Festligheter.

Johanna och Erik var här i helgen, och det har varit grymt. Dock på vippen att sluta i fadäs, när martin fem minuter före deras ankomst råkade få med sig fel nyckel till mataffärn och därmed låste oss ute. Det var ganska kallt, och inne i lägenheten brötade musiken på hög volym. Efter mycket ringande och detektivarbete löste det sig lyckligtvis för det fanns en kille med en extranyckel i en annan del av stan.
Igår kväll var vi ute på en av de roligaste utgångskvällar jag haft på länge. Det var underbart att träffa Johanna igen, hon saknas verkligen i mitt stockholmsliv. Vi dansade runt på dansgolvet, by mistake alldeles likadana i svarta tights, svart body och jeanskjol. Hela kvällen var väldigt lyckad, vi skrattade mycket, alla var lagom fulla, någon avslöjade en festlig sexhistoria, kön till Debaser Slussen var lagom lång (och på marken i snön hade någon lagt en väldigt rolig mataffärs-affisch att fnissa åt, se nedan). Och hela stan var täckt av snö, bara en sån sak!

Promenad över Västerbron

Fika på String

TP-turnering som männen tyvärr vann

Affisch i kön till Debaser:
"Kycklingdelar" 32.90 styck. Ge mig en klo och två ögon.

..och slutligen var vi sådär trötta som man ska bli. Då ser man ut såhär.

En alldeles vanlig ovanlig tant på fyrans buss en fredagkväll

Igår kväll, på väg till en fest med Sofias vänner, träffade jag en jättefin gammal tant på busshållplatsen. Vi satte oss ihop när buss 4 äntligen kom och på den korta vägen från västerbroplan till sankt eriksgatan hann hon berätta om sitt liv för mig.
En gång ville hon bli journalist, men föräldrarna bestämde att hon skulle bli revisor. Hon berättade att hon älskar språk och mest av alla spanska, för att det låter som "hottentottska" som hon pratade med sina lekkamrater när de var små. Jag berättade att vi kallar det för rövarspråket. Hon sa också att hon varit engagerad i kulturprojekt för att integrera invandrare, och en av dem hon lärde känna var en boliviansk pojke som hette Milton Cortéz. Han växte upp i Sverige och blev den vackraste man hon någonsin hade sett, berättade hon, och han blev sångare och vida berömd i Mexico. Hon var hans manager i sex år och det glittrade i hennes ögon när hon pratade om det.
Nu för tiden önskade hon att hon hade blivit författare, och när jag sa att "det ju inte är för sent än" blev hon glad och höll med. Sen var vi framme på sankt eriksgatan, och när jag skulle kliva av sa hon "vad trevligt att få träffa dig" och tryckte min hand i sin. Den var alldeles rynkig och lite sträv, men varm.
Jag var nästan på vippen att byta nummer med henne och nu slår det mig att jag inte ens vet vad hon heter. Men jag är så väldigt förtjust i gamla människor, kanske för att vissa av dem påminner mig om min älskade mormor.

Nu hittade jag honom, på youtube: Milton Cortez! Tänk vilka livsöden man kan få höra om på en femminuters bussresa. Håll till godo vänner, här kommer en äkta boliviansk smörsångskavalkad! Nu vet ni vem som var hans manager... Damen i virkad vit mössa på fyrans buss, hon med ett litet sår på kiden, hon som önskade att hon fått ägna livet åt att skriva.

Fackfest för journalister

Igår var vi på en stor och trevlig journalistfest på Street. En herrans massa av Stockholms journalister på samma ställe! Som man nästan hade kunnat vänta sig blandades glamour med nån sorts ruffighet -en man satt och sjöng vid en flygel i mitten av rummet där man kom in och vid baren serverades korv med bröd. På något sätt en typiskt journalistisk mix.

Det var väldigt mycket folk där, både från tidnings- tv- och radiovärlden, och väldigt många såna där ansikten som man känner igen men inte kan placera. Åtminstone inte jag, som är väldigt dålig på det där. Ett av de mest välkända ansiktena (Fredrik Virtanens) spelade skivor och när jag skulle gå hem vid tolvtiden fick jag en sån där "åh men nej din stackars stackare"-känsla, för det var liksom helt tomt framför hans coola DJ-bås. Alla hängde vid fåtöljområdet vid baren, i ett annat rum, där det var mycket varmare än i det kalla rummet med dansgolv. Hur som helst stod Fredrik där och spelade musik på ett rent hejdlöst hög ljudvolym (faktiskt, jag menar inte att låta som att jag är 68 år) och i mitten av dansgolvet, under en ihärdigt blinkande lila lampa, stod ett ensamt par och dansade tryckare. Mellanstadiedisco all over again.

Idag sa en kollega till mig att någon på festen hade kommit och frågat honom "vem den där johanna lagerfors är" och sagt att han (eller kanske hon, min kollega ville inte säga vem det var) hade läst artiklar jag skrivit och tyckte att jag var -citat- suuperduktig. Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara glad och lite mallig.

Det snöar!

Årets första Bullerbykänsla, check.

Veckans mysterium

Utanför min lägenhet ungefär 10 meter till vänster finns det en plats som kallas spyplatsen. Det är för att det ungefär varannan-var tredje morgon brukar ligga en liten spya där. På EXAKT samma ställe varje gång, samma gatplatta. Det är faktiskt ett mysterium, och teorierna är många.
1. Är det så att någon har det som slut på sin löprunda och alltid springer tills han/hon kräks?
2. Är det något djur? Hur kan de i så fall hitta samma jäkla platta varenda gång?
3. Är det sopbilen, på nåt vänster, som tömmer soptunnorna en bit bort och kör upp på trottoaren och spiller lite orange-aprikos spya?

Häromdagen gick jag i godan ro förbi plattan, som alltid på väg till jobbet. Då hade det hänt något. Spyan var utbytt mot en liten, liten hög med rivna morötter (!). Jag funderar nästan allvarligt på att fästa kameror på vårt balkongräcke..

Jag vill bada vid Killingholmen snart igen.

Ni vet såna där vänner som man känner sen man föddes, för att ens föräldrar var kompisar och vännen besökte en redan på BB? En av mina sådana är Karin. (Inte K, utan Karin Edh). Vi har känt varann sen vi var nykläckta, vi firade alltid varje nyårsafton tillsammans och en gång pressade vi oss att vara uppe till klockan fyra bara för att ha något att skryta med i skolan. Jag minns att Karin låg i sin säng som liksom var infälld i väggen på i deras coola hus i Billdal, och jag låg på en madrass nedanför med klockan i högsta hugg och tvingade henne att vara vaken. "Bara tre minuter till!"
I lördags åkte jag hem till henne i Uppsala, och det var sinnessjukt mysigt. Vi lagade middag och drack te och lägenheten var inredd precis som i familjen Edhs hus på Lovisa ströms väg. Små snäckor på handfatet, snyggslitna lyktor för stearinljus och massa kuddar överallt. När vi var små ville Karin och hennes mamma Mia ha ett torn på taket på deras hus kommer jag ihåg, lite som ett prinsesstorn. Det berättade de en gång när vi stod på balkongen och papporna och lillebrodern höll på med raketerna nere i deras jättestora trädgård. Synd att det aldrig blev något torn.
Slutet på lördagen blev precis som när vi var små. Vi låg och småpratade och plötsligt märkte jag att jag pratade med mig själv, för Karin sov. Precis som det alltid har varit. Precis som det alltid ska vara.

3 roliga minnen som jag tänker på just nu:
* När vi var på semester på Öland, kanske 1996, och Karin och jag satt bakvända i bagageluckan till vad jag minns som en gammal brun Merca (man kunde sitta där, det fanns säkerhetsbälten och allt) och sjöng "Lemon tree" tills alla andra i bilen höll på att få fullständig panik på oss.
* När Karin ringde mig och sa "Johanna, visst ligger Anderna i Danmark!? För hela min klass säger att de ligger i Österrike. SÄG ÅT DEM!"
* Som nummer tre väljer jag mellan "när jag körde in i Karins grannes staket med Karins moped" och "när jag tappade Karins mobil från Höjdskräcken på Liseberg.".

