Badhuset

Å. Att sitta på jobbet och få såna här sms. Gölligöll!

Flykten

Tidigare ikväll: Jag sitter i en soffa på gymet. Har just tränat den vanliga torsdags-heaten med Axel, väntar på honom för han duschar där men jag orkar aldrig det. Jag läser Lisa Bjärbos inlägg om att hon översatt en ny barnbok, "Flykten" skriven av Francesca Sanna. En barnbok om två barn som flyr kriget tillsammans med sin mamma. Över havet och genom skogen.

Jag börjar gråta så fort jag ser bilderna. Läser de korta texterna. Axel kommer och jag säger att Lisa Bjärbo har översatt en bok om två barn som... sen kan jag inte prata. Klumpen i halsen. Bläddrar fram bilderna på mobilen och visar bara.

Förutom att det ju uppenbart är världens finaste illustrationer, och Lisas fina formuleringar, känns det ju också så himla bra att någon skrivit en barnbok om det här som händer. Det som händer nu och som alltid har hänt, för krig har ju fan alltid funnits. Blir tokig på det. Tänker att jag ska läsa den för Nils sen när han blir lite äldre, men förstår inte hur jag ska kunna göra det utan att gråta ögonen ur mig och skrämma livet ur honom.

Hur förklarar man alla orättvisor och hemskheter för sina barn? Ni som har lite större barn än jag: hur gör ni?

OBS jag har inte upphovsrätt till dessa bilder, men hoppas på att det är okej
ändå, jag vill bara sprida och heja på! All cred till Francesca Sanna som ritat
och skrivit, och till Lisa som översatt!

En helg i april

Förra helgen kom solen och våren. På lördagen var vi på spikdragarfest hos Axels barndomsvän som flyttat till en husbåt på älven. Vi drog spik ur gamla brädor han ska bygga ett skjul av på bryggan, satt i hängmatta på husbåten och vände fejjan mot solen. Åt tunnbrödsrullar och den som inte körde bilen (dvs inte jag) fick öl också. Det var väldigt härligt. Sån ball grej att bo på en husbåt! 

Sen åkte vi hem till mina föräldrar och käkade middag. Tanken var att vi skulle lägga Nils där och att jag och Axel skulle gå på Anna von Hausswolf-konsert, men den var slutsåld. Ny plan var att vi skulle åka in till stan och dricka öl, men när vi väl satt där i soffan blev vi så dödens trötta och bekväma att vi istället stannade kvar och gick och lade oss klockan elva, som de häftiga människor vi är.

På lördagen fick vi sovmorgon vilket var lovely bortsett från att hundjefeln inte kunde bestämma sig för om hon ville ligga och sova med oss eller hänga i köket med Nils och mina päron. Fick öppna dörren tusen gånger, blev tokig på henne. Sen stack Axel ut och hojjade tolv mil, det är hans sinnebild av en go söndag. Jag sprang en vända efter frukost och mötte upp Nils och mamma på lekplatsen. Kände mig sjuuukt stum i benen efter att för första gången på hela året ha lyckats klämma in fem träningspass på en vecka. (Men ändå: Fem! Yey!) Sen hände nåt lite knas i min rygg/nacke som följd av den myckna träningen så att jag blev stel och hade ont hela veckan. Himla svikarkropp. Men nu är det iaf bättre igen. 

På lekplatsen hade vi också tappat Nils elefant på gångvägen nere vid vattenfallet och som genom ett mirakel slog det mig just som vi skulle åka hem att den saknades. Fick leta lite men någon härlig människa hade lagt den på ett stängsel. TACK OCH LOV! Svantefant är en betydande del av vår familj numera, kristanken att den skulle vara borta...hu. Mamma berättade om när jag glömt ett gosedjur på öppna förskolan när jag var liten och hon fick ledaren där att komma och låsa upp skitsent på kvällen tillsammans med sin dotter. Vad gör man inte..? 

Också: vi har äntligen bokat Portugalflyg! Kan ej tänka på annat nu än denna kommande semester; värme, ledighet, bruna ben och fräknar och solglajjor och att dricka vin ljumma sommarkvällar och få bada i hav ned Nils för första gången och lukten av bränd hud på överarmarna. 

