Pokermåndag

Pokermåndagarna är tillbaka! Eller måndagspokern, om man så vill. Vår tidigare värd har flyttat utomstäders och tjusiga Per har tagit på sig uppdraget för att föra traditionen vidare. Kvällens tema är nostalgi och melankoli. Det känns härligt med en måndag med ett upplägg jag känner igen; korpfotboll och poker. Fantastiskt bra.

Veckans skrivuppgift i skolan går ut på att gå på en rättegång och använda den för att illustrera ett större samhälleligt problem. Vi gjorde alla vårt bästa idag för att se journalistiska och smarta ut när vi efteråt skulle ställa oviktiga frågor till viktiga advokater, åklagare och domare.
Domaren såg ut att vara 27 år och undrandes över hur sjutton han hamnade där längst upp i mitten. En äldre dam som vittnade tackade nej till ersättning för hon "ändå skulle på rean", ett kul citat som förgyllde minst en halv av de 40 annars ganska torra minutrarna.
Efteråt kände jag och mina journalistvänner att man ju lika gärna kan ringa de viktiga och fråga saker i efterhand, så vi satte oss och fikade i solen i stället. I ett par timmar. Oh, how I love being a student.

UPPDATERING: Klockan är 02.04 och jag är hemma från pokern. Björn vann första omgången, och jag vann andra =) Yes! Ekonimiskt plus och än viktigare; totalt ligger jag nu tvåa i tabellen. Känns mycket bra. Och det är så kul att måndagarna är en av veckans roligaste dagar nu igen.

Om konsten att slänga en 50-öring i ett trapphus

Gårdagkvällen bjöd på en guldkantad tillställning på Viktor Rydbergsgatan, då den inhandlade alkoholen från Tysklandsroadtripen såldes till förmån för korpfotbollslaget Adaktussons framtida inköp av riktiga fotbollströjor. Det blev en härlig kväll som överraskade med oväntat många märkliga men trevliga aktiviteter av spridd karaktär. Ett snabbt urval av dessa rymmer att:

1. Jag och D lyckades kasta en 50-öring ner för fyra, nej fem, våningar i trapphuset, utan att den fastnade någonstans på vägen (och en hel massa annat skräp, som dock inte nådde ända ner). Briljant lek. Verkligen alldeles, alldeles förvånansvärt roligt.
2. Jag hoppade längst från en gunga i en strålkastarbelyst lekpark med fina klotformade lyktstolpslampor. [Tog dock i med händerna vid landningen, vilket naturligtvis resulterade i en skugglängs avdrag på hopplängden. Då förlorar man. Det vet ju alla.]
3. Någon lyckades låsa in nycklarna i lokalen, och jag tänkte Men hey, jag är ju faktiskt ganska bra på att klättra. Det här löser jag. Fick pressa mig in i buskarna på baksidan och häva mig upp och in genom ett fönster som jag med nöd och näppe nådde upp till. Det gick. Jag hängde en lång stund men släppte inte taget. Det var skoj, för att säga som B.

PolitiVidar -som jag inte känner så särskilt väl egentligen men som vi hängde med lite i Rio, i december, var här och hälsade på. Han blev fullare än någon annan 32-åring jag känner. Det var dock roligt att ha honom här, han förgyllde mångas kväll med spännande storys från sitt jobb som narkotikapolis i Oslo.

Ja jösses.

"Vi 'nästan krockade' enbart en (1) gång"

Igår var det måndag vilket nu för tiden innebär Adaktusson-match på Ånäs följt av måndagspoker. Så även igår. Adakutssönerna vann med 8-1, Spionen var till och med där och skrev om laget, och pokern senare på kvällen var spännande och hemskt trevlig. Mycket tack vare Davids eminenta tema; baktema! Lyckligtvis hade alla bakat så det fanns gränslösa mängder muffins, kladdkaka, paj, delicatobollar med mera.

Det var en riktigt skoj kväll, trots att jag
1. åkte ut ganska tidigt, och
2. hade sån ovanligt brutal mensvärk att jag i princip höll andan under hela pokerturneringen (-arna).

Klockan blev senare än västtrafik tycker att man ska vara ute på måndagkvällar, så jag och Björn promenerade hem. Jag hade sista biten kvar själv när ett infall fick mig att lifta den sista lilla sträckan med en snäll man i budbil. Man måste faktiskt våga lita på mänskligheten ibland, tycker jag. (Plus att jag inbillade mig att jag skulle vinna över denna lilla man om det blev fight på nåt sätt.)
Mannen jag liftade med hette Savir, var hemskt trevlig och kunde uppskattningsvis sex ord på svenska. Med gester lyckades han förklara att han var tvungen att stanna till vid Sofiagatan och slänga över några buntar GP-tidningar i en låda. Och det gick ju finfint. Han lät mig dock inte hjälpa till och bära tidningsbuntar.
Vi åkte vidare efter några minuter och jag frågade om han skulle vänster. Två av de sex ord han kunde var Det hållet!, så dem använde han följdaktligen och viftade med vänsterhanden. [Resterande fyra ord var Vad heter du?, vilket han frågade ett par gånger, och Jobbar?] Jag log och pratade lååångsamt. Det hjälpte lite. När vi väl kom till vänstersvängen var Savir så inne i projekt "fråga tjejen vad hon heter och om hon jobbar, på svenska" så han blev lite ivrig och såg inte taxin som kom från vänster...

De krockade inte. Bara nästan. Jag flög fram lite och slog knät i handskfacket. Savir ville fråga om det gick bra, det såg jag på honom (men de sex orden var ju slut long time ago). Sen släppte han av mig vid rödljusen på Munkebäckstorget.

