Berlin baby!

Berlin. Som alltid när jag är och far någonstans tänker jag alltid ut långa detaljerade inlägg i huvudet om vad jag vill skriva på bloggen. Om människor på bussar, samtal man överhört och färger och lukter och allt möjligt. Jag upplever saker genom att formulera dem i ord i skallen. Det är lite synd att jag sen inte riktigt minns de där små roliga detaljerna nu när jag ska skriva om resan (fan, jag borde skriva dagbok varje dag som jag gjorde när jag var liten) men jag försöker.


Mitt femdagarsbesök i Berlin har verkligen varit bra på alla sätt och vis! Jag har hälsat på Karin och det var väldigt roligt att ses igen. Just nu gör hon praktik på ett modemagasin så det första jag upplevde av staden var hennes flådiga kontor på femte våningen i ett inglasat hus på Friedrichstrasse. Eller rättare sagt: jag fick blir avundsjuk på att Karin kom tillbaka från en pressgrej med Adidas där hon fått ett par adidasdojjor gratis och knallat runt stan på en street-art-vandring. Eftersom Karins chef gått bananer och kräver tio artiklar av henne varje dag gick jag runt i kvarteren själv tills hon slutade, och fotade och tyckte att det var rätt trevligt.






På kvällen spelade OBLIQ i Berlin! Fantastiskt att få se dem där, och jävligt skoj att träffa dem och höra massa roliga stories från deras turné. En rolig sak var att ett troget fan som sett dem i Dresden dök upp även här, och hängde med oss under kvällen. I Polen hade de träffat ett fan som åkt 30 mil för att se dem spela.
Zimmer 16 där de spelade i Berlin var ett ganska märkligt ställe; litet men intimt och spelningen var sjukt bra som alltid är när Obliq spelar. Vi tog ett par öl efteråt och vid ettsnåret skulle bandet dra vidare i sin lilla buss, mot Danmark. Karin och jag fick skjuts en bit och tyckte att det var synd att vi inte kunde hänga längre dem. Vi avslutade kvällen med en öl på "Zu mir oder zu dir".




På lördagen åt vi en väldigt sen och väldigt lång frukost på ett ställe med ett franskt namn, och sen visade Karin mig Berlin. Ett Berlin med många fik och secondhandbutiker och mysiga gator. En stad jag tyckte om. På kvällen var vi på förfest hos Elin och Nina, två svenska vänner till Karin, och sen var vi ute på klubb (Scala, en extremt tysk och väldigt rolig sådan) till sex på morgonen. När vi kom upp ur tunnelbanan hade det blivit dag.






Söndag -den perfekta bakisdagen. Vi sov till ett. Sen åkte vi till en stor flohmarkt (loppmarknad) och jag fyndade en jättefin handväska och fulfina örhängen. När fingrarna blivit kalla gick vi och åt varma våfflor på cafét Kauf dich Glücklich, ett namn som passade väl med tanke på att det var det vi just hade gjort. Men det kändes ju bra, duktigt och pk med finkonsumtion av detta slag.
Resten av dagen och kvällen lagade vi mat i Karins lilla lägenhet där hon hyr ett rum av tyska Ruth, en tjej med väldigt litet huvud.





Måndag. Karin var tillbaka på sitt flashiga jobb och jag åkte runt och underhöll mig själv. Det ösregnade oavbrutet precis hela dagen, men jag gillade ändå dagen mycket. Ibland är det så jävla nice att bara gå omkring själv och inte tänka på någon annan. Jag började med Berlinmuren, kände att jag på nåt sätt måste ha beskådat den innan jag lämnade staden. Sen åkte jag till en secondhandbutik där de säljer kläder per kilo. Fatta vilken dröm! Om de hade haft snygga lätta kläder vill säga. Jag hittade såklart bara saker som inte ingick i vikt-varianten, precis som det alltid är med mellandagsrean. Dock var 200 spänn för ett par pumps, en fin skinnbörs och en väldigt tysk brun tröja också ett bra pris.
Ändå var det bara en försmak. Jag lunchade med Karin och på eftermiddagen fanns det ingen hejd på mitt shoppande. Kanske var det regnet, kanske var det ett uppdämt och akut behov av nya vårkläder. Resultatet var hur som helst en lite tunnare plånbok och två kassar: en med en skamligt dyr men fin adidaströja, och en med jättemånga fina topar, linnen och tröjor från "Made in Berlin".
På kvällen drack vi öl med Karins kompis Mårten, och på tisdagen flög jag hem.

Världens starkaste björn!

Ni vet när man var liten och alltid fick en Bamsetidning att läsa när man var sjuk? Idag har jag varit sjuk, och förut kom min mamma hit med massor av mat, sushi, färskpressad juice, såna kakor som mormor alltid hade och bäst av allt -en bamsetidning!