Två tips ni inte vill vara utan

Så många gånger jag tänkt att jag ska dra igång ett långsiktigt projekt vid sidan av mitt vanliga jobb. Hålla på med en reportagebok kanske. Eller ett fotoprojekt. Något som får ta lång tid och växa fram. Bara gå på inspiration och passion.

Och det finns ju faktiskt dem som tar tag i sådana projekt, får dem att bli av. Och får dem att bli till något riktigt riktigt bra. I måndags var jag och min kompis Kerstin gick på PK-kvällen på Pustervik (publicistklubbens kvällar med paneldebatter/samtal om journalistik). Den här veckan var min fina vän och kollega Erik Abel moderator för ett samtal om långsiktiga fotoprojekt. Fotograferna som deltog heter Pieter Ten Hoopen och Tomas Ohlsson.

Och Åh.

Jag blev så himla inspirerad. Fy fan vad bra det var. Pieter ten Hoopen är ju en fotograf av absoluta världsklass. Erik har tjatat om hans bilder under alla år vi åkt på reportageresor tillsammans, och efter debatten hängde vi med Pieter och drack lite öl. Så trevlig och ödmjuk människa. Och jävlar vilket bildspråk. Projektet han snackade om i måndags handlar om ett litet samhälle i Montana, USA, som han porträtterat under tio års tid, och det har också mynnat ut i en dokumentär som heter Hungry Horse. Vill gärna se den. Han plåtar också mycket för olika NGO:s. Det kan till exempel se ut såhär:

Följ Pieter på Instagram vettja! Eller kolla in hans hemsida.

Den andre fotografen som var med i måndags, och som ni också måste spana in, sitter på mitt förra frilanskontor, så honom känner jag ju. Tomas Ohlsson. Han har ett sånt himla fint projekt, där han under tio års tid följt och fotograferat Roger Jonsson, en hemlös man som han lärde känna när han köpte en Faktum (hemlösas tidning i Göteborg) för många år sedan. En vänskap utvecklades och under dessa tio år har de varit med om mycket tillsammans. Högt och lågt. Upp och ner. Sorg och glädje. Roger har haft nyktra och rena perioder för att sedan falla tillbaka i ett tungt missbruk.

Alldeles nyligen vann de pris i Årets Bild-tävligen för projektet. Så välförtjänt. Roger var förstås med på prisutdelningen och han och Tomas bodde på fint hotell, stolta över segern.

Tomas skriver berättelsen om Roger på bloggen The story of Roger Jonsson, och projektet kan såklart också följas på Instagram och Facebook. Ni måste faktiskt klicka in er bloggen, för bilderna, för orden, för berättelserna. Här sitter jag och läser ikapp med en tår i ögat och en tagg i hjärtat.

"En dag när jag satt hos tandläkaren och väntade på att få göra en rotfyllning så började jag bläddra i en bok. Boken handlade om Gamla Ullevi och arenans historia. Jag satt och bläddrade lite förstrött när jag stannade till på en bild. Det var IFK Göteborgs högerback Nils Jonsson som rensade bort bollen från straffområdet. Jag tittade närmare och såg att det var en exakt kopia av Roger, med samma hårfäste och samma blick. Jag köpte boken av tandläkaren för en hundring så gav jag den till Roger i julklapp. Hans ögon tårades när han såg bilden och strök försiktigt med handen över den och sa: åh, pappa."

"Jag minns också när hans lilla navelstump trillade av när jag bytte blöjor på honom en morgon. Det var fina tider det där, och jag tog bra hand om honom där. Det första året", berättar Roger. "Jag minns hans porlande skratt. Hur han tittade på mig och hans lilla leksaksmus som åkte över golvet när man drog igång den."

"Jag märker själv nu när vi pratar om det här att jag inte är klar själv på alla de här bitarna, och Tomas, det är bra att du pratar med mig om det här. Herrejävlar jag har änna mycket arbete framför mig."

Bangs!

Så jag tänkte ta och klippa lugg igen.

