Ishinomaki

Hemma igen, sedan sent i torsdags kväll. I helgen har jag - förutom att sova - varit på 30-årsfest hos Söder, på ölprovning hos Johanna och så har jag och David köpt en ny bil som vi var tvungna att hämta - i Motala. Det har gått i ett kan man säga. Jag har varit helt slut och inte orkat/hunnit göra det där sista inlägget från resan, men här kommer det i alla fall!

De sista dagarna i Japan var vi som sagt i Ishinomaki. Halva staden spolades bort i tsunamin och som jag skrev förra veckan efter ett kortare besök där, så ser det fortfarande ut som ett totalt kaos, som om katastrofen inträffade alldeles nyss.

Vi gjorde ett reportage för tidningen Journalisten och intervjuade reportrar från två lokaltidningar. En av dem tog med oss till det som en gång var City Hall i Onagawa, där han bevakade ett budgetmöte när tsunamin kom. Huset var fullt av bråte, dokument och foton och papper och arkivskåp och brädor låg precis överallt. I entrén stod ett bilvrak. Det var som om en bomb slagit ner, ett under att själva byggnaden ändå stod kvar.

Reportern tog oss med upp till fjärde våningen där han var när katastrofen inträffade. Fortfarande kunde man se en tydlig linje av lera lägst upp under taket - nivån dit vattnet nådde. De som befann sig i byggnaden flydde ut på en takterass på våning fem och såg hela staden svepas bort nedanför. Det går inte att föreställa sig hur det måste ha känts, mannen beskrev att alla på taket var tysta och lugna, ingen skrek och ingen grät. Alla bara tittade ut och såg vattnet komma, de tittade och hoppades att femte våningen på ett hus på en kulle var högt nog. Och det var det. De som stod där klarade sig, med två meters marginal.

På kvällen beställde vi in mer mat än vi orkade äta upp, drack sake och konstaterade att den där "gungningen" jag känt i badrummet kvällen innan nog var en jordbävning. Här sker jordbävningar var och varannan dag men många av dem är små. Det är inte alltid man känner dem. Under mina tre veckor i Japan har jag bara märkt av en.

I onsdags, sista dagen, intervjuade vi journalister från den andra lokaltidningen. Efteråt hjälpte vår tolk Aki oss att ta en bylinebild, och hon knäppte visst en bild redan när vi fåfängt stod och kollade att vi såg okej ut. Här rättar Erik till min halsduk (fast han missade att lappen stack ut!) och jag gör någon gest om att vi har sönderblåsta frisyrer. Ibland är det tur att bylinebilderna ändå blir så minismå i tidningen. 

I Sendai på vägen tillbaka till Tokyo hittade vi världens första och enda mini-Ikea. Det har öppnat efter katastrofen eftersom så många förlorade sina hem och behöver kunna köpa det allra viktigaste till sina nya eller provisoriska bostäder.

Efter Ikea hände något väldigt random. Vi skulle egentligen bara bli avsläppta på stationen och ta tåget tillbaka till Tokyo, men vi berättade för tolk-Aki att vi saknade en intervju med en helt vanlig familj som oroar sig för strålningen. Vips så ordnade hon en intervju med några bekanta till henne, och vi fick vänta på denna familj hemma hos hennes föräldrar. Aki själv var tvungen att dra. Föräldrarna pratade ingen engelska, och de hade någon sorts stolar kopplade till svag elektricitet som skulle vara "hälsosamma" att sitta i. Där blev vi placerade. Vi var übertrötta, utmattade och glada över att få spika den där sista intervjun, men jag har sällan varit med om något mer random än att plötsligt sitta i en "elektrisk stol" med en filt om benen och en frukt-festis i handen. Det är det här som gör att jag älskar att resa: man vet aldrig var man råkar hamna och vad man får se på vägen. Det är inget för människor med ett alltför stort kontrollbehov, den saken är klar. Vi har fått ändra våra planer många, många gånger den här veckan, men kanske är det lite det som är charmen.

Till slut kom vi fram till Tokyo. Vi hade planerat att leta upp en Sky bar nånstans och dricka öl och njuta av att vara klara, men vi kom inte fram förrän vid midnatt. Och när vi kånkat väskorna till kapselhotellet där vi bokat in oss, ni vet ett sånt där japanskt hotell med sängar i hål i väggen, så visade det sig att kapselhotellet var "males only". Jag trodde inte mina öron. Men nej, inga kvinnor var välkomna, jag fick inte ens sitta i lobbyn och sittsova av de sju timmarna vi hade innan vi skulle upp till flygplatsen.

