Västkustkräftis.

Vi åkte till Fjällbacka på kräftskiva i Martins sommarstuga. Den - visade det sig - bestod av två stugor plus friggebod, ihopbyggda av en enorm altan med utsikt över havet och ett helt eget berg. Man bara jaha här har vi varit kompisar i elva år och det här är första gången du tar med mig HIT, you crazy person. 

Hur som helst var det väldigt härligt! Jag njöt halvt ihjäl mig av att solen sken hela tiden och vi bara slappade hela dagen och dansade på terassen till klockan fyra. Jag dansade sporadiskt, de ihärdigaste dansarna gjorde det konstant - imponerande energi. Det var gott med kräftor också, även om våra röda kinesiska inte var i närheten av lyxigheten hos Thomas färska havsisar. (PS. Vi stannade på Ica Maxi i Torp på vägen dit och där kostade kräftor 350 kr per kilo. Vi frågade hur många kräftor ett kilo är, och snubben snarade "5, kanske 6". Man bara eh okej, inte aktuellt.).

I morse frullade vi i solen och på vägen hem tog jag och D en liten utflyktsvända vända längs kusten. Vi åkte till Fjällbacka men hittade tyvärr aldrig helvetesgapet (Ronja Rövardotter spelades ju tydligen in där! Jag blev lite starstruck av tanken att få se helvetesgapet), men i Hamburgsund hittade vi en go loppis. Jag köpte en fin plåtburk (väldigt ovanligt jag vet) och sen körde vi hemåt på småvägarna och gick på varenda gårdsloppis vi såg. 

Det blev fyndat en vinylskiva och David hittade en "teleguide" som han inte kunde låta bli att köpa. Vi vet inte riktigt vad det är för något, men det ser ut som en 80-talsdator med en telefonlur ovanpå.

Plåtburken blev fin i köket.

Sista dagen.

Har jobbat sista dagen på sommarviket, känns jättejättekonstigt och lite sorgligt. Blev dock lite rörd av en massa fina ord och av att en (medelålders manlig) kollega gav mig en supertjusig rosa blomma i kruka som han hade odlat fram själv. En blomsterlönn, tror jag att den hette. Så himla gulligt. Gillar den väldigt mycket och hoppas att den kommer att få nog med sol och vatten i mitt kök för att överleva länge länge.

En annan grej: visst är det lustigt att folk hejar på varann mer när det regnar? I vanliga fall passerar man bara folk på trottoarer och cykelbanor, men när det regnar tittar alla på varann och ler, som i en hemlig förståelse. "Oj, gud vad blött det är, vad tokigt" säger man till varann med det där lilla leendet. Trevligt, men lite konstigt.

Länkkärlek: Bloggfrossa och Tuffast av alla

Idag blir det två flugor i en smäll, varsågoda för två mycket bra bloggar som skrivs av Mikebike och Josefine som bor i Majorna. De är alltså sambos med varann men jag har inte slagit ihop tipsandet för att de inte förtjänar varsitt inlägg (det gör de), men för att man med fördel kan läsa bloggarna samtidigt. Nämligen väldigt kul när de råkar skriva om samma saker från varsitt perspektiv.

Första bloggen, Bloggfrossa & Mannen som blev trött, skrivs av Mikebike. Han är så sjukt jävla rolig att jag vågar påstå att ni VERKLIGEN missar något om ni inte läser honom. Mikebike skriver om att köpa löpartights och ta till sig löparkulturen, om misären när ens badrum går sönder och man "måste" ta tid på sig själv när man springer till gårdens gemensamma bastu och duschar där, och han har en personlig relation till McDonalds kundtjänst eftersom han gjort det till sitt livsmission att se till att företagets personal flurrar McFlurryn på rätt sätt. Inläggen läses med fördel inte på arbetsplatsen om man försöker dölja att man tagit en liten paus i arbetandet, för det är väldigt troligt att man skrattar högt. 