Igen som att jag tänkte igen att jag ska klippa lugg, inte igen som i att jag haft lugg nyss. För det har jag inte direkt, jag gick i förskolan sist jag hade lugg tror jag. Men jag har tänkt på det många gånger. Är en sån himla tråkig människa som klipper likadant varje gång (lite kortare bara) så nu får det faktiskt hända något. Min rädsla är dock att luggen ska kräva skötsel för att se bra ut eftersom jag helst inte vill behöva lägga någon tid alls. Eller, det är okej att lägga lite lite tid ibland, men det måste finnas en easy way out som tar 30 sekunder och som man vet alltid funkar.

I alla fall. Tänker mig typ något mellanting av luggarna nedan. Ganska fyllig och som blir lite längre på sidorna så att den liksom vävs in i håret. Vad tror ni?

Eller ska jag köra på en helt rak? Också fint. Tror dock inte att mitt hår kommer vilja ligga så.

Sitter ni på lugg-expertis i någon form? Bring it!

Nils ett år

För prick ett år sedan klev jag och Axel in på förlossningen på elfte våningen på Mölndals sjukhus. Din morfar hade skjutsat oss dit, och jag hade ont redan men inte mer än att jag kunde ta mig fram i korridorerna. Upp i hissen, in på ett rum. Efter en stund låg i ett badkar med magen i vädret, sedan låg jag på en säng, hela hela tiden med ett benhårt tag om din pappas hand. Det fanns en plommonlila fåtölj i ena hörnet av rummet och det var jättesoligt ute, alla väggar i rummet lystes upp av ett ljusgult sken som var milt och skarpt på samma gång. Jag minns exakt hur det såg ut.

Efter några timmar kom du äntligen och jag fick hålla dig i min famn. Du var så liten och skrynklig och söt och hela din underläpp liksom sögs in i munnen så mycket att vi nästan undrade om du verkligen hade en underkäke. Du var det finaste vi någonsin sett. På väggen satt en liten whiteboardtavla där det stod ”Johanna och Axel” (säkert för att barnmorskorna inte skulle glömma bort våra namn mitt i förlossningen) och medan du låg där på mitt bröst gick Axel fram och skrev ”och Nils” under. Johanna, Axel och Nils. Plötsligt och för alltid fanns du.

Nu är du ett helt år. Vi firade din födelsedag med kalas hos farmor och farfar ett par dagar innan och på den riktiga födelsedagen var vi i Bergsvik för att fira påsk. Din ettårsdag var en skärtorsdag.

I sommar ska vi åka till Portugal, det ska bli jättemysigt. Då kommer du nog att springa omkring, vi tror att du kommer lära dig gå själv ganska snart för du har blivit jättesnabb med gåvagnen och kan gå ganska bra om man håller dig i en (fast helst två) händer. Du vill alltid trycka på knapparna i hissen och tjuter av lycka när du sitter i bär-ryggsäcken ute och får syn på en hund någonstans långt borta. Du är oftast himla glad. Ibland försöker jag mata dig alldeles för fort, när du fortfarande har mat kvar i munnen, och då skakar du på huvudet och säger NÄ. Ibland plockar du ut det du har i munnen med fingrarna och sen vill du gärna mata mig eller Axel med den lilla geggan. Mmm. Oftast äter du massor och gapar så stort att det nästan ser obekvämt ut, och när du var på ettårskontrollen häromdagen låg du prick på din viktkurva. Förra gången, för två månader sedan, låg du aningen under och då inledde Axel Operation ge Nils lagad mat tre gånger om dagen (för han är mycket nojjigare än vad jag är), vilket alltså gett resultat nu. Du har såna goa äppelkinder och valkar på låren. Minns tillbaka på dina långa smala fågelunge-ben som du hade när du föddes.