Det var bara att inse att man borde sluta bli förvånad. Vi gick vidare med våra väskor för att på nästa hotell få beskedet att vi inte var välkomna som gäster om vi inte talade japanska. Nehej nej. Till slut högg vi ett rum på ett dyrt men fint hotell vid Shibuya station, det hade makalös utsikt så Erik fick lite Tokyokänsla trots allt, trots att vi aldrig hann sätta oss i någon Sky bar. Det var kanske roligare än en kapsel trots allt.

En hamburgare, en öl på rummet och ett skrattanfall utlöst av enorm trötthet senare åkte vi till Narita Airport i torsdags morse och satte oss på varsin 11-timmarsflight hem. Och det var allt från Japan för den här gången! Nu återstår bara arbetet med att skriva alla reportagen.

Tack för att ni följt reseinläggen, läst och kommenterat. Ni har gjort det mer än kul att få berätta, jag uppskattar verkligen varje enskild kommentar! Det ska ni veta.

Fukushima

Nu har det gått 5 dygn sedan jag mötte upp Erik i Tokyo, men vi konstaterade just att det känns som flera veckor. Det har varit intentivt jobbande, som det alltid är att vara iväg såhär, men det har också varit fantastiskt. Vi har mest varit i Fukushima, men vi började med en heldag i Tokyo då vi klämde in två ganska random jobb: Ett om compact living, och ett om fenomenet med "kattcaféer". Det är ställen dit man går och betalar per timme för att gosa med katter, och det finns också pet shops där man kan hyra med sig en hund för ett par dagar. Väldigt japanskt fenomen.

I lördags morse drog vi till Fukushima. Själva staden ligger ungefär åtta mil från det kollapsade kärnkraftverket som idag omges av en 20 km stor polisbevakad zon där det är förbjudet att vara. Enligt japanska myndigheter är det helt okej att vistas i Fukushima nu, och att äta den mat som exporteras därifrån, men vi följde med Greenpeace när de gjorde egna mätningar kring brunnar och grönsaksland och insåg att det är långt ifrån hela sanningen. 

Värdena för radioaktiv strålning i Fukushima idag ligger ungefär dubbelt så högt som internationella standardgränsvärden, och måttet man anser vara okej här är mer än tre gånger större än det gränsvärde man satte i Ukraina efter Tjernobylkatastrofen.

Många människor är rädda, men många har också återgått till sina vanliga liv. Det är svårt att frukta det man inte kan se med blotta ögat.

De som arbetar som bönder eller fiskare i Fukushima går en svår framtid till mötes: i hela landet är människor rädda för att köpa mat härifrån. Många - speciellt barnfamiljer - har flyttat och det gör att de som är kvar oroar sig för stadens framtid. På bilden här ovan står Erik i trädgården till ett övergivet hus i Watari. På översta bilden cyklar en kvinna förbi en vending machine där en lokal jordbrukare säljer sina grönsaker till grannarna. Bara en stund tidigare läste vi av alltför höga värden på Greenpeace mätare som var riktad mot grönsakslandet intill.

På kvällen gick vi till en izakaya i centrum, en sån där liten minibar, där vi pratade med några unga om stadens framtid. En kille vars familj äger en gård var mycket orolig eftersom ingen längre vill köpa deras ris, och hans kompis som arbetar på en musikskola sa att bara 20 barn är kvar av de ursprungliga 50. En tjej på andra sidan bardisken berättade att flera av hennes vänner flyttat från staden med sina småbarn, och att killen som nykärt satt och höll henne i handen (de hade dejtat i en vecka), hade kommit till Fukushima för att söka jobb. Det blir många luckor i arbetsmarknaden när så många plötsligt lämnar en stad.

Många av dem som bodde i byar nära kärnkraftverket bor fortfarande kvar i temporära evakueringsbostäder i Fukushima, och även i andra prefekturer. Vi tillbringade en kväll hemma hos ett äldre par som evakuerats från staden Namie. Efter jordbävningen, som delvis förstörde deras hus, sov de kvar en natt och sedan blev de evakuerade till en gymnastiksal. Ingen berättade varför, och de som samlats där hade varken el, dusch eller rena kläder. Först en vecka efter evakueringen fick paret och grannarna tag i en tv, och då fick de beskedet som hela världen redan kände till: Att kärnkraftverket nära deras hem kollapsat och läckte radioaktiv strålning.