Josefines blogg Tuffast av alla började jag läsa när deras renoveringshelvete just hade satt igång, och jag föll direkt för de fantastiskt komikbittra skildringarna av det lilla helvete det innebar. Nu har hon börjat lägga upp bilder också, och man bjuds till exempel på boktips, urgulliga bilder på barnen S:et och Tintin och festliga beskrivningar av M:s tillkortakommanden. 

Varning utfärdas för avundsjuka över parets mycket snygga bokvägg med tillhörande fåtölj. 

M och J verkar vara grymma personer, jag hoppas att jag någon gång har ynnesten att få träffa dem in det verkliga livet. Vi bor ju ändå i samma stad liksom.

Flashflash

TT har just flashat den stora nyheten "Viktoria är gravid" och jag har ojat mig en lång stund över det svenska folkets överdrivna fascination inför detta.

På redaktionen har man i en stunds tid kunnat höra skämten om att sätta rubriken "Vem är pappan?", men det verkar som att danska tidningen Extrabladet vinner tävlingen skojigast rubrik på temat. Folk skrattar just nu ihjäl sig åt den här rubben.

Vedspisen.

På tal om det här med att inte kunna slänga gamla saker. Det var samma sak med den gamla vedspisen som vi hade i köket i sommarstugan, som stått i vedboden i några år nu och samlat damm. Den kan man man ju inte heller bara slänga sådär! 

Jag insåg såklart att jag inte borde släpa med den svintunga klumpen hem till min lägenhet, men vi borstade av den, köpte några zinkhinkar, planterade pelargoner i dem och ställde dem ovanpå spisen invid husväggen. Blev tjusigt, och påminner oss om de goda gamla vedspisåren. Mycket värt att spara med andra ord. (Plus att man slipper lyfta in den i bilen för att åka och slänga och bryta ryggen på köpet).

Om det här med Göteborg och regnet.

En fotograf jag känner skrev igår kväll på facebook att han var ute och plåtade en kille i badbyxor som simmade på motorvägen. Och bilarna som körde hade vatten upp till fönsterrutorna, tydligen kom det 23 mm på en timme. 77 mm totalt.

Tycker att det säger allt om vädret i Göteborg sommaren 2011.

Helgernas helg.

Alltså, har haft världens bästa helg. Bästis Sofia har varit på besök från Stockholm, vi hängt nonstop och det har varit mighty fine.

I fredags låg vi på en filt vid havet och läste böcker. Och bäst av allt: DET VAR SOL! DET VAR VARMT! JAG HANN BADA MASSOR! 

Var inte alls överdrivet lycklig över det som ni hör. På kvällen hämtade Sofia mig från jobbet och när vi kom hem hade hon bakat kladdkaka och köpt glass och annat gott, som alltid när vi umgås. Vi kollade på en ganska dålig film och somnade i soffan.

På lördagen åkte vi ut till Öckerö. Jag och hela familjen skulle fira mammas kompis Elsegun som fyllde 60, och S hängde på, vem vill missa en dag i skärgården när man får chansen liksom?

Jag och min brorsa och barnen i den familjen växte nästan upp ihop, våra föräldrar var kompisar och mammorna jobbade deltid och passade alla fem kiddos varannan dag där i slutet av 80-talet. Nu för tiden ses vi kanske bara en gång om året, men det är fantastiskt skoj när det väl blir av. 

Solen sken hela dagen och vi gick iväg från kalaset för att bada lite, jag var inte oäven inför ett dopp om man säger så. Hade oförklarligt nog glömt badkläder men Elsegund lånade ut sin grönblommiga baddräkt och räddade mig - om sommaren tar slut nu så fick jag i alla fall ett sista salt dopp den här lördagen.