Att få vara din mamma är verkligen det bästa och mest spännande som hänt mig. Då tycker jag ändå att jag gjort en himla massa spännande grejer: dykt med mantarockor på Filippinerna, flugit skärmflyg över Atacamaöknen, tittat på vilda bergsgorillor i djungeln i Uganda. Solat på grekiska stränder och vandrat upp på en aktiv vulkan i Guatemala mitt i natten och sett het lava flyta förbi mina fötter. Åkt linbana i träkronorna i Costa Ricas regnskog, flugit i ett litet propellerplan över världens högsta vattenfall i Venezuela och sett the big five på safari i Sydafrika. Kysst din pappa under Eiffeltornet i Paris mitt i natten med två cyklar slängda intill oss. Jag har rest i ockuperade Västsahara, åkt buss genom Mocambique och gjort en dokumentärfilm i Nicaragua. Känt mig som en liten myra i Tokyo. Vandrat i alperna, surfat på Bali, badat i varma källor på Island och stått högst upp i en skyskrapa i New York. Jag har bilat upp i Kaukasusbergen i Georgien i en snöstorm, cyklat på en snirklig bergsväg på 5000 meters höjd i bolivianska Anderna och åkt sommarskidåkning i Österrike. Promenerat på den kinesiska muren. Sett Machu Picchu i Peru och Angkor Wat i Kambodja, dykt vid vrak på botten av Röda havet, pulsat i meterhög snö i ryska St Petersburg och cyklat Göteborg-Köpenhamn (med dig i magen!).

Och Nils, hela poängen är att av allt det där slår inget inget inget, inte ens sammantaget, upplevelsen det är att ha fått dig! Det är så himla roligt och fint att få vara med dig, och jag vänjer mig liksom aldrig. Det går knappt en dag utan att jag säger KOLLA VÅRT BARN, KAN DU FATTA ATT HAN FINNS?! till Axel. För det är lite svårt att fatta faktiskt. Du är bäst bäst bäst, och du är vår unge för alltid!

Älskar dig till världens ände.

Din mamma

En man som inte vill bli stor

För några månader sedan åkte jag och mina kollegor bil hem från Stockholm. Vi hade varit på julfest, var lite bakis men det var snöstorm och inställda tåg, så vi hyrde en bil och lät en av alla strandsatta tågresenärer på centralen (en barnpsykolog från Holland, visade det sig) åka med gratis mot att hon körde halva vägen. I bilen började vi ha högläsning av Glenn Hyséns krönikor, och skrattade tills vi grät. Denna människa. Så galen, men varm. Totalt naiv, men uppriktig. Och så inihelvete barnslig. Vi konstaterade att "någon någon gång m-å-s-t-e göra reportaget om varför Glenn Hysén är som ett barn". På riktigt.

...Och nu har jag gjort det! I Två Dagar-numret som kom på påskafton porträtterade jag honom i ett reportage som handlar om livet, berömmelsen, alkoholen, föräldraskapet, hur man tämjer en katt och mycket annat, men mest handlar det om varför han inte riktigt vill växa upp.

Jag och fantastiske Nicke Johansson som tagit bilderna knackade på hemma hos Glenns flickvän med en propellerkeps, en bild av Glenn som ung fasttejpad på en kartongbit, en egenbyggd kartongsarg och två kassar bollhavsbollar, och Nicke tog sedan bilder som är to die for, se nedan. (Nicke är ett geni). Och sedan dess har jag fått så himla många fina mail från människor som tyckte om reportaget, vilket gör mig så jädrans glad för det var ett av de klurigare jag skrivit. Jag ville vara respektfull men absolut inte göra något platt. Ville vara rolig men inte plojig. Våga göra vinkeln fullt ut, men utan att göra narr av Glenn. Det var en balansgång!

Här kan ni läsa, om ni vill (eller förresten bättre att göra det på min hemsida i så fall, för där är styckeindelningen lite vettigare än på GP-webben där allt verkar hamnar lite hipp som happ).

Häpp, nu kör vi helg!

Jag hjärta internet

Det är tur att Skype finns ändå...och FaceTime! Vi pratar några gånger per dag nu när de är borta och Nils har till exempel informerat mig om att han nu vet var hans fot sitter någonstans. Slängde upp lelle foten i bild och pekade på den när Axel frågade. Bra grej att kunna ändå. 