Dagen därpå tog vi oss till Iitate, en by som ligger en bit närmare den förbjudna zonen. Det som en gång var ett levande jordbrukssamhälle är idag en spökby, här har alla lämnat sina hus och gårdar och överallt finns övergivna villor, matbutiker och bensinstationer. Vi gick omkring på en skolgård som var helt öde, några kvarglömda skor stod i ett ställ vid fotbollsplanen och gjorde det hela än med sorgligt. Det växte ogräs i mattan vid entrén.

Vid ett av husen uppe på en höjd stötte vi på ett äldre par som var vid sitt gamla hus. De har evakuerats till Fukushima, men någon hade ringt och meddelat att taket höll på att blåsa av deras hus i Iitate och därför behövde de lägga sandsäckar på takpannorna. Det var ett fint par, de var glada att de fortfarande kan bo tillsammans med sin son och sina barnbarn även om de saknade sitt hus, sin by och sitt gamla liv. Det hus de nu bor i delar de med nio andra familjer. Många av byns invånare drömmer om att kunna flytta tillbaka, men de flesta tror att det kommer att dröja mycket lång tid. Cesium har en halveringstid på 30 år.

Vi bar munskydd på grund av strålningen, begränsade vår tid i staden till ett par timmar och var förstås väldigt noga med att inte ta på saker.

I en stad en timme sydväst om Fukushima besökte vi igår kväll en skola med 700 barn evakuerade från Okuma som ligger alldeles intill kärnkraftverket. Man har flyttat 3800 av Okumas invånare hit. En flicka, Erika, berättade att hon gillar sin nya skola, men att hon saknar sina vänner som placerats ut i andra prefekturer. När hon och familjen åkte tillbaka in i zonen för att hämta det nödvändigaste ur huset visade det sig att någon brutit sig in genom ett fönster. Strålningsnivåerna inne i rummen hade blivit skyhöga, så de fick inte röra något utan tvingades lämna allt.

I morse åkte vi via Sendai till Ishinomaki. Berättelsen härifrån får ni i nästa inlägg.

Osaka och Kyoto

När jag skriver detta sitter jag på Shinkansen - Japans snabbtåg - på väg från Osaka till Tokyo. Jag har just tagit farväl av journalistgänget och våra fantastiska japanska värdpersoner, och det kändes verkligen sorgligt faktiskt. (If you read this Mamiko-san or Tomoko-san: thank you for eveything!)

De sista dagarna var bra, värmen har fortsatt och vissa dagar har det varit 20 grader. Som svensk är det givetvis något man måste notera. En dag åkte vi till Kyoto, Japans förra huvudstad som är centrum för geishor och tempel, det historiska och kulturella Japan. Vi var med på en te-ceremoni, pratade om manga med en mangaprofessor och på kvällen letade vi upp gatan som beskrivs som den vackraste i hela Asien. Såhär såg det ut:

Igår fick vi bo en natt i varsin värdfamilj i Osaka, och besöket blev över all förväntan. Jag bodde hos Satomi-san, en kvinna som är kalligrafi-lärare. Hon hade ett fint hus och en go familj som lärde mig att vika origamifåglar (kolla på bilderna vilken miniliten jag kunde göra!). Hon lärde mig också kalligrafi förstås, och vi hade en intressant diskussion om att samma mekanismer som skapar harmoni i ett foto skapar harmoni i en kalligrafimålning. Varje gång jag gjorde en "snygg" linje så utbrast hon ett "ooooh, oooh!" och varje gång jag gjorde en liten potatisklump med penseln sa hon mycket artigt "ok, next line..". Jag fick också ta på mig en kimono. Det tog nog 20 minuter och var bland det mest detaljerade jag varit med om, varje liten rynka på kimonon ska ligga rätt. Jag blev till och med pimpad med rosa pärlor i håret. Samt uppställd på en tatamimatta för fotografering.

Hela dagen hade jag och de andra skojat om skräcken vi kände inför risken att inte gilla maten, så förstå min glädje när Satomi-san frågade om jag gillar sushi. OM jag gör. Vi lagade Temaki sushi vilket är sushi man äter med händerna, typ som taccos. David: beware, det här ska vi laga hemma! Det var så färskt och löjligt gott, jag sa oischi (gott!) kanske 70 gånger och glufsade i mig säkert 20 bitar. Till det drack vi sake med guldflingor i, fint ska det vara!
Oväntat nog såg vi på en japansk version av Jackass på tv samtidigt som vi åt, och även den 84-åriga mormordern skrattade och tjoade när någon grindande skejtare fick en metallstång i skrevet.