På kvällen hängde vi hos min bror och hans tjej i deras fina lägenhet. De har nyss blivit sambos, och nu har de hittat en hemlös katt också som de tagit hand om. Den var det sötaste jag sett, orange lång päls, mycket kelig personlighet och enorma tassar med sex (!) tår på varje. Både Anders och Linnea älskar redan den där lille kissen, och det var nästan lika gulligt att se dem ta hand om den som det var att se katten själv ("Johanna, tror du han vill ha släckt lampa eller tänd när han ska sova? Tror du han är törstig? Är han inte lite mager? Tänk om han vill gå ut, nu tittar han på fönstret!") 

Jag hoppades nästan lite på att de ska behålla den, men både A och L tycker (med rätta, såklart) att det är elakt att ha katt i lägenhet. Så nu gör de allt för att hitta ett bra hem åt den. Och allra helst hitta dess riktiga ägare förstås! (Om någon känner till en bortsprungen katt i Bagaregården/Strömmensberg så hojta för guds skull.)

Vi avslutade kvällen igår med andra långgatan-öl med Diggi och hans norska kompis, och idag har vi shoppat, lunchat och gått på bio. Det känns som att vi slappat hela helgen men ändå hunnit med en kvadriljard saker. Före bion fick vi hybris också och tänkte vinna en miljon på triss - hade varit så himla bra avslut på den perfekta weekenden liksom. Mycket förvånade skrapade vi oss dock fram till en vinstsumma på noll kronor.

I morrn kommer D hem från Prag och för att vara en vänlig flickvän har jag nu ägnat kvällen åt att skrubba lägenheten. Det behövdes kan man säga, ingen av oss har hunnit dammsuga en enda gång på hela sommaren. Dammråttorna jag hittade var i storleken verklig råtta. Fräscht.

Solen är alltid varmare på andra sidan den kyliga kvällen.

När jag cyklade hem från jobbet tänkte jag att det hade varit lite skönt med vantar. VANTAR? Är detta verkligen okej? Jag tänker nej på den.

Nä, i morrn är det jag och Sofia som drar till havet. Jag ska sola, jag ska bada, jag ska svettas och jag ska läsa böcker, och då och då ska jag oja mig med ett osh, vad VARMT det är alltså, medan jag svassar ner till vattnet för att ta mig ett tredje, eller femte, svalkande dopp. Jag ska eventuellt utbrista ett äkta ooiih á la tant-dopp när jag doppar mig, men jag ska tycka att det är skönt.

Okej? Okej.

Om nostalgi och sånt.

Morfar, i den gamla blå ekan i Bexet. Någon gång på 80-talet.

Här är jag ganska nyfödd tror jag. Långa slängiga ben.

Morfar jag jag ligger och vilar oss lite på Jonsbogatan i Hylte där han och mormor bodde.
(OBS. Jag brukar inte skela sådär mycket i vanliga fall.)

En gång för länge sen, på 50-talet tror jag, byggde min morfar en lekstuga åt min mamma och hennes syskon. Den stod ute i Bexet vid sommarstugan som vi fortfarande har och älskar. När syskonskaran blev tonåringar och hade lekt klart med den lilla lekstugan, bestämde de sig för att sälja den. En familj på en gård i närheten slog till på affären, de målade den i samma ljusgula färg som deras hus hade och där, i deras trädgård, stod den sen i en halv evighet.

Mamma, moster och morbror kom på efter ett tag att det hade varit kul att ha kvar lekstugan - de ångrade sig - men bytt är bytt och kommer aldrig igen ju. Familjen som köpt lekstugan ville inte sälja tillbaka den, inte ens för ett högre pris.

Inte förrän för några år sedan. Då var del alldeles fallfärdig och skulle rivas, och så kom de att tänka på att vår släkt kanske ville ha stugan tillbaka ändå efter alla de där åren. Och det ville vi! Den fick behålla sin gula färg, sitt läckande tak och sina spruckna tapeter, men det var vår lekstuga. Morfars lekstuga. Och vi ställde den vid sommarstugan där den hörde hemma.