Dinner for one

Okej så när jag ska laga middag bara till mig själv blir det oftast såhär: allt gott jag kan komma på, (helst sånt som knappt behöver tillagas pga hey got some serier att lägga tid på, snart igenom säsong två av Togetherness) upplagt på en tallrik. För det är ju per definition den godaste middagen. Hence har jag ikväll slevat upp:

lax (stekt i citron chili ingefära salt)
avocado 
fetaost 
sötpotatisfries
vanliga potatisfries
saffran och tomat-crème fraiche
kalamataoliver

Förihelvete vad gott. Plus råkade göra så mkt mat att det typ kommer räcka till lördag.

Breaking news

17:49 i eftermiddags satte jag Nils och Axel i en bil (well Axel klev in själv) och vinkade av dem för att nu inte återse dem förrän på söndag. De for till Trysil för att åka skidor med resten av Axels familj. Skoj för dem! Jag måste ju jobba och är därmed kvar hemma, vilket 1. såklart är astrist eftersom det hade varit kul att åka med, men 2. också fantastisk pga HELLO FYRA DAGARS EGENTID. (!)

Herregud. Känner mig nästan lite i chock över dessa eoner av tid jag har framför mig nu, att bara tillbringa hurhelst de faller mig in. Åh the serier som ska tittas på, the godis som ska ätas, the bortglömda blogginlägg som ska skrivas klart och the vin som ska drickas i badkaret.

Känns också extra härligt eftersom hela projektet var väldigt hotat så sent som igår eftermiddag. Då hade A nämligen nära 40 graders feber och låg i sängen och yrade. En skidresa mindre än ett dygn senare kändes ganska långt borta, men sen vaknade han i morse och bara "nej men nu är jag frisk". Mådde bra hela dagen. Den var lite oväntad ändå.

Påsken 2016: eld, älgpyjamasar och Alejandro Fuentes Bergström

Hej hej dagboken. Såhär var påskhelgen i år:

Nils fyllde ett år på skärtorsdagen (ett helt år!), Leif 63 på påskdagen. Vi var i Bergsvik. Av någon anledning började jag och Linnea prata som Alejandro Fuentes Bergström och sedan smittade det av sig så att alla pratade så hela tiden. Tror att minst en tredjedel av allt som sades denna helg sades med denna chilenska brytning och överanvändning av orden "struktur (struttooor)" och "hemmachontoor". Det var soligt dag ett och tre och jätteregnigt dag två och fyra. Nils och båda hans kusiner hade likadana älgpyjamasar och Nils ägnade helgen främst åt två saker: att pussa sin kusin Lilly på munnen och att krypa upp och ner och upp och ner för de två trappstegen ut till uterummet. Vi badade inte i havet. Påsken var FÖR tidig för det. Men vi eldade (Axel är besatt av att elda ner hela stubben bakom friggen och den ger sig aldrig) och nya Attefallshuset är snart färdigbyggt.

Det var en himla fin helg! Nu är vi hemma igen och barnet och barnafadern har dragit på sig varsin dunderförkylning. Bu för det.

Vad den inte får göra med oss, rädslan

Jag läser vad Egon skriver idag, diskuterar samma sak med kollegor på jobbet. Känner igen mig. Förutom det uppenbart fruktansvärda med terrorn som inträffar på olika håll i världen är det också så himla sorgligt vad rädslan för den gör med oss. Att vi börjar misstänkliggöra människor. Medvetet eller omedvetet, och alltid motvilligt, men ändå.

Vi var på en spelning för några veckor sedan, det var ungefär hundra tusen grader varmt i lokalen. Då kom en kille med stor dunjacka på sig in och ställde sig mitt i folkhavet. Huvan uppdragen. Han tittade inte på scenen utan såg sig omkring som om han letade efter någon, vilket han säkert också gjorde. Men istället för att som tidigare tänka vilken konstig människa som inte tar av sig jackan tänkte jag nu tänk om han har en bomb. det har han såklart inte men tänk om tänk om tänk om tänk om.

Och jag skäms över att jag tänkte så.  Jag brukar aldrig aldrig vara rädd, har alltid känt mig trygg överallt och jämt. Men nu tänkte jag sådär. Och jag blir ledsen över det.

