som en efter en tar upp sina mobiltelefoner för att ringa de efterlängtade stjärnorna Tjus och Kenya. Tjus är på G men den senare mannen har missförstått tiden. Chockade ansikten lugnas av beskedet att han nu trots allt är på väg. Alla andas ut och börjar spana efter motståndare, men ännu syns inga till.

IKLÄDDA RÖDA TISCHOR med numret på en tejpbit känner sig Adaktussons tuffa. Ingen kan dock undgå att flina åt Chris fina tygskor, randiga strumpor och bomullsshorts med läderskärp. Kommentaren ”Vadåå, det här är ju ett par helt vanliga shorts!” gör inte situationen mindre rolig.

Matchen på planen, mellan FC Hybris och ”de vita som heter nåt svåruttalat på Q”, tar slut och Jinx, nummer 13 i FC Hybris går förbi Adaktussons klädhög med griffeltavlan stiligt uppställd. ”Gud. De har en tavla!”, utbrister han, och det omedelbara övertaget Adaktussons härmed tillskansar sig är påtagligt. 17.44. Adaktussons söner börjar tejpa fast benskydd, prova varandras skor och diskutera motståndarna, som nu uppenbarar sig i sina svarta -till lagets enorma glädje hemmagjorda- tröjor med nummer av tejp. Medan hurtbullarna Martin och Terneborn värmer upp lite lätt står Pete och röker och funderar över möjligheterna att röka på plan under matchens gång. Måste han kanske till och med stiga av planen? Det finns vissa personer som menar att han inte ser sanslöst sportig ut i just det ögonblicket, men snart är dessa personer motbevisade! 18.06 blåser domaren igång matchen och inom loppet av 5 minuter har Pete gjort 3 flotta räddningar. Och han ser fantastiskt sportig ut!

INLEDNINGSVIS FÅR MARTIN springa en smula mer än hans kondition tillåter, men han uppvisar en fantastisk kämpaglöd. I matchens sjätte minut råkar han ut för en brutal fällning som resulterar i skrubbsår och ett smulat revben. Fotboll är hårt. Tre minuter senare kommer Team Adaktussons första riktigt vassa målchans, som dock bommas, av ”någon”.
Sjutton minuter över sex kommer Tjus med ett leende och Martin stövlar förbi avbytarbänken några gånger med uppmaningar som ”Johanna, SNUS!” och ”men byt om DÅ PER!!”. Snart har Tjus därmed skuttat ur jeansen och i ett par shorts och kan lösa av Martin som får flåsa en stund innan han köttar vidare på plan. Då händer det. Matchens första mål. Tyvärr från fel håll.

Detta bakslag stoppar inte murvelgänget utan ger dem bara mer fart i brallan. Chris har ett utomordentligt vackert målförsök bara ett par minuter senare och alla springer febrilt. Terneborn tar längst steg av alla, Per ilar omkring som en vessla, Chris bokstavligen flyger omkring, Kenya hästar runt snabbare än blixten och Jonas är som en vägg nere i försvaret medan Björn J och Andreas står för fantastiskt många riktiga fotbollsbravader. Här passas och dribblas med sällan skådad precision. Detta eminenta lagarbete leder fram till kvitteringen som kommer i matchens femtonde spelminut. Björn ”latinmannen” Jansson petar snyggt in bollen och den (fortfarande alldeles ensamma, men glatt hojtande) supportern jublar. Motståndarna sneglar på henne och ler snett. 1-1!

STRAX FÖRE HALVTID tar Adaktussons ledningen när Andreas skjuter från höger och sätter bollen exakt där den ska vara. Vilken vacker syn! Såväl målet som de svettiga spelarna. I halvlek ansluter resten av hejarklacken och nu kan ingenting gå emot laget. Andra halvlek blir spännande men båda lagen är trötta. Andreas slår en hörna men inget händer förrän den fruktade kvitteringen kommer som en blixt från klar himmel. 2-2. Med 2 minuter kvar. Det hela känns fruktansvärt tungt och Martins ansikte utstrålar ”Det får inte vara sant”. Och det är det inte heller, inte för en lång stund i alla fall. 18.49 gör Andreas sitt andra mål i matchen och i samma minut tar den slut. Det är dramatik, det. Dramatik. Glädjen är total. Matchens insatser från samtliga spelare bådar gott inför andra matchen som spelas om två veckor på samma plats. Adaktussons kan gå precis hur långt som helst.

Dygna!

Kvällen som "inte skulle bli så sen" blev sen. Jag gick och lade mig halv 11 i förmiddags. Hade dock en fantastiskt rolig kväll. Från Stars and Bars till Kingen, till Pustervik, och sen efterfest hemma hos någon som hette D. D går inte i vår klass men alla som var på hans efterfest gör det..haha. Stackars människa.

Jonas ville vara med och fira Johans födelsedag idag, så halv 5 tog vi en taxi hit. Sen satt vi och pratade på innergården till halv 7, då vi gick in, lagade frukost och sjöng för Johan. Oerhört vacker sång med våra morgonstämmor. Han blev fantastiskt glad.
Klockan 8 hade jag en tid hos käk-doktorn, så jag åkte direkt till stan. Läkaren kollade min käkled som knakar och låser sig ibland. Men det var inte så mycket att göra åt det, tydligen :) Alla mina leder är lite överrörliga, så det berodde antagligen på det. Jahaja, då vet man det. 700 spänn fattigare. Men bra att veta
Var ganska trött när jag satt i väntrummet och hade varit vaken i mer än 24 timmar. Vid tiotiden kom jag hem och fick äntligen slänga mig på sängen och däcka.