Det är så himla förträffligt med mammor.

Jag har läst den nu och insett att det måste vara världens bästa tidning för barn, så mycket viktigare ur bildningssynpunkt än man förstod när man låg hemma på Ådäljan åtta år gammal och febrig. I numret jag fick fanns till exempel en historia om varför det är bra med loppmarknader och second hand. Ola Grävling och Mickelina upptäcker att de har för mycket prylar, så Mickelina övertalar Ola att de ska sälja dem på loppis. Det gör de. Men när de är klara har Ola gått iväg och shoppat massa nya saker, så att de kommer hem med fler saker än de hade på morgonen. Typiskt, liksom. Begreppet second hand är självklart översatt, tillsammans med förklaringen att det är bra för miljön om fler kan använda samma saker istället för att köpa nytt. Efter berättelsen kommer en uppgift, där man ska räkna ut om Ola Grävling och Mickelina har råd att köpa alla saker på bilden när de säljer de saker de redan har.

Med tanke på program som "Lyxfällan", där programledarna på fullt allvar står och berättar för häpna Sureplansbrudar att nyckeln till en hållbar ekonomi är att man helt enkelt måste få IN mer pengar än man gör AV med, är det nog inte helt dumt att börja tidigt med den pedagogiken.

Jag tror att världen behöver lite mer Bamse.

Heja mitt yrke.

Helt plötsligt är det bara några månader kvar av vår utbildning. Det är lite sorgligt på många sätt, men det fina är att det allra roligaste är kvar: exjobbet! Ordet låter ju inte så festligt i sig, men det är det. Omåttligt festligt. Man får nämligen tio veckor på sig att skriva reportage om vad som helst, var som helst. En journalists våta dröm.

Johanna och jag har under lång tid bara spånat och gottat oss i alla roliga idéer man kommer på. Det landade ungefär här:


Med andra -mer strukturerade- ord ska vi åka till Sydafrika en månad och skriva en reportageserie på temat "inför fotbolls-VM 2010". Fokus ska vara de fattiga människor som lever i townships, kåkstäder i utkanterna av Kapstaden och Johannesburg, människor vars liv kretsar kring fotbollsplanen men som aldrig kommer ha råd att köpa biljetter till matcherna under VM.

Vi åker den 29 mars, och det är bara arton dagar kvar. Jag ser fram emot varje stund av resan, alltifrån intervjuer med intressanta människor, möjligheterna att fota spännande miljöer och personer, till stunderna vi kommer sitta och skriva reportagen, allt roligt vi ska göra och se i landet och veckan i Mocambique på slutet av resan.

Heja mitt yrke.

on the road.

I morgon ger sig OBLIQ ut på Europaturné! Jättehäftigt, min egen lillebror ska åka omkring i en minibuss och giga i en ny stad och ett nytt land varenda kväll. Själv ska jag se dem i Berlin med Karin den 20e mars.

HÄR bloggar de från turnén, om jag förstått det hela rätt.

oj.

Idag hände något galet. Jag blev erbjuden ett sommarvik på GP Utland, skoj!. Men jag hade ju planerat att jobba på DN hela sommaren, och nu sitter jag med två timmars betänketid och total beslutsångest. Vad ska jag ta mig till? Jag trivs ju på båda ställena och det är sjukt smidigt och gött att vara i Göteborg i sommar. Och jättekul att få jobba på utlandsredaktion. Samtidigt var jag ju själaglad för några veckor sen när DN ringde innan jag ens hade hunnit söka jobbet där. Min plan nu, är att försöka kombinera det och köra några veckor på varje. Så försöker jag alltid lösa alla former av problem där man måste välja.
Bakom den massiva beslutsklumpen i magen är jag förstås överlycklig. Sån jäkla tur, jag är jättetacksam och skitglad och allt. Jag ska verkligen njuta av att kunna välja mellan två kanonroliga jobb så att jag minns den känslan sen när det blir tuffa tider och jag blir utlasad från alla arbetsplatser, som man ju tydligen blir i den här branschen. Just nu känner jag mig bortskämd som fan, men beslutsångestklumpen är ändå väldigt, väldigt stor. En fysisk smärta.

En annan lika bisarr grej är att filmen "Snabba Cash" (de ska alltså göra film av boken) eventuellt ska spelas in i vår lägenhet. Det satt en lapp här någonstans om att de var intresserade av vårt bostadsområde. Konstigt, för hela boken utspelar sig ju runt stureplan i Sthlm(?) David mailade dem i alla fall och när de sett bilder tyckte de att våra vita väggar var lite "för fräscha" -haha- för att vara huvudrollskaraktärens hem, men om tio minuter kommer en kille från produktionsbolaget hit och ska inspektera. Lite kul ändå. Vilken konstig dag det här är.