Min kollega säger att hon märker att hon börjat tänka rasistiska tankar när hon är på stora flygplatser, att hon ofrivilligt kategoriserar människor efter etnicitet och bedömer dem som "olika farliga". Hon vill inte heller tänka så. Men gör det ändå. Och det är inte konstigt att människor blir rädda, inte konstigt alls, men det är destruktivt. Och farligt. Konsekvensen av att bomberna smäller närmre oss nu, i Europa, måste bli att vi blir mer öppna, mer välkomnande, mer hjälpande och mer öppensinnade. Mer kärleksfulla, mer vidsynta.

Vi:et och dom:et handlar inte om nationalitet eller etnicitet. Vi:et och dom:et handlar om dem som flyr från våld, var det än sker, och dem som utför det. 

Kalas

I morrn fyller han ett år, den lille parveln, och i söndags hade vi ettårskalas hos hans farföräldrar. Det var kul! Störst succé bland de minimänniskorna på plats gjorde bollhavet. (Vi hade ju köpt bollhavsbollar till jobbet för att jag gjorde en intervju med Glenn Hysén och stoppade ner honom i bollarna för en bild, men nu tog jag alltså med dem hem och köpte en liten uppblåsbar bassäng att ha dem i. Vilket var orimligt roligt för ettåringar, visade det sig. Tur!)

Nils farfars ärtsoppa gjorde förresten väldigt bra succé den också. OBS det var alltså en god ärtsoppa på gröna ärtor, med pepparrotsgrädde. Needless to say hade vi inte vanlig (uäk) ärtsoppa på kalaset. Men tårtor hade vi, som jag och Axel bakade kvällen innan. 

Det var väldigt roligt att ha kalas. Är redan peppad inför kommande år, tänker FISKDAMM! MASSOR AV BARN! ROLIGA LEKAR! Sån bummer att han inte fyller år på sommaren dock, för det är ju bäst (tänk trädgårdskalas), men jag tror att mars kommer vara en kul månad den med hädanefter.

Hurra för Nils!

Det som inte ens går att tänka på

Här ligger jag och har lördagssovmorgon i min varma säng. Tog upp mobilen och scannade av internet, och såg en film på facebook som jag först trodde var reklam för något sånt där "här är fiskarna i Alaska som fiskar i de stora vågorna och en man har ramlat överbord"-program, men så insåg jag att det var ett klipp där en båt plockar upp flyktingbarn ur det iskalla vattnet på Medelhavet. Såg de små stelfrusna kropparna.

Och jag vet inte var jag ska ta vägen. Ligger och hulkgråter nu, men det hjälper ju inte. Skriver det här blogginlägget, det hjälper definitivt inte. Vi ger några hundralappar i månaden till unhcr, men det är ju ingenting. Vad kan vi göra?! Blir galen av att detta pågår. Hur KAN det få pågå? Hur kan myndigheterna inte bara åka med flygplan och hämta människor så att de slipper ta dessa vägar? De har ju rätt att söka asyl här, hur kan vi låta dem dö på vägen? Hur kan vi låta landgränser avgöra vem som får leva och inte?

Det har såklart alltid varit hemskt att se nyhetsbilder av förtvivlade människor, men sedan jag fick barn kan jag inte värja mig alls. Jag ser bara Nils Nils Nils. Föreställer mig att jag skulle behöva sätta en liten liten flytväst på honom och trycka ner honom i mitten av en överfull gummibåt. Det går inte. Jag läste nyligen att många av barnen drunknar där i båten, för att de placerats på golvet i mitten och att stora vågor sköljer in. Att det finns döda barn även i de båtar som tar sig hela vägen. Klarar inte av att tänka på det.

Jag ska kolla upp vad man kan göra nu, kanske bli kontaktfamilj för någon nyanländ? Något måste vi ju kunna göra. Något borde alla göra. 

När det biter en i röven

Kul att jag mallade mig och ba "sprang en mil, det var inte ens jobbigt". Nu har jag: träningsvärk på utsidan av rumpan (visste inte ens att det satt muskler där), ont längst ut på alla tår som om jag sprungit med för små skor (det har jag inte), lite ont i benhinnorna på båda benen samt *trumvirvel* ont på något jättekonstigt sätt i knät, som att det blivit lite instabilt plötsligt.

Joråsåatt. Tack för det kroppen!