Hipp hipp huraa!

Grattis på födelsedagen Johan!
Kärlek från mig.

Vin i Vasa

Hade ju tänkt skriva om bingon idag och vara produktiv och duktig. Gick inte så bra. Åkte till stan och köpte födelsedagspresenter till Johan. Sen mötte jag upp med Martin och Jonas och drack rödvin i Vasaparken. Trevligt sätt att tillbringa en eftermiddag. Fick till och med med mig Jonas på en shoppingrunda, vilket enligt honom själv inte händer så ofta.
Nu hemma för speed-dusch, speed-tvätt av kläder och speed-ätande. Sen öl på Kingen. Skriva kan jag ju göra i morrn.

Bingo

Igår kväll besökte jag en av Göteborgs Bingohallar, eftersom jag ska skriva ett reportage om miljön där. Jag hade väntat mig lysrör, plastbord och massor av mysiga pensionärer med kaffetermos. Jag hade så fel man bara kan ha.

Det var dunkel belysning, mörk heltäckningsmatta och ALLT i inredningen var från -67. Takfläktarna stod stilla och stora persienner i blekta pastellfäger täckte fönstren. Allt gick i brunt och grönt. Utroparen sjöng ut numren i de knastrande högtalarna, medan spelarna - de flesta hemskt slitna- satt och stirrade på sina automater med nummerknappar. Ingen av dem vågade säga sitt namn till mig, eller vara med på bild. Ingen. Spelberoendet låg som ett lock över lokalen och alla var hemskt hemliga. En 53-årig kvinna berättade länge om speldjävulen för mig men ville inte säga sitt namn.
Jag pratade dock med en trevlig person som jobbar där, och inte förrän hon sa vad hon hette förstod jag att det var en tjej. Jag vet att jag är föga PK nu, men här snackat vi überflata. Verkligen. Hennes e-mailadress var bland det roligaste jag hört [fan fan fan att detta är en blogg och jag är för ordentlig för att avslöja någon] och innehöll ordet "ufo" i kombination med en insekt. Mirakulöst nog lyckades jag hålla mig ifrån ett gapskratt.

Jag lämnade lokalen 22.30 halvt skrattande, halvt i chock. Bingo är inget för myspensionärer, mina damer och herrar. Det är främst något för spelberoende, hemliga, rökiga kvinnor i 40-55-årsåldern. Jesus.

Dagens ris och ros

Dagens ris: Tanten som skrek "men ååh, alla dessa telefoooner. Kan ni inte stänga av dem!? eller GÅ UT HÄRIFRÅN!" till en stackars skrämd man vars mobil ringde tyst i fickan inne på wettergrens. Kvinnan stod och läste en bok om kallbadhus. Något överspänd?

Dagens ros: till flickan som bidrog till dagens roligaste spårvagnskonversation, på treans spårvagn på ett säte med 4 stolar mitt emot varann:

Tjej, 10: Mamma, varför ser det så konstigt ut när Pippi bär hästen?
Mamman: Jag vet inte.
Söt 17-årig kille hoppar in i diskussionen: Får jag förklara? Det är för att de tagit två olika bilder, och klistrat ihop dem! Förstår du?
Tjej, 10: Jaha! Det såg så roligt ut!
Tystnad
Tjej, 10: Mamma, finns det någon som lever nu som är släkt med Pippi?
(Jag och 17-åringen kväver skratt)
Mamman: Menar du hon som spelade Pippi? Hon lever fortfarande! Men hon är ju vuxen nu.
Tjej, 10: VA?! Jag vill se hur hon ser ut med utsläppt hår. Tror du det finns någon bild på henne med utsläppt hår? Tror du det?
Mamman: Du, sitt inte med fingrarna i munnen, du kan få magsjuka.
Tjej, 10: Jag har inte tagit i nån med magsjuka.
Mamman: Nej, men du kanske har tagit här [tar i spårvagnsstolpen] och det kanske nån med magsjuka också gjort.
Tjej, 10: HAHAHA, nu kommer DU få magsjuka! Du tog i stolpen!
Mamman: Nej, för jag tänker inte slicka på fingrarna.
Tjej, 10: Jag vill ha magsjuka. Då får man coca cola!
(Jag och 17-åringen kväver skratt)
Mamman: För det får du ju aldrig annars?
Tjej, 10: Vad är de för skillnad på cocacola och Sprite?
Mamman: Jag vet inte.
Tjej, 10: Cocacola är BRUNT!!
(Jag och 17-åringen kväver skratt -igen)
Både tjejen, mamman och 17-åringen reser sig för att gå av vagnen.
Tjej, 10: Det var värst vad det var populärt att gå av här!

Grattis!

Idag fyller världens bästa mamma år :)
Hipp hipp hurraa hurraa hurraa huaaaa!!
Så nu ska jag hem till mina kära föräldrar och fira. Tjing.

Röda Havet Del III - OVAN YTAN!