Guldklimpen Golden Gei

Det är magnifikt att ha den här galna utsikten var man än åker i Tokyo. Bilden nedan är tagen från Tokyo University där vi igår morse hade en briefing med en galen ekonomiprofessor. Nej, galen var han väl inte, utan snarare väldigt smart, men när han skrev sina krumelurer på tavlan var det inte helt lätt att hänga med. Hans engelska var dessutom lite svår att förstå, men ett budskap framgick tydligt: "With another big earthquake in Japan - we are totally screwed economically! Totally screwed!" – ett påstående som följdes att ett galet professorskratt. Samt ett par osäkra "mm, hehe, okej" från oss åhörare.

Vi åt sushi på Tsukiji fish market där fiskebåtarna lastar av sina fångster varje morgon, antagligen den färskaste sushin i mannaminne. Jag var väldigt glad och åt min egen tallrik plus de andras rester.

På kvällen åkte vi till Shinjuku och det visade sig pågå en stor festivalhögtid vid shintotemplet där. Långa rader av matstånd med grillspett och nudlar och snäckor och musslor och de största "räkorna" jag sett i mitt liv: Allt som kommer från havet är mat i Japan. Vi drack öl och käkade grillspett i ett festivaltält, till ett ihållande ljud av klappningar och tjoanden som var någon sorts shintoritual för lycka.

OCH SEN, damer och herrar, sen hittade vi det som varit bäst av allt i hela Tokyo: ett område mitt i Shinjuku med små, små izakayas (japanska barer), alla helt unika och olika varann. Vissa av dem hade bara plats för ett par personer! Man fick liksom kika in genom en liten dörrspringa eller ett minifönster för att se om det fanns någon plats.

Det fanns inte ord för min entusiasm i det här läget. Första baren vi provade hette Toto bar, och vi tror att toto betyder "fisk". Det var så litet att vi satt längs baren allihop och ändå var väggen vårt ryggstöd. Det som syns på bilden är precis hela rummet.

Bar nummer två var fantastisk med sina kristallkronor och blodröda väggar. Den hette Albatross och hade världens minsta toalett. Handfatet var som en glassburk i storlek. Drinkarna, mycket goda!

Vi gick vidare och hamnade hos en skön snubbe som spelade cd-skivor för oss. Han sa att en av japans bästa gitarrister hade varit där dagen innan och spelat in en skiva, så vi lyssnade bland annat på den. Det här var den "största" baren av dem alla, vi var säkert tio pers därinne.

Sist men ej minst ramlade vi in på kvällens riktiga pärla: Lonely. Vi var sex personer från sex olika länder (fyra journalister plus Chie och hennes kompis) och fyllde därmed hela stället. Mannen i baren berättade att han ägt den sedan 1966 - han plockade till och med fram gamla foton för att visa oss. På bilderna spelade han gitarr så vi bad honom lira något för oss, och då plockade han faktiskt fram guran och sjöng en lång vacker sång som han själv skrivit. Chie översatte och den handlade om kärleken till hans flickvän som gått bort i leukemi. Kanske var det därför han döpt baren till Lonely. Vi fick lite hjärtknip allihop och ville stanna där och aldrig gå därifrån, ett sådant ställe var det.

Idag har vi varit i Yokohama och i gamla stadsdelen Asakusa, i morgon åker vi till Miyagiprefekturen med ett av de där supersnabba bullet-tågen. Chokladen jag köpt för resan har dessvärre tagit slut under producerandet av detta blogginlägg. Lätt hänt.

Toalettfunktionsrecension, del I

(Recension av toalettfunktionerna har efterfrågats av Björn, och jag är ju inte den som är den. Enjoy!)

Ni som känner mig känner kanske till hur mycket jag älskar assheatern i bilen? Sommar som vinter har jag den påslagen, älskar att känna den elektriska värmen sprida sig genom kroppen som en liten dos av bastu i vardagen. Mmm. Glömmer alltid att stänga av vilket driver D till vansinne, han uppskattar inte alls värmeslingan på samma sätt som jag gör. 

Med detta i åtanke kan ni säkert föreställa er min förtjusning när jag insåg att en av knapparna på min Tokyotoaletts fjärrka var just en assheater, eller seatheater kanske man ska kalla den. Jag tänkte först att man nog aldrig sitter länge nog för att få glädje av den, men det visar sig att man kan förinställa så att sätet är varmt JÄMT! Blir nu mycket lycklig varje gång jag får gå på toa, det känns lyxigt.

Jag är frestad att ge den här funktionen full pott i betyget, men inser att jag kanske är överentusiastisk. Tänker att en fyra nog är det rimliga, och efterkonstruerar argumentet om att det nog inte är bra för miljön att ha en värmeslinga i toalettsitsen igångkickad dygnet runt. Hence, seatheatern på toaletten får:

 4 chopsticks, av 5 möjliga. 

____________________________________________

Och så måste jag bara visa ett exempel på det här med att tecknade figurer smyger sig in överallt. Nedan följer en bild av ett dokument vi fick av det japanska jordbruks- och fiskeministeriet häromdagen. Japansk skrift gjorde det omöjligt för oss att läsa, men lite clip art och en liten tecknad gubbe på det kanske? Ser väldigt myndighetsaktigt ut får man säga. Hehe.

Igår var vi på Bank of Japan och diskuterade Japans skuldberg, och sen fick vi vara med på en pk med the "Chief Counsil Secretary" hos regeringen. Det kändes lite spexigt, men vi fick inte ställa några egna frågor utan bara lyssna. Dock efteråt intervjua en företrädare för regeringen på premiärministerns kontor. Tjoho! På kvällen tog vi det lilla lugna och laddade för det mest japanska som finns; Ikväll blire karaoke night.

Akihabara och Shimokitazawa

Så... minns ni kanske att jag skrev igår att det är svårt att förstå sig på den tvetydiga japanska mentaliteten? Morgonen idag blev något av ett exempel på det. På programmet stod en guidad tur i Akihabara, elektronik- och manga-meckat i Tokyo. En rar äldre man skulle guida oss, vilket i sig kändes...oväntat, men än mer oväntat blev det när han entusiastiskt sa "Now I'll show you the biggest porno store in Japan!" Det var fem våningar av japansk porr, och han guidade oss genom dem alla. När han kom till onanileksaker för män som det stod ålderssiffror på mådde vi alla illa och ville lämna butiken. 

Det här med mangakulturen, jag fattar inte. Det är en riktig overload, vi såg mangaflickor på alla reklampelare, i en butik där man kan kunde köra delar och göra sin egen mangadocka, i en annan butik där man kunde köpa mangafigurer i automater och på nästa våning hyra en glasbox för att sälja de figurer man redan har, caféer där man blir serverad av tonårsflickor i sexiga mangaoutfits och så mangafilmer och mangakostymer och manga-cd-skivor och alltså, det här med mangan är lite too much kan jag känna.

Akihabara i sig var väldigt fascinerande, jag älskar att varje stadsdel i Tokyo är så nischad! Varje del har sin touch, och Akihabara var verkligen färgglatt och udda och full av de konstigheter man älskar när man besöker Tokyo. Att det fortfarande är 18 grader och sol gör ju sitt till dessutom, och som vår guide konstaterade: det är ju lite mer färg på husen här än i Europa. (Eh, ja).

På eftermiddagen hade jag stämt träff med japanskan Chie som jag träffat via Couchsurfing. Jag tog med mig Joana och Jef (fransyskan och belgaren) och åkte till Shimokitazawa där vi mötte upp Chie och hennes kanadensiska vän Melanie. 

Shimokitazawa blev direkt min favoritplats i Tokyo, ett helt fantastiskt område. Det ligger en bit ut och ser helt annorlunda ut, ganska låga hus och mycket vintagebutiker och caféer med organiskt odlad mat. Här finns också massor av undergroundklubbar och barer - helt enkelt stället där det unga kreativa folket håller hus. Jag älskade det.

Vi åkte tillbaka till centrum framåt kvällen, mötte upp med Robert och åkte upp i Muri Tower (som ligger precis vid vårt hotell på Roppongi Hills) för lite mer utsiktskollande. Där fanns också en utställning om Tokyos arkitektur, och bland annat visades där en massa spaciga visioner av hur staden ska kunna expandera ut över vattnet, faktiskt väldigt kul att se. Om det blir så kommer framtiden te sig väldigt mycket sci-fi-film. Fast nästan gör det det redan när man ser den enorma metropolen sträcka sig längre än ögat når i alla riktningar.