”Gud. De har en tavla”

Klockan är 17.26 en småregning måndag och fotbollskorplaget Adaktussons har knallat ner till Ånäsfältet från klubblokalen i Jonas Börjessons lägenhet. Där han man snackat taktik, peppat varandra och –förstås– ritat uppställning och löpsträckor på en griffeltavla. En tavla som naturligtvis finns på plats nere vid grusplanen där hela laget nu står och trampar lite smånervöst.

Kvällens match är lagets allra första och därmed precis hur livsviktig som helst. Lagkänsla är allt; i samma stund som spelarna beträder gruset på Ånäsfältet övergår de automatiskt till att kalla varandra för efternamn, alternativt smeknamn. ”Det är klart, det är ju fotboll” säger någon. En nyckelspelare som Sebastian Claesson omnämns under en ofantligt kort stund med namn som Kenyasebbe, Claesson, Sebbe och Callesebbe. Detta trots att han ännu inte närvarar. Just det faktum att teamet 30 minuter före avspark saknar flera spelare sprider en oro hos lagmedlemmarna, som en efter en tar upp sina mobiltelefoner för att ringa de efterlängtade stjärnorna Tjus och Kenya. Tjus är på G men den senare mannen har missförstått tiden. Chockade ansikten lugnas av beskedet att han nu trots allt är på väg. Alla andas ut och börjar spana efter motståndare, men ännu syns inga till.

IKLÄDDA RÖDA TISCHOR med numret på en tejpbit känner sig Adaktussons tuffa. Ingen kan dock undgå att flina åt Chris fina tygskor, randiga strumpor och bomullsshorts med läderskärp. Kommentaren ”Vadåå, det här är ju ett par helt vanliga shorts!” gör inte situationen mindre rolig.

Matchen på planen, mellan FC Hybris och ”de vita som heter nåt svåruttalat på Q”, tar slut och Jinx, nummer 13 i FC Hybris går förbi Adaktussons klädhög med griffeltavlan stiligt uppställd. ”Gud. De har en tavla!”, utbrister han, och det omedelbara övertaget Adaktussons härmed tillskansar sig är påtagligt. 17.44. Adaktussons söner börjar tejpa fast benskydd, prova varandras skor och diskutera motståndarna, som nu uppenbarar sig i sina svarta -till lagets enorma glädje hemmagjorda- tröjor med nummer av tejp. Medan hurtbullarna Martin och Terneborn värmer upp lite lätt står Pete och röker och funderar över möjligheterna att röka på plan under matchens gång. Måste han kanske till och med stiga av planen? Det finns vissa personer som menar att han inte ser sanslöst sportig ut i just det ögonblicket, men snart är dessa personer motbevisade! 18.06 blåser domaren igång matchen och inom loppet av 5 minuter har Pete gjort 3 flotta räddningar. Och han ser fantastiskt sportig ut!

INLEDNINGSVIS FÅR MARTIN springa en smula mer än hans kondition tillåter, men han uppvisar en fantastisk kämpaglöd. I matchens sjätte minut råkar han ut för en brutal fällning som resulterar i skrubbsår och ett smulat revben. Fotboll är hårt. Tre minuter senare kommer Team Adaktussons första riktigt vassa målchans, som dock bommas, av ”någon”.
Sjutton minuter över sex kommer Tjus med ett leende och Martin stövlar förbi avbytarbänken några gånger med uppmaningar som ”Johanna, SNUS!” och ”men byt om DÅ PER!!”. Snart har Tjus därmed skuttat ur jeansen och i ett par shorts och kan lösa av Martin som får flåsa en stund innan han köttar vidare på plan. Då händer det. Matchens första mål. Tyvärr från fel håll.

Detta bakslag stoppar inte murvelgänget utan ger dem bara mer fart i brallan. Chris har ett utomordentligt vackert målförsök bara ett par minuter senare och alla springer febrilt. Terneborn tar längst steg av alla, Per ilar omkring som en vessla, Chris bokstavligen flyger omkring, Kenya hästar runt snabbare än blixten och Jonas är som en vägg nere i försvaret medan Björn J och Andreas står för fantastiskt många riktiga fotbollsbravader. Här passas och dribblas med sällan skådad precision. Detta eminenta lagarbete leder fram till kvitteringen som kommer i matchens femtonde spelminut. Björn ”latinmannen” Jansson petar snyggt in bollen och den (fortfarande alldeles ensamma, men glatt hojtande) supportern jublar. Motståndarna sneglar på henne och ler snett. 1-1!

STRAX FÖRE HALVTID tar Adaktussons ledningen när Andreas skjuter från höger och sätter bollen exakt där den ska vara. Vilken vacker syn! Såväl målet som de svettiga spelarna. I halvlek ansluter resten av hejarklacken och nu kan ingenting gå emot laget. Andra halvlek blir spännande men båda lagen är trötta. Andreas slår en hörna men inget händer förrän den fruktade kvitteringen kommer som en blixt från klar himmel. 2-2. Med 2 minuter kvar. Det hela känns fruktansvärt tungt och Martins ansikte utstrålar ”Det får inte vara sant”. Och det är det inte heller, inte för en lång stund i alla fall. 18.49 gör Andreas sitt andra mål i matchen och i samma minut tar den slut. Det är dramatik, det. Dramatik. Glädjen är total. Matchens insatser från samtliga spelare bådar gott inför andra matchen som spelas om två veckor på samma plats. Adaktussons kan gå precis hur långt som helst.