Nu i sommar har vi byggt en friggebod i Bexet, och när jag säger vi menar jag mina föräldrar och min moster och hennes man. Vi kusiner har hjälpt till det vi har hunnit också förstås, senast i lördags var jag där och målade ribbor för glatta livet.

I och med byggandet har vi varit tvungna att riva både lekstugan och den gamla ved- och verktygsboden som stod där innan, och nu har jag insett vilken otroligt nostalgisk person jag är.

Jag fäster mig vid saker. Jag kan inte släppa dem. Jag kan inte hjälpa det.

När lekstugan skulle väck fick jag lite panik, men lyckades spara de gamla fönstren - vita och flagnade, någon saknad ruta här och var. Men ändå: vackra gamla fönster med spröjs, såna man ser på loppis ibland och blir kär i. Jag blev överlycklig. Nu har jag tänkt att jag ska sätta foton bakom glasen och göra om dem till ramar.

När sedan vedboden skulle bort blev det just likadant - i panik blickade jag bort mot den och letade efter något - vad som helst - som var löstagbart och därför möjligt att spara av nostalgiska skäl. Hörde mig själv ropa "Mamma! Släng inte dörren! Spara dörren! Jag vill ha dörren!".

Så nu har jag en stor röd trädörr också. Efter lite klureri har jag kommit på att jag ska måla den vit, sätta stora krokar på den och luta den mot väggen (eller kanske slå på stort och sätta fast den på väggen) i sovrummet. Den ska jag ha att slänga kläder på istället för att slänga dem på golvet. Har nästan lyckats intala mig själv att detta har en verklig och praktisk funktion, och att det inte bara är ett sätt för mig att slippa lära mig ta farväl av saker jag hållit kära.

Det är så obegripligt svårt att göra det, ta farväl. Det är som att något väldigt innerligt går förlorat för alltid om jag inte får spara en träbit eller två från morfars lekstuga och från den älskade gamla vedboden.

Håller ni också på såhär?

T.v. Vedboden har rullats bort och ska snart rivas: framför den ska friggeboden byggas.
T.h. Lekstugefönstren! Visst är de fina?

Länkkärlek: Linn på Just another fucking blog

Linn ska ni läsa! Hennes blogg är hysteriskt rolig. I en kaskad av korta men sjukt många inlägg skriver hon känslostarkt om saker som händer. Om grejer hon är arg på, om längtan efter att träffa någon som kan ta henne lite på brösten och ge henne en onge.

Linn älskar kött och hatar trams. Den här människan vill man träffa på riktigt, hon verkar helt underbar.

Fynd.

Jaha, då kom det hårdaste regnet i mannaminne utanför fönstret igen då ja. Det här med att vara nöjd med att jobba kvällar en vecka för att man då kan "åka iväg och sola och bada på dagarna före jobbet", har än så länge inte resulterat i särskilt mycket "solande och badande före jobbet", det kan jag säga er.

Hade tänkt ha den här gulliga klänningen som jag fyndade förra veckan, men nu när jag tittar ut på augustiregnet tänker jag mer: stövlar, regncape, bävernylonoverall?

An inconvenient truth

Den här har jag just snott av Apple, dear?- Sofia, som snott den av Amningshysteri-Jonna, som i sin tur också skickat den vidare. Mycket tänkvärd konversation.

Länkkärlek: Heja Abbe

Mera bloggtips: Heja-Abbe, som skrivs av Abbes pappa Gunnar.

Det här är ju en väldigt känd blogg, de allra flesta av er känner säkert till den redan. Men jag tipsar ändå, utifall att någon enstaka kan ha missat den. 

Heja Abbe handlar om Abbe som har ett medfött hjärtfel, och allt vad det innebär. Den handlar också om storebror, och om mamman. Mest av allt handlar den om kärlek. 

Abbes pappa verkar vara så full av kärlek att det bara svämmar över, och man dör lite av finhet när man läser hans inlägg. Ibland handlar de om svåra saker, om att ha ett sjukt barn, om rädslan och sorgen. Ibland handlar den om helt vanliga saker, om vardagen. Men det som skrivs är alltid ärligt och innerligt och kärleksfullt. 