Lördag hela veckan lång

En av de bästa sakerna med att jobba på en stor tidning är att det nästan varje dag är någon som får ett pris, någon som ska bli mammaledig eller någon som pensioneras. För då får man semlor eller tårta och bubbeldricka. Varje gång. Mmmmm, chokladtårta.

Från koja till slott, från asyl till kungligheter

Nu är jag uppe i Sthlm igen, jobbar några dagar på dn och bor hos Soffan. Vi har ätit semlor och africana-wraps, fast mest pluggar hon. Och jag tittar på.

Igår på jobbet skrev jag om en irakisk man som söker asyl i Sverige. (för att förstå sammanhanget måste man läsa Helenas faktaartikel också, och där finns även den väldigt fina bilden till min artikel.) Jag fick kontakt med Hussam på Migrationsverket, där det satt ett hundatal flyktingar med nummerlappar och väntade. Jag kände mig hyfsat dum när jag inte kunde deras språk, men ändå skulle förklara vem jag var och varför jag ville prata med dem. En tolk hjälpte mig och sen fick jag och fotograf-Åke åka med Hussam hem. Hans sjuka pappa låg på golvet i vardagsrummet när vi kom.
Under tiden jag hörde dem berätta om sitt liv, om Hussams gömda fru i Syrien, dottern han inte träffat på mer än ett år och de 61 kronor om dagen han ska leva på, skrev nästan alla andra på tidningen om kronprinsessans pompösa förlovning med Daniel Westling. Vi hade elva sidor om det i dagens tidning, och när jag kom tillbaka från asyl-familjen kändes den kontrasten ganska stor.

Resten av eftermiddagen satt jag och en kollega och fnissade åt klippet nedan. De är säkert jättesympatiska människor, kungafamiljen, men det blir ju oerhört komiskt när de måste titta på fusklappar för att komma ihåg att de ska säga "vi är så glada idag". Man vill ju bara ruska liv i dem och be dem prata från hjärtat, i normalt samtalstempo.

Mediastorm

Ett tips, en uppmaning, nästan en vädjan: Kolla in Mediastorm.
Det är sådan journalistik man vill göra. Sådan journalistik jag vill göra. En stor samling porträtt av människor och människoöden, vackert fotograferat, starkt filmat och ärligt beskrivet.

Jag sitter här och ryser.

I´m hot as a pistol.

Idag får ni två saker, som båda passar till rubriken. Dels det här fantastiska nyhetsinslaget:



... och så mitt nya tetrisrekord :)

Jag frågade om man kunde ha stark ost till sushin, men det kunde man inte, sa K.

Karin Edh var min första kompis. Vi har känt varann sen vi föddes, eller ja, sedan jag föddes och Karin som då var fem månader gammal kom med sina föräldrar och hälsade på. Fast när vi var små brukade vi alltid säga att vi hade spelat kort genom navlarna på våra mammors magar redan när de var gravida.

Igår fyllde Karin 25. Nästan tant. Jag och föräldrarna har varit i Billdal på födelsedagsmiddag och även om Karin sa att hon kände sig rätt gammal nu så tyckte jag inte att det var någon nämnvärd skillnad. Förutom att hon hade permanentat håret, men det hade nog inte så mycket med åldrandet att göra. Men närmare 30 än 20 är såklart en milstolpe. Nästa gång man fyller år blir man plötsligt vuxen och får betala dubbelt så mycket överallt.

Karin och jag har lärt oss många saker ihop. Klättra uppför trottoarkanter till exempel, som vi gjorde när vi precis hade lärt oss gå och kanten nådde oss till låren. Den senaste lärdom Karin givit mig var för några veckor sedan då hon var här. "Johanna, jag kommer inte ihåg, men gillar du sushi?" frågade hon dagen innan. "Nej!" sa jag. Jag hade aldrig hade ätit sushi eftersom jag tänker mig att
1. man inte kan bli mätt på det
2. folk som gillar sushi gör det för att det är trendigt och de ska alltid bedyra sin kärlek till sushin på ett asstörigt sätt.
Men Karin är inte den som tar ett nej. "Bra, då käkar vi sushi när jag kommer till dig!" sa hon bara, och så gjorde vi det. Och hon lärde mig vilken ordning man skulle äta allt. Bara välja goda bitar (inga rullar), blanda wasabin med soyan, pilla bort sjögräset och äta ingefäran mellan tuggorna. Mot min vilja -jag kämpade faktiskt emot- så älskade jag det. Så jävla gott. För Karin hade det tagit fem år, för mig tog det fem minuter. David skrattar rått men hjärtligt åt min inkonsekvens och jag väntar bara på rätta stunden att introducera sushi för honom och smitta honom med mina nyfunna cravings efter rå fisk.