Av Osaka där vi bott de senaste dagarna har jag faktiskt inte hunnit se så mycket, men såhär var utsikten från mitt hotellrum. Förstår att intresseflaggorna viftar för fullt.

Och när vi besökte en sopförbränningsstation såg den förvånansvärt nog ut såhär:

Och idag gjorde jag bästa fyndet någonsin i skivaffären i hotellets källare. Där stod jag, i en skivaffär på andra sidan jorden, bläddrandes bland skivorna och plötsligt var den där: Obliqs skiva Antenna! MIN BRORS SKIVA. Köpte den såklart, den kostade 23.000 yen och jag blev lite rörd och enormt stolt. Det kändes så stort. 

Uppdatering: Nu har jag mött upp Erik på ett hostel i Asakusa, det regnar och är ganska kallt plötsligt men vi är laddade inför en vecka av jobb. Det blir spännande! I morrn börjar vi lite light med reportage om folk som hyr husdjur och om trånga lägenheter i Tokyo. Senare i helgen åker vi till Fukushima. Hej så länge!

Ishinomaki

Just nu är kontrasterna i det vi gör och ser väldigt stora. Jag skriver detta sittandes i ett burspråk på 24:e våningen i ett hotellrum i Osaka, med utsikt över ett hav av skyskrapor, och tänker tillbaka på dagen idag som vi tillbringade i katastrofområdena i Miygiprefekturen. Ingenting finns kvar där tsunamin drog fram, allt försvann, hela byar raderades. Den ultimata kontrasten till metropolen jag nu ser framför mig.

Förödelsen i Tohokuregionen är verkligen svår att beskriva med ord. Vågen som kom efter jordbävningen den 11 mars svepte med sig allt som kom i dess väg: Hus byggda av betong, vägar, bussar, skolor - allt drogs med i det svarta våldsamma monstret. Vågen var nästan 15 meter hög men nådde på sina håll landområden mer än dubbelt så högt över havet på grund av sin styrka. 

Igår kväll gick vi omkring i Ishinomaki, det kändes som en spökstad. Mörkt, tyst, tomt. Inte en människa någonstans. Längs huvudgatan som ligger en bra bit bort från havet var skyltfönster krossade, hela hus raserade och en markering på en vägg visade var vattennivån varit: Jag nådde upp bara om jag sträckte mig och stod på tå.

Det är svårt att greppa att vi har åkt runt i en region – helt chockade över den massiva förödelsen – och samtidigt vet vi att det ser likadant ut överallt längs en kuststräcka på 40 mil. Det är verkligen helt ofattbart. Föreställ er att detta händer, 20.000 människor dör, många av de hus som inte sveps bort av tsunamin är skadade från jordbävningen och dagen därpå kommer dessutom rapporter om läckande radioaktiv strålning från ett närliggande kärnkraftverk. Alla vet att det är farligt, ingen vet hur farligt. Tänk er den skräcken.

Jag ska visa några bilder från idag. Jag tror inte de gör området riktig rättvisa, men kanske ger det en liten inblick med några konkreta exempel:

Det här är ett fyra våningar stort lägenhetshus byggt av cement, som vält och spolats med vattnet som en vante. Översta bilden är byggnadens front, och den nedersta är dess botten. I bakgrunden ser man Oganawas sjukhus som ligger högt uppe på en kulle. Dit flydde folk eftersom de trodde att det var säkert, men när vattnet kom nådde det ända upp till andra våningen på sjukhuset och många sveptes med vattenmassorna. 

Bredvid huset på bilden fanns en bank i flera våningar, vars personal flydde till taket helt enligt sina evakueringsinstruktioner. När vågen kom var den dock mer än dubbelt så hög som det beräknade worst case scenariot, den var högre än byggnaden och alla 20 som sökt skydd på taget sveptes bort. 

En mormor ber för de omkomna på Okawa Primary School. 74 av 108 elever omkom, liksom 10 av 11 lärare. 

Den här bussen flöt mer flera hundra meter och landade på taket av en myndighetsbyggnad. Där står den fortfarande kvar, framför ett enormt berg av bråte. 

Yoshihido Abe, en tidningsdistributör i Onagawa, tittar ut över det som tidigare var hans stad, hans liv. Yoshihidos familj klarade sig med en hårsmån, men på platsen där deras hus stod finns nu bara bråte och lera. Ingen vet när och hur området ska byggas upp igen.

Den här byggnaden var ett evakueringscenter som byggdes 2006 för att stå pall mot alla tänkbara naturkatastrofer. Invånarna i området var instruerade att springa hit om något hände, vilket många av dem som bodde längre från vattnet gjorde. 3 av omkring 60 personer som tog sig hit överlevde.