Plan them trips

Damn vad jag älskar att planera resor. Nu håller vi på och lägger upp planen för sommarens resa som går till Portugal efter midsommar. Vi åker först till Algarvekusten med två kompisar, tänkte hyra hus på Airbnb, och bil, och sen åka omkring längs kusten och ha det gött. Därefter åker våra kompisar vidare till södra Spanien, och vi drar antagligen till Lissabon några dagar, bara jag, Axel och Nils. I så fall kommer vi att fira våra födelsedagar där (dagarna efter varann), och sedan flyga hem igen därifrån.

Tror detta blir toppen, men tar GÄRNA emot tips från er som varit i Lissabon och/eller Algarve. Tips av alla de slag mottages tacksamt, i synnerhet tips om 1. Var i Lissabon man vill bo, och 2. Var längs Algarvekusten man vill bo. (De två alternativ vi väljer mellan just nu: Tavira nära spanska gränsen eller Salema långt västerut. Någon som varit där?)

Dessutom: Jag var i Stockholm på vårt huvudkontor över dagen häromveckan. Då avslöjades det att vårt företag bjuder alla anställda på en skojig resa till Berlin i maj, för att det gått så bra för företaget förra året. Jo jag tackar ja. Så i maj åker vi dit! Sen stannar jag en extra dag och hälsar på Karin. Fy farao så bra.

Springet

Jag har haft så kasst löpar-självförtroende lately. Jag tränar rättså mycket, så det är inte det att jag känt mig otränad generellt, men jag har verkligen tänkt att jag är kass på att springa just. Att jag inte orkar så långt, har helt okej kondition men liksom ingen löpar-kondition osv. (Kanske för att jag jämför mig med Axel som ju är ett löparmonster, man ska ju inte jämföra sig såklart men det gör man ju ändå).

I alla fall. Idag sa Axel till mig att jag skulle gå och springa milen. "Bara gör det, jag lovar att du är starkare än du tror". Så då gjorde jag det. Och blev typ inte ens trött! Alltså!!!!!
Det var på löpband, och på 59 minuter så inget blixtentempo direkt, men ändå. Jag klev av efter en mil och bara jaha, det där gick ju fint.

Är så himla himla lycklig och hög på endorfiner nu.

(Obs menar ej detta som skryt, skrev det bara för att jag blev så himla glad och för att jag ville komma ihåg känslan alla de gånger jag kommer vilja smita ifrån löpträning och köra något annat istället (vilket, låt oss vara ärliga nu, kommer vara många...)).

Fredagsfeelingen hörrni

Den här var veckan då jag bland annat byggde en stor låda av kartong som jag sedan fyllde med bollhavsbollar (och stoppade ner Glenn Hysén i). Det var skoj. Annat skoj med veckan: Att förra veckans huvudvärk+pms är borta. Att solen och flera vårblommor kommit. Att vi börjat planera sommarsemestern OCH ATT DET NU ÄR FREDAG. Mmmm fredag. Vad ska ni göra i helgen?

Förihelvete

Störig är den ju, reklamen som kom till Instagram för ett tag sedan. Men den går att stå ut med. Appen är trots allt gratis och jag kan förstå att de som driver Instagram inte vill göra det på ideell basis. Men igår hamnade nedan reklam i mitt flöde, och den gör mig totalt förbannad.

Reklamen visar hur appen Facetune "fixar till" selfies. Vi får se ett ansikte, som appen med några enkla swipes förvandlar till ett, enligt dem, snyggare dito. Tjejen på bilden får jämnare hy, klarare ögon, vitare tänder, skarpare markerade ögonbryn, mindre näsa och smalare ansiktsform. Jag tar det igen: s-m-a-l-a-r-e a-n-s-i-k-t-s-f-o-r-m. De vill alltså förmedla att den här kvinnan inte bara skulle kunna snygga till sig genom att dölja alla naturliga skiftningar i huden, hennes benstruktur håller heller inte måttet för att avbildas och postas på Insta. Hon hade med fördel kunnat födas med ett lite mer ihoptryckt skelett, åtminstone i skalldelen. Tycker de som gjort den här appen.