Som extra grädde på moset tar Abbes pappa härliga bilder, här är de allra senaste han lagt upp:

Länkkärlek: Onekligen

Dagens bloggtips: Onekligen-Lisa.

Jag har läst Lisas blogg i flera år nu, hon är både rolig och begåvad. Tillsammans med Gustav har hon två roliga och gulliga ongar. Den ena -Svante- är ganska ny, så han säger inte så mycket än. Men Rufus som är (och nu gissar jag) 3 år levererar fantastiska kommentarer dagarna i ända. Tex den här:

"MAMMA! JA VAKEN NU. JA VILL GÅ UPP."
"Mhmm."
"DU VILL GÅ UPP OCKSÅ?"
"Mhmm, nej. Det vill jag inte."
"MAMMA! *suck* "INTE BJÅKA NU. DU HA EN GLASS?"

Lisa har skrivit en svinbra ungdomsbok som heter Det är så logiskt alla fattar utom du (ja, hon har lånat titeln av Säkert, bara en sån sak), hon har ett jättefint hem i Stockholm och ett kanske ännu finare torp i Småland och ändå blir man inte ens avundsjuk utan bara glad, för hon verkar vara en sån som förtjänar allt bra.

Den här bilden säger allt om varför jag gillar Lisas blogg. Den är fin, den är charmig och den är rolig. 

Japan!

Vet ni vad?! Det har hänt en väldigt skojig grej. Jag har fått ett stipendium för europeiska journalister och ska åka till Japan i två veckor i november-december!

Jag fick en länk om stipendiet nyligen av Sigrid, bästa kollegan, och sökte. Mest på skoj, jag trodde verkligen inte att jag skulle komma med. Men se det gjorde jag. Jag och tre andra journalister i Europa har valts ut och vi åker till Japan för att lära oss en massa saker om landet. Vi ska mest bo i Tokyo, göra en massa olika grejer där, gå på föreläsningar av olika slag och sen ska vi även resa runt i landet. Bo på olika ställen, se Japans highlights. Iih!

Det ska bli t-o-k-r-o-l-i-g-t, enda smolken i bägaren är att jag har så dåligt samvete över att jag hade turen att komma med medan Sigrid (som ju tipsade mig om hela grejen) inte hade det. De kunde ta max en från varje land och på något sätt måste jag ha skrivit de bästa klyschorna i ansökan eller något. Åh. Hon förtjänar så himla mycket att få åka. Men det är som det är.

Ni som varit i Japan, ro nu hit med era bästa tips på saker som inte får missas!

Japan, japan! Bilder snodda från the internetz.

Länkkärlek: Colombialiv

(Det här med länkkärlek - mycket bra grej. Egoistiska Egon skrev fint om mitt Norgeinlägg häromdagen, och man blir ju jätteglad - tack för fina ord! Jag tänker tipsa er framöver om en massa bra bloggar jag gillar, tipsa gärna vidare om fler i kommentarsfälten. Bra bloggar förtjänar att läsas.)

Först ut: Annika i Colombia.

Jag har så mycket bra att säga om Annika, hon verkar vara en fantastisk person. Annika och jag "lärde känna varandra" för många år sedan på siten backpacking.se. Då bodde hon i Buenos Aires - en stad jag vekrligen älskar - och hon skrev alltid intelligenta och intressanta inlägg om världen i allmänhet och om Latinamerika i synnerhet. Vi blev så kallade internetvänner.

Min kille skrattar lite åt det ibland, när jag säger att vi måste åka och hälsa på Annika säger han "ah, din internetkompis menar du?", och ler.

Men ja, min internetkompis. Internetkompisar är mycket bra. (Ryktet säger dessutom att Annika och Oscar eventuellt kommer att flytta till Göteborg framöver - i så fall ser jag fram emot att omvandla henne till vanlig kompis och inte "bara" internetvän).

