Så många gånger jag tänkt att jag ska dra igång ett långsiktigt projekt vid sidan av mitt vanliga jobb. Hålla på med en reportagebok kanske. Eller ett fotoprojekt. Något som får ta lång tid och växa fram. Bara gå på inspiration och passion.
Och det finns ju faktiskt dem som tar tag i sådana projekt, får dem att bli av. Och får dem att bli till något riktigt riktigt bra. I måndags var jag och min kompis Kerstin gick på PK-kvällen på Pustervik (publicistklubbens kvällar med paneldebatter/samtal om journalistik). Den här veckan var min fina vän och kollega Erik Abel moderator för ett samtal om långsiktiga fotoprojekt. Fotograferna som deltog heter Pieter Ten Hoopen och Tomas Ohlsson.
Och Åh.
Jag blev så himla inspirerad. Fy fan vad bra det var. Pieter ten Hoopen är ju en fotograf av absoluta världsklass. Erik har tjatat om hans bilder under alla år vi åkt på reportageresor tillsammans, och efter debatten hängde vi med Pieter och drack lite öl. Så trevlig och ödmjuk människa. Och jävlar vilket bildspråk. Projektet han snackade om i måndags handlar om ett litet samhälle i Montana, USA, som han porträtterat under tio års tid, och det har också mynnat ut i en dokumentär som heter Hungry Horse. Vill gärna se den. Han plåtar också mycket för olika NGO:s. Det kan till exempel se ut såhär:
Följ Pieter på Instagram vettja! Eller kolla in hans hemsida.
Den andre fotografen som var med i måndags, och som ni också måste spana in, sitter på mitt förra frilanskontor, så honom känner jag ju. Tomas Ohlsson. Han har ett sånt himla fint projekt, där han under tio års tid följt och fotograferat Roger Jonsson, en hemlös man som han lärde känna när han köpte en Faktum (hemlösas tidning i Göteborg) för många år sedan. En vänskap utvecklades och under dessa tio år har de varit med om mycket tillsammans. Högt och lågt. Upp och ner. Sorg och glädje. Roger har haft nyktra och rena perioder för att sedan falla tillbaka i ett tungt missbruk.
Alldeles nyligen vann de pris i Årets Bild-tävligen för projektet. Så välförtjänt. Roger var förstås med på prisutdelningen och han och Tomas bodde på fint hotell, stolta över segern.
Tomas skriver berättelsen om Roger på bloggen The story of Roger Jonsson, och projektet kan såklart också följas på Instagram och Facebook. Ni måste faktiskt klicka in er bloggen, för bilderna, för orden, för berättelserna. Här sitter jag och läser ikapp med en tår i ögat och en tagg i hjärtat.
"En dag när jag satt hos tandläkaren och väntade på att få göra en rotfyllning så började jag bläddra i en bok. Boken handlade om Gamla Ullevi och arenans historia. Jag satt och bläddrade lite förstrött när jag stannade till på en bild. Det var IFK Göteborgs högerback Nils Jonsson som rensade bort bollen från straffområdet. Jag tittade närmare och såg att det var en exakt kopia av Roger, med samma hårfäste och samma blick. Jag köpte boken av tandläkaren för en hundring så gav jag den till Roger i julklapp. Hans ögon tårades när han såg bilden och strök försiktigt med handen över den och sa: åh, pappa."
"Jag minns också när hans lilla navelstump trillade av när jag bytte blöjor på honom en morgon. Det var fina tider det där, och jag tog bra hand om honom där. Det första året", berättar Roger. "Jag minns hans porlande skratt. Hur han tittade på mig och hans lilla leksaksmus som åkte över golvet när man drog igång den."
"Jag märker själv nu när vi pratar om det här att jag inte är klar själv på alla de här bitarna, och Tomas, det är bra att du pratar med mig om det här. Herrejävlar jag har änna mycket arbete framför mig."
Och det finns ju faktiskt dem som tar tag i sådana projekt, får dem att bli av. Och får dem att bli till något riktigt riktigt bra. I måndags var jag och min kompis Kerstin gick på PK-kvällen på Pustervik (publicistklubbens kvällar med paneldebatter/samtal om journalistik). Den här veckan var min fina vän och kollega Erik Abel moderator för ett samtal om långsiktiga fotoprojekt. Fotograferna som deltog heter Pieter Ten Hoopen och Tomas Ohlsson.
Och Åh.
Jag blev så himla inspirerad. Fy fan vad bra det var. Pieter ten Hoopen är ju en fotograf av absoluta världsklass. Erik har tjatat om hans bilder under alla år vi åkt på reportageresor tillsammans, och efter debatten hängde vi med Pieter och drack lite öl. Så trevlig och ödmjuk människa. Och jävlar vilket bildspråk. Projektet han snackade om i måndags handlar om ett litet samhälle i Montana, USA, som han porträtterat under tio års tid, och det har också mynnat ut i en dokumentär som heter Hungry Horse. Vill gärna se den. Han plåtar också mycket för olika NGO:s. Det kan till exempel se ut såhär:
Följ Pieter på Instagram vettja! Eller kolla in hans hemsida.
Den andre fotografen som var med i måndags, och som ni också måste spana in, sitter på mitt förra frilanskontor, så honom känner jag ju. Tomas Ohlsson. Han har ett sånt himla fint projekt, där han under tio års tid följt och fotograferat Roger Jonsson, en hemlös man som han lärde känna när han köpte en Faktum (hemlösas tidning i Göteborg) för många år sedan. En vänskap utvecklades och under dessa tio år har de varit med om mycket tillsammans. Högt och lågt. Upp och ner. Sorg och glädje. Roger har haft nyktra och rena perioder för att sedan falla tillbaka i ett tungt missbruk.
Alldeles nyligen vann de pris i Årets Bild-tävligen för projektet. Så välförtjänt. Roger var förstås med på prisutdelningen och han och Tomas bodde på fint hotell, stolta över segern.
Tomas skriver berättelsen om Roger på bloggen The story of Roger Jonsson, och projektet kan såklart också följas på Instagram och Facebook. Ni måste faktiskt klicka in er bloggen, för bilderna, för orden, för berättelserna. Här sitter jag och läser ikapp med en tår i ögat och en tagg i hjärtat.
"En dag när jag satt hos tandläkaren och väntade på att få göra en rotfyllning så började jag bläddra i en bok. Boken handlade om Gamla Ullevi och arenans historia. Jag satt och bläddrade lite förstrött när jag stannade till på en bild. Det var IFK Göteborgs högerback Nils Jonsson som rensade bort bollen från straffområdet. Jag tittade närmare och såg att det var en exakt kopia av Roger, med samma hårfäste och samma blick. Jag köpte boken av tandläkaren för en hundring så gav jag den till Roger i julklapp. Hans ögon tårades när han såg bilden och strök försiktigt med handen över den och sa: åh, pappa."
"Jag minns också när hans lilla navelstump trillade av när jag bytte blöjor på honom en morgon. Det var fina tider det där, och jag tog bra hand om honom där. Det första året", berättar Roger. "Jag minns hans porlande skratt. Hur han tittade på mig och hans lilla leksaksmus som åkte över golvet när man drog igång den."
"Jag märker själv nu när vi pratar om det här att jag inte är klar själv på alla de här bitarna, och Tomas, det är bra att du pratar med mig om det här. Herrejävlar jag har änna mycket arbete framför mig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar