Überraschungsparty!

Hela den här veckan har jag gått runt och smitt hemliga planer som David inte fått veta något av. Han fyller nämligen 30 på tisdag och det tyckte jag skulle firas ordentligt! I smyg har jag bjudit in alla vi känner här, varnat grannarna och bunkrat upp med öl och vin som jag smugglat ner och gömt i källaren. Lyckligtvis har det gått bra, men självklart har vi stött på en del hinder i planeringen. Som exempelvis när David sa till Andreas i torsdags i telefon, att lördag kväll är absolut helt kört, då ska jag bort hela kvällen och titta på en jätteviktig match och det går verkligen inte att ändra på. Paniken! Men vi löste det, utan att David märkte något alls.

Så igår var det äntligen dags! Det bara vällde in folk här, hela laget, en del flickvänner och massa andra kompisar. Till slut var det så fullt att vi med nöd och näppe fick plats, och på något konstigt sätt lyckades nära 40 personer vara helt tysta när D klev in. Han tog av sig skorna i hallen, jag frågade lite lojt från vardagsrummet hur matchen varit. Sen gick han runt hörnet och fick världens chock, förstås. Han ryckte till och man såg hur pulsen skenade på honom. Men han log som en sol. Alla i rummet skrek "Was passiert!"* och sjöng Happy Birthday. Då blev han rörd. Det var fint och väldigt, väldigt skoj. 

Festen blev mer än jag hade hoppats på, det kändes som att alla var på topphumör och jag hade oerhört roligt hela kvällen. I slutändan gick vi ut, till Bierhübeli. Där spelade de fantastisk musik, bland annat Roxettes Joyride och minst femtio procent av låtarna från Absolut Dance 6. Klockrent.

(Ich weiss dass einige Schweizer manchmal diese Blog lesen versuchen, so... Alle schweize freunde: merci viumau für alles, gestern hat so viel Spass gemacht! Huerä Spass! Ihr seid einfach Super und bedeutet sehr viel für uns... Bis när! Ciao.)

* För en svensk känns det ju logiskt att säga "Was passiert?" när man menar "Vad händer?". Således var det Davids favorituttryck i början här, tills något påpekade att man faktiskt inte kan säga så på tyska. Laget gillade det dock väldigt mycket så det har blivit deras signum litegrann, de skriker det ibland när de står i klunga på planen och peppar sig före matcherna. Fint.

Meh!

Hur jävla byråkratiskt paragrafryttande får man bara bli?! Det är väl klart att det här gulliga äldre paret måste kunna få bo tillsammans på något sätt. Ibland är jag verkligen rädd för att bli gammal i Sverige, och då är Sverige ändå förmodligen ett av de allra bästa länderna att bli gammal i. Läskigt.

Dagens låt, eller "En liten lektion i Berndütsch"

Klippet nedan är en av radiodängorna här just nu, Musigg i dä Schwiiz med Bligg. 

Om ni undrar lite hur folk pratar i Bern är det bara att lyssna och njuta, och kanske skratta lite (Tysklands-Karin, K, kommer exempelvis skratta väldigt mycket).

Det är hur som helst en grym låt! När man förstår hela texten är man nog en riktig schweizare, den är full av Schweizreferenser hela rakt igenom. Vi är inte riktigt med på allt ännu, men snappar upp ett och annat.

Lägg märke till: tjejen som alp-joddlar i bakgrunden. Väldigt festligt. 

Lägg också märke till: Att även titeln är så typisk Schweiz den bara kan bli eftersom den finns i massor av olika stavningar. Här stavar man ju som det låter - som internetspråk ungefär -  så alla skriver lite som de tycker känns bra bara, olika varje gång. Det finns inget rätt och fel! Ciao kan bli Tschau. Eller Tchao. Eller Tshow.

Du vill förstås spana in tvättstugan?

Idag: internationella kvinnodagen, den hundrade i ordningen.
Här i Schweiz fick kvinnor inte rösträtt förrän 1971 (!) och i kantonen Appenzell Innerrhoden fick kvinnor inte rösta i lokalvalen förrän 1990. Det är 20 år sedan. JAG LEVDE DÅ!

Man kan ju tycka att Schweiz känns som ett hyfsat modernt land men det är väldigt konservativt i fråga om jämställdhet. Jag får ofta uppmaningen av styrelsefolk i Davids klubb att åka hem och "laga god kvällsmat till David" om de förlorat en match. När Daniel hade en skada i sitt lår kom de och frågade Linda vad hon hade gjort för att förbättra den; Du har väl masserat hans lår? HAR du inte? Men du har väl gett honom värktabletter i alla fall?! och sen tittade de med förvåning på henne när hon svarade att Daniel klarar av att ta hand om sitt lår alldeles utmärkt på egen hand.*
Ett annat exempel är när vi tittade på en lägenhet här innan vi flyttade hit, och de som visade den vände sig bort från David och till mig, och sa Ja, DU vill ju såklart ta en titt på tvättstugan också.

Gah, det retar gallfeber på mig. 

Ytterligare ett fenomen som är vanligt här är kvinnoparkeringar. De ligger närmast matbutikerna så att kvinnor inte ska behöva gå så långt när de handlar, för man utgår ifrån att det oftast är kvinnor som handlar när männen är på jobbet. (Familjer här drabbas av höga konstiga avgifter när båda föräldrarna jobbar). 

Nu har vi fått höra att kvinnoparkeringarna också finns för att ensamma kvinnor inte ska behöva gå så långt i mörker, och riskera att bli överfallna. Det låter ju förvisso bra, men känns det inte lite som att göra dem en björntjänst? Nu kan ju eventuella våldtäktsmän bara ställa sig i parkeringshusens "Frauen"-zon och vänta, eftersom de vet att bilarna parkerats (och därmed också troligtvis kommer att hämtas) av just ensamma kvinnor. Smart.