Nu bor Annika i Colombia, hon har alldeles nyligen gift sig med Oscar, de har blivit gravida med en liten knodd och hon har skrivit färdigt sin mastodontuppsats, som handlar om vad som hänt efter att Colombia för några år sedan legaliserade abort i vissa fall. Sådana intressanta frågor är också vad Annika jobbar med på heltid, på ett forskarinstitut som främst sysslar sociojuridisk forskning inom demokratifrågor, mänskliga rättigheter och andra relaterade ämnen. SPÄNNANDE, som ni hör.

Om detta och mycket annat skriver hon i bloggen Colombialiv. Jag älskar mixen mellan politik, berättelser om hur det är att som svensk bo i Bogotá (och tex tvingas duscha i en "elektrisk dusch"), och andra vardagliga betraktelser i största allmänhet.

Läs, läs!

(Annikas gamla blogg Vida Latina, hittar ni här.)

Om Norge efter dåden, om att rapportera från ett kaos.

Nu har jag varit hemma från Norge några dagar, kände mig ett tag som en klubbad säl i början. Det är konstigt att plötsligt vara hemma igen efter bubblan man lever i på plats. Det blev åtta hela dagar i Norge, vi jobbade 16-17 timmar om dagen. En intensiv vecka blandad med alla käslor som finns. På något sätt går man ändå in i sitt work-mode och kan hålla det hemska ifrån sig ganska bra medan man är mitt i det. Tur det, annars hade man ju inte stått ut. 

En stund jag aldrig kommer att glömma är när jag var på väg till Oslo, slog upp tidningarna jag köpt med mig på pressbyrån och för första gången såg vad det stod på de där ettasidorna: "80 dog på ön". Jag grät lite, det var helt oundvikligt.

Jag hade jobbat till sent på natten och förstod att dödstalet skulle stiga från de 10 bekräftade, till möjligen otänkbara 20. Men 80?! Där satt jag på väg för att rapportera om den värsta massaker som inträffat i vår ände av världen på överskådlig tid. Jag mådde fysiskt illa av tanken att så många hade dödats och var på väg mitt till händelsernas centrum. Det var konstigt.

Jag kom fram till ett chockat och sönderslaget Oslo, fullt av glassplitter och beväpnade militärer. Den första person jag talade med på gatan var en kvinna som hade tränat på samma gym som Anders Behring Breivik i flera år, sett honom i ögonen hundratals gånger. Han hade dessutom velat hyra hennes hus uppe i Rena, det lilla samhället han flyttade till två veckor före dåden.
Vid domkyrkan såg jag människor lägga de första blommorna, de som sedan växte till ett blomsterhav, och innanför avspärrningarna - där bara journalister och poliser fick gå - såg det ut som kriget. Såhär blev det första reportaget:

(Klicka på bilderna om ni vill förstora och läsa reportagen).

På söndagen var vi först på minnesgudstjänsten i Domkyrkan där en gråtögd Jens Stoltenberg höll det numera berömda talet. Jag satt längst bak på den främsta av tre som var reserverade för pressen, och naglade mina handflator hårt. Ville inte vara den enda som var oproffsig nog att blir rörd och berörd. Efter en liten, liten stund senare torkade alla journalister på hela raden bort tårar från sina kinder. Det går inte att vara oberörd i en sådan stund och kanske vill man inte vara det heller.

På eftermiddagen åkte vi till den lilla bruksorten Drammen där tragedin slagit ner med full kraft. Tusentals journalister var i Oslo, vi ville gärna komma bort därifrån och berätta en annan historia. 25 personer från Drammens AUF var på Utøya när mördaren började skjuta, och alla kom inte tillbaka:

På måndagen skulle Osloborna samlas till ett fackeltåg för att hedra offren, men trycket var så stort att polisen fick vädja till alla att ta med rosor istället för facklor. Uppemot 200 000 människor samlades på rådhusplatsen och på gatorna flera kvarter bort, och trots det kunde man höra en knappnål falla när det blev dags för den tysta minuten. Sedan höjde alla sina rosor i luften och kungafamiljen och andra höll tal på en scen. Det var otroligt mäktigt, och det hela avslutades med att alla marscherade runt Oslo och spred de där rosorna över hela staden.