Nu är ju reklam som anspelar på synen att människor (oftast kvinnor) inte räcker till utseendemässigt ingen nyhet, men jag vägrar faktiskt att inte bli arg över detta. Jag vill inte att mitt barn ska växa upp i ett samhälle där man lite snabbt korrigerar sitt ansikte innan man postar en bild någonstans där andra kan se. Att lägga på ett filter som gör att bilden ser lite häftig ut är väl en sak, men detta är något helt annat.

"Undrar du varför fina vänners selfies alltid ser så bra ut?" undrar bildtexten. Nej, det undrar jag inte. Mina vänners selfies ser alltid så bra ut för att de lägger upp bilder av sig själva och andra utan att ha redigerat och förvanskat bilderna med en app. Mina vänners bilder ser fina ut för att de visar vanliga fina människor.

Mera Vego på nätet

Hurra, Mera Vego finns nu på nätet. Här! Älskar både den och Ännu Mera Vego, vi lagar mat ur dessa kokböcker många gånger i veckan. Och det blir så sjukt gott, jämt. GO Lisa Bjärbo.

Sjätte mars

Idag för prick tre år sedan såg jag Axel för första gången. Vår första dejt. Vi möttes vid bokhandeln på hörnet av Järntorget, gick till Temple Pub på Linnégatan för där var det inte så mycket folk. Jag hade på mig en vit stickad tröja med jeanskrage under. Håret samlat i en tofs under vänster öra. Axel hade sin plommonfärgade vårjacka, men jag kommer inte ihåg vilken tröja. Han var väldigt snygg, sympatisk och allmänbildad. Minns jag att jag tänkte. Bara helt härlig. Smart men opretentiös. Jag tyckte om att vi kunde prata om riktiga saker och skratta åt ingenting på samma gång. Vi drack öl och pratade tills puben stängde, jag messade S och N från toaletten att den här killen hade väldigt många pluspoäng. (Önskar SÅ att den exakta konversationen fanns kvar i telefonen men det gör den tyvärr inte.) Vi gick vidare till Notting Hill på Andra lång och drack en öl till för vi var inte klara med kvällen än. Det var en onsdag. Så skulle jag till slut åka hem och då gick vi hem till Axel, där vi bor tillsammans nu, och hämtade Elsa för en kvällspromenad. Jag tyckte det var rart men totalt knäppt att han hade en hund. Axel och Elsa följde mig till vagnen och Axel kysste mig på Järntorget innan ettan kom stånkandes i sin branta högersväng från Linnégatan. Tre minuter senare messades vi, när jag satt på vagnen, och bestämde när vi skulle ses igen.

Idag för prick två år sedan firade vi ett år tillsammans. Vi hade precis flyttat ihop, jag hade lämnat min svindyra men svinfina tvåa i Bagaregården och flytttat hit mina saker, till Axels trea i Haga. Vår trea i Haga. Vi ansträngde oss för att läggan skulle bli en bra mix av bådas saker, att det skulle bli vårt gemensamma hem. Bestämde att vi skulle måla Axels fina bokhyllor vita och att vi skulle unna oss en ny dyr säng. Vi sov inte utan varann särskilt många nätter innan ihopflyttet heller, men nu var det väldigt skönt att nu slippa bo på två ställen. Slippa bära väskor med kläder fram och tillbaka. Vakna till det som var vårt.

Idag för prick ett år sedan var jag gravid, jähättegravid, med Nils. Det var bara åtta dagar till beräknad förlossning (18 dagar innan han faktiskt kom) och jag dukade upp den där picknicken i en av stengluggarna på Skansen kronan och friade. Med låtsasbubbel pga gravid, och låtsasringar pga ville välja tillsammans, men med världens mest riktiga vetskap om att jag vill vara med Axel forever and evah.

Idag firar vi sjätte mars med barnvakt, frukostbubbel i sängen, Vasaloppet med frallor och en enorm bunke Oboy. Ska fortsätta med stros och mat på stan och matinébio, har vi tänkt. Om det går nån bra film, för vi har inte kollat än. Känns som en väldigt bra dag oavsett.

(Axel, du är det bästa som hänt. Du är den bästa som hänt. Alltid alltid du.)