Viktigt PS: Nog för att jag tycker om sushi nu, men jag kommer aldrig i livet bli en sån där störig sushiätare som ska hålla på och insistera på att det är det ENDA de kan käka till lunch. Jag lovar att alltid vara som en sån som hatar sushi, men som bara råkar gilla sushi.

Snö, palmer och sol.

De senaste dagarna har jag och David varit i Bellinzona i italiensktalande delen av Schweiz och rekat för att eventuellt flytta dit en säsong. (En säsong = en innebandysäsong, eftersom David i så fall ska coacha och spela i ett lag där.)
Bellinzona är en liten mysig stad jättenära Italien, med massor av gamla slott överallt, kullerstensgator och snöbeklädda alptoppar som omringar en åt alla håll. Fantastiskt vackert. Och en helt bisarr kombination av sommar och vinter på samma gång.
Vi lånade till exempel en bil och åkte fem mil norrut, mot sankt Gotthardspasset. Där var det två meter (!) nysnö överallt, så mycket snö att bilarna var helt begravda under den. Här och där kunde en baklykta kika fram under snömassorna. Snön knarrade och gnistrade. Vi tog bilen tillbaka, och några mil senare låg vi och njöt i solen med nybakade chiabattabröd under palmerna i Locarno, utan jackor och alldeles intill sjön Lago Majore. Jag visste inte att man kunde ha medelhavsklimat och alpskidåkning inom en sjumilsradie, men det kan man!

Bo där i en betald lägenhet, med betald bil och götta sig några månader? En halvtimme till alpskidåkning åt ena hållet och en timme till Milano och medelhavsklimat åt andra hållet. Det skulle man kunna leva med, det skulle man ju.














Andra roliga saker på resan:

Den här lille killen tog först våra beställningar på en restaurang, sen ropade han "Babaaaaaa, un Bira!" till sin pappa, restaurangägaren, som då hällde upp en liten, liten öl och gav till den nöjda sonen.


På tal om öl har Davids eventuella framtida klubbkompisar gjort en bar i hallen där de spelar. Den ligger i ett litet cementförråd där de också har massa prylar, och i "baren" samlas de efter varje träning och match och dricker Heineken. Vaktmästaren, en jättegammal man med världens kutigaste rygg, får också vara med, men vanligtvis är tjejer förbjudna. Dock "gjordes ett undantag" för mig. Schysst :)

Såhär begravd kan ens bil bli. Det är inte lätt när det är svårt.

Nicole skrev på facebook om bilderna att David plötsligt ser ut som en spanjor. Då påmindes jag om att han blev tilltalad på italienska av alla flygvärdinnor, men jag på tyska! Det kändes sådär. Ingen jättekomplimang för mig, va? Det är väl så jag ska tolka ditt skratt Nicole? :)

längtar efter sol och resor

En buss på Filippinerna juni 2007.

Dengue

I morse ringde någon från Rapport i Sthlm och väckte mig. De ska ha ett inslag om denguefeber och hade hittat mig i något reseforum på nätet. Reportern frågade om de fick komma och intervjua mig eftersom jag haft dengue och det gick ju bra såklart. Man vill ju inte vara det dryga caset som inte ställer upp.

Så ikväll snackar jag om dengue i rapport och aktuellt. Det kändes väldigt ovant att vara på "andra sidan" i intervjusammanhanget, men lite kul som omväxling.
_________________
EDIT:
Såhär lät det.

.. och två dagar senare intervjuade GP mig också. Helt galet att de inte letade upp en annat case, men det är ju inte mitt problem :)

Farewell and thanks

Nu ligger jag i sängen i min lägenhet på Stockholmsgatan och äter choklad som min fantastiska mamma hade hängt på dörren när jag kom hem igår. Sängen ser ut som en ren och skär dröm, för jag har bäddat med nya fina lakan som glänser som pärlemor i morgonsolen. Sånt gillar man ju.

Jag håller på och tar farväl av lägenheten, för i dagarna ska jag ju flytta in hos David på riktigt. Det ska bli roligt och härligt, men eftersom jag är en person som fäster mig så lätt vid platser (J, jag vet att du skrattar) behöver jag lite tid här för att säga hejdå.

Vi har verkligen trivts ihop, jag och lägenheten.

Johanna var här och igår för att hjälpa mig med avskedet, vi åt flottig pizza och pratade som vanligt om hur lika vi är. Den här gången diskuterade vi att vi båda är svimmiga personer, såna som kan svimma lite då och då. Jag sa att jag har märkt tendensen att jag ofta svimmar om jag slagit i huvudet, och då blev Johanna jättesugen på att prova att slå mig i huvudet och se vad som hände. Det fick hon inte. Jag fruktar lite att hon kommer stå bakom dörren i skolan någon dag med en påk.