Själv satt jag mitt på asfalten med min laptop och skrev reportaget, det var ont om tid och svetten lackade. När fotografen Henrics internetmojäng började strula (den såg förresten föga passande ut som en bomb med små röda sladdar och brun tejp) fick jag springa tillbaka till hotellet, skriva klart där och skicka från lobbyn. Det fanns absolut inte tid att ta hissen upp till rummet. Men det blev en text till slut och vi skickade i tid trots allt. Ibland får man veta att man lever...

Jag och Henric (som för övrigt tog fantastiska bilder hela tiden) bestämde oss tidigt för att vi vägrade "attackera" förkrossade ungdomar när de hulkandes lade blommor vid domkyrkan. Det var uppenbart vilka som varit med om dramat, men en 17-åring, eller en 25-åring, eller vem som helst i det chocktillståndet, kan inte bedöma om de vill bli intervjuade eller inte. Någon sådant ville vi inte utsätta dem för. Istället satte jag mig och sms:ade och facebookmailade alla personer jag kunde få fram information om, för då skulle de ha chansen att ignorera brevet om de inte var intresserade av att tala med medier.

Vi fick svar från flera, bland annat från en tjej som heter Jorid. Hon var med på Utøya men överlevde massakern, och ville gärna berätta om det hon upplevt för oss. Jorid bodde i en liten by 70 mil från Oslo. 

Även om hon erbjöd sig att ge oss numret till andra överlevare som bodde närmare Oslo, kände jag och Henric att vi ville träffa just Jorid. Ta god tid på oss, träffa henne i hemmamiljön och inte bara i en halvtimme i en hotellobby. Vi ville göra det ordentligt och var beredda att ta bilen, köra hela natten om det så behövdes. Men efter att vår chefredaktör övertygat oss om att 70 mil är minst tio timmar på norska vägar bestämde vi oss för att flyga. Vi bokade biljetterna strax efter midnatt och var på flygplatsen vid sexochtreittio. 

Dagen blev stressig ändå, en minnesstund som Jorid skulle gå på i en stad en timme bort tog fem timmar istället för en, som vi hade trott. Men allt går om man är lite flexibel, vi bokade om flygbiljetterna hem, förlängde hyrbilsavtalet, tog in på ett litet vandrarhem i den lilla byn Namsos, skrev och skickade med kniven mot strupen.

Såhär blev berättelsen om Jorid Holstad Nordmelan, 20 år, som hade mod nog att hålla huvudet högt när hon mötte den gripne mördarens blick. Sekunderna innan hade hon varit helt säker på att hon skulle dö. Jorid och de hon gömt sig med räddades sist av alla från ön:

När bomben small fredagen den 22 trodde alla, både medier och experter, att någon "islamistisk terrororganisation" låg bakom. Det skapade några timmar av skräck bland Oslos muslimer, som redan före dåden känt att anti-muslimska tendenser vuxit i landet. Vi intervjuade Linda Alzaghari, en etnisk norsk muslim som berättade om främslingsfientlighet och enighet i Oslo. Jag tyckte att det var ett av de mest intressanta reportagen vi gjorde, just för att det beskrev bredare aspekter av det norska samhället och inte "bara" den massiva sorgen:

På fredagen hade Arbeiderpartiet en minnesstund vid Youngstorget, och vi råkade befinna oss i närheten. Vi ställde oss för att vänta på Stoltenberg och hoppades på en snabb kommentar, men ut ur en svart bil kom istället de svenska socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Han tog sig god tid för att svara på mina frågor och vi fick en exklusiv intervju med honom, som vi kunde lämna till webben innan de andra medierna hann göra detsamma.