På vissa ställen känns det som att det var igår tsunamin kom, ingenting är iordningställt. På andra ställen känns det svårt att föreställa sig hur det var för nio månader sedan, som på bilden ovan. Samma gata, samma vending machine... (Översta bilden är ett foto tagen ur en fotobok om katastrofen och nedersta bilden tog jag igår, på samma ställe. Det är i centrala Ishinomaki, långt ifrån de hårdast drabbade områdena närmast vattnet.)

Många har flyttat från regionen men det finns också många som väljer att stanna kvar, som tror och hoppas att staden kan bli igen vad den en gång var. Det kommer att ta lång tid, och turismen såväl som industrin måste byggas upp från grunden. I juni utnämndes tempelstaden Hiraizumi i Iwateprefekturen (som också är hårt drabbad) till en World Heritage site av Unesco. Vi besökte Hiraizumi igår. Som sagt, stora kontraster.

Guldklimpen Golden Gei

Det är magnifikt att ha den här galna utsikten var man än åker i Tokyo. Bilden nedan är tagen från Tokyo University där vi igår morse hade en briefing med en galen ekonomiprofessor. Nej, galen var han väl inte, utan snarare väldigt smart, men när han skrev sina krumelurer på tavlan var det inte helt lätt att hänga med. Hans engelska var dessutom lite svår att förstå, men ett budskap framgick tydligt: "With another big earthquake in Japan - we are totally screwed economically! Totally screwed!" – ett påstående som följdes att ett galet professorskratt. Samt ett par osäkra "mm, hehe, okej" från oss åhörare.

Vi åt sushi på Tsukiji fish market där fiskebåtarna lastar av sina fångster varje morgon, antagligen den färskaste sushin i mannaminne. Jag var väldigt glad och åt min egen tallrik plus de andras rester.

På kvällen åkte vi till Shinjuku och det visade sig pågå en stor festivalhögtid vid shintotemplet där. Långa rader av matstånd med grillspett och nudlar och snäckor och musslor och de största "räkorna" jag sett i mitt liv: Allt som kommer från havet är mat i Japan. Vi drack öl och käkade grillspett i ett festivaltält, till ett ihållande ljud av klappningar och tjoanden som var någon sorts shintoritual för lycka.

OCH SEN, damer och herrar, sen hittade vi det som varit bäst av allt i hela Tokyo: ett område mitt i Shinjuku med små, små izakayas (japanska barer), alla helt unika och olika varann. Vissa av dem hade bara plats för ett par personer! Man fick liksom kika in genom en liten dörrspringa eller ett minifönster för att se om det fanns någon plats.

Det fanns inte ord för min entusiasm i det här läget. Första baren vi provade hette Toto bar, och vi tror att toto betyder "fisk". Det var så litet att vi satt längs baren allihop och ändå var väggen vårt ryggstöd. Det som syns på bilden är precis hela rummet.

Bar nummer två var fantastisk med sina kristallkronor och blodröda väggar. Den hette Albatross och hade världens minsta toalett. Handfatet var som en glassburk i storlek. Drinkarna, mycket goda!

Vi gick vidare och hamnade hos en skön snubbe som spelade cd-skivor för oss. Han sa att en av japans bästa gitarrister hade varit där dagen innan och spelat in en skiva, så vi lyssnade bland annat på den. Det här var den "största" baren av dem alla, vi var säkert tio pers därinne.

Sist men ej minst ramlade vi in på kvällens riktiga pärla: Lonely. Vi var sex personer från sex olika länder (fyra journalister plus Chie och hennes kompis) och fyllde därmed hela stället. Mannen i baren berättade att han ägt den sedan 1966 - han plockade till och med fram gamla foton för att visa oss. På bilderna spelade han gitarr så vi bad honom lira något för oss, och då plockade han faktiskt fram guran och sjöng en lång vacker sång som han själv skrivit. Chie översatte och den handlade om kärleken till hans flickvän som gått bort i leukemi. Kanske var det därför han döpt baren till Lonely. Vi fick lite hjärtknip allihop och ville stanna där och aldrig gå därifrån, ett sådant ställe var det.

Idag har vi varit i Yokohama och i gamla stadsdelen Asakusa, i morgon åker vi till Miyagiprefekturen med ett av de där supersnabba bullet-tågen. Chokladen jag köpt för resan har dessvärre tagit slut under producerandet av detta blogginlägg. Lätt hänt.