Bingo

Igår kväll besökte jag en av Göteborgs Bingohallar, eftersom jag ska skriva ett reportage om miljön där. Jag hade väntat mig lysrör, plastbord och massor av mysiga pensionärer med kaffetermos. Jag hade så fel man bara kan ha.

Det var dunkel belysning, mörk heltäckningsmatta och ALLT i inredningen var från -67. Takfläktarna stod stilla och stora persienner i blekta pastellfäger täckte fönstren. Allt gick i brunt och grönt. Utroparen sjöng ut numren i de knastrande högtalarna, medan spelarna - de flesta hemskt slitna- satt och stirrade på sina automater med nummerknappar. Ingen av dem vågade säga sitt namn till mig, eller vara med på bild. Ingen. Spelberoendet låg som ett lock över lokalen och alla var hemskt hemliga. En 53-årig kvinna berättade länge om speldjävulen för mig men ville inte säga sitt namn.
Jag pratade dock med en trevlig person som jobbar där, och inte förrän hon sa vad hon hette förstod jag att det var en tjej. Jag vet att jag är föga PK nu, men här snackat vi überflata. Verkligen. Hennes e-mailadress var bland det roligaste jag hört [fan fan fan att detta är en blogg och jag är för ordentlig för att avslöja någon] och innehöll ordet "ufo" i kombination med en insekt. Mirakulöst nog lyckades jag hålla mig ifrån ett gapskratt.

Jag lämnade lokalen 22.30 halvt skrattande, halvt i chock. Bingo är inget för myspensionärer, mina damer och herrar. Det är främst något för spelberoende, hemliga, rökiga kvinnor i 40-55-årsåldern. Jesus.