Man kan ju hoppas att det om ytterligare hundra år (eller mindre!) inte behövs någon mer internationell kvinnodag, utan kanske bara en internationell jämställdhets/jämlikhetsdag.


* Det är KLART att man gärna hjälper och pysslar om sin partner på alla vis, men det är ju ömsesidigt förstås och en helt annan sak.

Om att "lägga en åtta" i Adelboden.

Kalle är här och hälsar på och idag körde vi en heldag backarna. Det var fint. Och soligt, om än blandat med lite trolsk dimma då och då. Av någon anledning började vi citera sällskapsresan om och om igen och sen hamnade vi i nån sorts strävan att "lägga den perfekta åttan" i pudret, precis som han den där dryga stockholms-skidläraren (Nalle) vill göra när de ska "plåta några schyssta lagg" i filmen. 
Så vi åkte väldigt, väldigt mycket i pudret, med varierande framgång. Det var mjukt när man ramlade... Mot slutet av dagen hamnade vi också mitt i skogen, det var brant, djup snö och många stubbar. Där lyckades vi dock stå på benen. Skönt sätt att tillbringa en söndag!

Procrastination

Här kommer en fantastisk liten film från den magnifika serien Tales of mere existence, av Levni Yilmaz. Nån som inte känner igen sig?!

Tipstack: Nic!

EDIT: Ikväll har jag till exempel - istället för att läsa in mig inför nästa inlämning i Latinamerikansk historia-kursen - provat alla mina sommarkläder i olika konstellationer. Det var jättehärligt. 

"Du ska dö" vs. "Här får du en regnbågsspya".

Nu när Linda är i Sverige den här veckan har D och D passat på att gibba väldigt mycket. Gibba är ett ord jag nyss lärde mig, som tydligen betyder "att döda folk, på nätet". Alltså att spela pangpang. Detta har de gjort de senaste två nätterna hemma hos Daniel och sen har David kommit hem och lagt sig lagom tills jag stigit upp på morgnarna och åkt till jobbet.

Men, till saken hör att också jag suttit hemma och varvat ett tv-spel! För första gången i mitt liv (jag brukar bara gilla Singstar, Buzz och sådana spel). Det här heter Critter Crunch, är lite som tetris och består av gulliga djur som äter upp varann och ombildas till fina ädelstenar. Givetvis är det i 2D. När man ätit många diamanter kan man mata en annan critter med poäng, genom att man kaskadkräks en fin regnbåge in i den andres mun. Det hela utspelar sig på en jättevacker ö där alla är lyckliga och glada hela tiden. 

Jag ser en rätt könstereotyp uppdelning här. Krig, vapen och adrenalin vs diamanter, äventyr och gulliga figurer. Nåväl.

Kristoffer Bergström - Kungen av OS-journalistik.

I ett OS finns det alltid oförlömliga stunder och händelser. Från OS i Vancouver 2010 kommer jag nog framför allt att minnas det här: Vår kompis Kristoffer Bergström testar OS-sporterna för Aftonbladets webb-tv. Det är sjukt, sjukt roligt.

Speciellt om man vet att Kristoffer har en läggning för att utsätta sig själv för smärtsamma saker. När vi inledde den årliga traditionen av kanothajking i maj 2008 hade han med sig ett äpple, en folköl och inget mer. Ingen jacka, inget tält. Ingen sovsäck. Sån är han.

Här testar Kristoffer rodel: "Lika bra som en död delfin".  

Här testar han puckelpist. "Slår i vänsterhanden, snoppen och underbenen". 

...och backhoppning! "En skräckslagen reporter"

Här testar Kristoffer femmilen. "Efter drygt tre mil så gråter jag fortfarande".

Och här testar han skridskor. "Jag tar hjälp - av Bradbury"

Jag tycker att det är rätt härligt att Kristoffers mamma uttalar sig i artikeln till femmilen-testet: Jag tror att du är förfärligt dålig på att åka. En riktig katastrof. Ska jag ge något tips så är det att fuska någon gång – det finns väl genvägar?

Tyvärr...

... blev det inget skojigt slut på kvartsfinalen för Köniz del. I flera av matcherna har det varit små marginaler som avgjort men i lördags var Tigers helt enkelt det för dagen bättre laget och vann med 8-4. Enormt tråkigt, förstås. Inte minst för Daniel som nu alltså spelat sin sista match här efter tre säsonger i Köniz. Det blir tomt på många sätt nästa år när han och Linda inte är kvar! (De ska flytta till Göteborg i sommar och Daniel ska spela i Pixbo framöver). 

Mest underhållande i Tigers: 

1. Deras tjeck Ales Zalesny som ger ett sjukt drygt intryck. Han har världens tjockaste guldlänk runt halsen, tittar åt ett annat håll när tränaren snackar med laget vid time out och suckar teatraliskt mot publiken om hans skott inte går i mål. Nu känner jag inte honom personligen, men intycket är nicht so sympatisch. 

2. Deras tränare däremot, Soutter, verkar hur skön som helst. Verkligen sympatisk. Han ser helt osannolik ut; kraftig och solglasögonbeklädd med världens längsta lillfingernagel och antingen klädd i helsvart eller tigerrandiga shorts och hawaiiskjorta. (se bild nedan) Efter lördagens match sa han till David att han såg det som en stor merit att ha lyckats slå ut Köniz och att tabellen (där Köniz placerade sig mycket bättre än Tigers) aldrig ljuger. Han och David ska gå och fika i veckan. Roligt.

(Bilderna är tagna av Fabian Trees.)