Vi avslutade kvällen med nudelsoppa och öl på en källar-izakaya (japansk bar) i närheten. Jag gillar lokala hak väldigt mycket, blir alltid så skön stämning. Öl och mat och lite häng är ju aldrig fel.

PS. För er som ev försökt ringa eller sms:a. Det är något annat när här så min mobil funkar inte alls.. så vet ni!

Ota och Shibuya

På hotellet där vi bor finns det en japansk trädgård, med en liten damm där stora fiskar glatt flaxar runt i morgonsolstrålarna när vi äter frukost.

Dagens briefing var med Jordbruks- och fiskeministeriet, framför allt om matsäkerhet i spåren av kärnkraftskatastrofen. Det visade sig vara perfekt för ett av reportagen jag och Erik ska göra, så det var ju fint. Gillar när de relevanta intervjuerna bara trillar över en sådär. 

På eftermiddagen åkte vi till Ota City för att lära oss om Japans industrier. "Mon dieu vad tråkigt" tänkte jag. Men det var det inte! Ota City bestod inte av stora fabriker som jag trodde, utan av 4500 småföretag, ofta familjeföretag med 3-4 personer, som specialiserat sig på innovativa uppfinningar. Ett företag har tex uppfunnit en borr som kan borra hål med flera olika storlekar i stiftet på en blyertspenna.

Vi besökte en gammal man som har en företag som gör plastföremål. Han berättade att han "lärt sig det hela själv" och är nu den enda som kan göra plastföremål med sån precision som han kan (1/100 mm felmarginal). De tillverkar tex små plastgrejer som blodet kan rinna igenom på sjukhus, och en av hans senare uppfinningar var att skruva fast en liten grej på klacken på högklackade skor så att man kan pimpa dem med örhängen (!). Sjukt ball karl det här! Glad var han också.

På kvällen hängde jag och franska Joana i Shibuya, Tokyos galna unga neonkvarter. Varje gång det blir grön gubbe vid korsningen vid Shibuya station korsar tiotusentals människor övergånsställena i ett huj. Tiotusentals. Varenda gång. Fatta vad sjukt! Och det är ju bara någon minut emellan varje grönljus... har aldrig sett något liknande.

Vi åt också äntligen sushi, på en sån där restaurang där maten snurrar runt på ett band. Det var sinnessjukt billigt, varje tallrik med två bitar kostade strax över tio spänn. Förutom att vi råkade hälla grönt te i soyan så att personalen skrek "nonono" (Joana trodde att det var wasabi i pulverform) så skötte vi oss bra. Det var enormt gott, laxbitarna var tex pimpade med lite lök och gräslök och någon sås. Drömmen! Nu ska jag inte äta nånting annat än sushi resten av resan, screw ris och friterad kyckling och tororo!

Ett intressant fenomen i Shibuya är Love Hotel Hill. En backe/gata full av kärlekshotell med olika teman (tex piratskepp eller antika Grekland) dit vanligt folk går för att ligga. De bor ju så trångt och får liksom inget privatliv hemma. Hence: blingblingande lööv hotels. 

Det är onekligen något intressant som uppstår när japanernas blyga, timida och extremt ödmjuka personligheter korsas med det überkitschiga, extravaganta, barnsliga och blinkande, och det lite märkligt snuskiga. I Shibuya finns det exempelvis butiker med bilder av tjejer. Vad de säljer?: Använda underkläder. (Whaaat?!) Jag förstår mig ännu inte på den här tvetydiga identiteten den japanska kulturen besitter, men den fascinerar mig!

Jag ÄLSKAR taxibilarna. Speciellt de turkosa. Finns även oragea, gröna, gula och röda.

Alla tjejer här har lösögonfransar, verkligen alla. Den här lolitalooken är väldigt poppis.

I Tokyo röker man i angiven rökruta, ingen annanstans. Så himla rätt!

Sushi heaven.

Var ska vi lira fotboll ikväll? - Kanske på taket av nån skyskrapa?