En rolig detalj var att tysk tv som stod i närheten kom och omringade oss med kameror och mikrofoner, och så fort jag tackat Juholt och han lämnat oss, vände de allt mot mig. "Who was that, and what did he say?" frågade en reporter, och jag fick förklara för de tyska tv-kamerorna. Led verkligen med alla utländska journalister - det måste vara otroligt svårt att jobba och inte förstå vad folk säger.

Där utanför stötte vi också på en fotograf från Aftonbladet som Henric kände. Han berättade att hans tidning hade 30 personer på plats, och att varje person blev avlöst efter en dag eller två. 

Från GP var det bara jag och Henric, i åtta dagar. (Måste påpeka att vi såklart hade fått avlösning om vi hade velat, men vi kände att vi ville stanna så länge vi fick. Det var svårt att lämna allt.) 

På fredagen hade det ju gått en vecka efter dåden. Terrorn hade förstås påverkat alla i landet, men på vitt skilda sätt. Vi pratade bland annat med en florist som jobbat dygnet runt med alla rosor, och en frisör som inte kunnat gå till jobbet alls eftersom salongen var helt utblåst.  
Dessutom följde vi i Anders Behring Breiviks fotspår den där fredagen: vi var i Oslo 15.20 - tiden då bomben small en vecka tidigare, och åkte sedan samma väg som mördaren genom det vackra landskapet till Utøya. Klockan 17.26, en vecka efter att han började avrätta människor på ön, satt vi vid vattenbrynet på andra sidan. Det högg till i magen. Att se den lilla ön på så nära håll, doppa fingrarna i vattnet där så många drunknade under flykten, var väldigt starkt, och väldigt, väldigt sorgligt.

I söndagstidningen berättade vi om vad som händer med det sönderbombade regeringskvarteret. Polisens kriminaltekniker går runt innanför avspärrningarna i sina rymddräkter och letar bevis, samtidigt som Statsbygg, (bolaget som äger och förvaltar fastigheterna) säkrar området och gör en bedömning av rasrisken. Statsbygg berättade för oss att de också måste arbeta med att se till så att inga hemliga dokument sprids - utanför regeringsbyggnaden ligger ju innehållet från politikernas kontor utslängt huller om buller, datorer och papper och pärmar. 

Och så sista reportaget vi skrev på plats, det gick i tidingen i måndags. Vi skrev om att alla politiska partier i norska Stortinget (riksdagen alltså) - och alla deras ungdomsförbund - fått en ström av nya medlemmar sedan dåden inträffade. Så även det invandringskritiska Fremskrittspartiet som massmördaren Breivik tidigare tillhört. 

Vi intervjuade bland andra Marit Nybakk, stortingsrepresentant för Arbeiderpartiet, som hoppades att det som hänt kommer att stärka demokratin och få fler personer att engagera sig politiskt och rösta i kommande val. 

Efter det åkte vi hem. Då var vi rejält trötta kan jag meddela. Vi hade märkt hur hjärnkapaciteten blev långsammare och långsammare för varje 17-timmars arbetsdag som gick. En gång tappade Henric bort en kopp kaffe (han hade råkat ställa den i baksätet i bilen) och en annan gång tog det oss en lång stund att klura ut om det går 30 eller 90 minuter mellan 7.45 och 9.15. Trötta hjärnor. Vi kände oss i alla fall nöjda med vad vi gjort under veckan och med superstödet vi haft av alla chefer hemma på redaktionen - en väldigt skön känsla!

När jag kom hem tog D med mig upp till Delsjön och så satt vi där på en klippa hela kvällen. Jag läste bok och simmade i det spegelblanka vattnet, D fiskade upp två mörtar och en aborre. 

Nu, fredag och lördag, är jag ledig för första gången på 19 dagar. Det känns skönt och välbehövt.