9 november.

tack, för allt det braiga som var, och för allt det braiga som blev.

Hurra för Obama!

Jag satt uppe halva natten och kollade på valet, så fantastiskt skönt att det gick vägen. Det har varit synnerligen kul att jobba med utlandsnyheter just idag! Morgondagens tidning blir verkligen en att spara och visa barnbarnen. "...Första svarta presidenten, kan ni tänka er att alla före honom hade varit vita gubbar i övre medelåldern. Ja, alla! Varenda en."
Det känns kul att få vara med och göra den tidningen!

Jag och Martin hamnade i en diskussion igår natt under valvakan, och den handlade om att någon på tv tyckte att det är märkligt att vi bryr oss så mycket om det amerikanska valet, nästan mer än om våra egna val. Martin höll med om det, men jag tycker inte alls att det är konstigt! Verkligen inte. Jag menar, självklart är det svenska valet viktigt för oss. Men hur mycket påverkar det oss konkret -egentligen? Inte jättemycket. Dessutom är vi 9 miljoner invånare, och inte så värst många fler än så påverkas av vilket styre vi har här.USA har drygt 300 miljoner invånade och många av dem kommer i allra högsta grad påverkas av vem som styr i Vita huset. Dessutom berörs en stor del av övriga världen av vilka utrikespolitiska beslut som fattas av USA. Visst, den partipolitiska bredden är inte gigantisk i USA, men valresultetet påverkar sjukt många människor. Och det gör det amerikanska valet intressantare för mig personligen än det svenska valet. Åtminstone minst lika intressant. Inget av dem påverkar egentligen mitt dagliga liv, och då blir förstås det beslut som påverkar hundratals miljoner människor, viktigare än styret i mitt eget land, där invånarna dessutom har det förhållandevis fantastiskt om man sätter det i relation till andra delar av världen.

Hur lokalpatriotisk ska man vara? Hur resonerar ni?

USA-valdag!

Det är ju sjukt spännande! Extra mycket för att jag sitter på en redaktion som skriver sig utmattade om valet och för att vi pratar om det precis hela tiden. Men med all rätta, det kommer ju att bli en historisk dag! Chansen att USA får sin första afroamerikanska president, det är ju verkligen ett viktigt nedslag i historien.
Jag läste just att McCain även i slutspurten kört med argumentet "Obama valde en präst som skyller 9/11-attackerna på USA. Är det en person vi vill ha som president?" Vill ni hellre ha en president som förnekar det fullkomligt uppenbara att USA:s agerande har en roll i bakgrunden till attentaten? Det som är en självklarhet för resten av världen? Jag blir så trött. Låt oss nu hålla alla tummar vi har för att opinionssiffrorna ska visa rätt. I natt vet vi.

mitt nya kvarter

Varje helg som jag ska åka hem till Göteborg tänker jag att det nästan inte KAN bli så mysigt som jag hoppas, för att jag längtar så mycket och hypar upp det hela. Sen blir ännu mysigare än så, varenda gång. Allhelgonahelgen var verkligen inget undantag.

Fredagkvällen blev ett frosseri av romantik. Jag fick veta att jag skulle infinna mig på Davids jobb klockan fem, och där fick jag en massa kuvert med uppdrag och koder i. Som en enda lång skattjakt. Och jag som älskar skattjakter! Det var jättespännande och jag gick fick gå omkring och köpa saker för pengarna som låg i kuverten. Bland annat ett sällskapsspel, vitt te, en stålsträngad gitarr (jä!) och ingredienser till pumpasoppa. Samtidigt sms-rapporterade jag till David och samlade koder som fanns i varje kuvert. Efter många genomförda uppdrag fick jag öppna kuvertet med texten "deschiffrering" och bilda en destination med hjälp av koderna. På destinationen, Pressbyrån vid korsvägen, fanns ett kuvert till som jag fick när jag frågade efter det i kassan. Och däri, där låg två nycklar till Davids lägenhet. Hmm, tänkte jag då och höll dem i min hand lite som när man höll i fina snäckor när man var liten. (Sluten hand med handflatan uppåt, ni vet). Nu är ju David redan hemma, tänkte jag. Så hmm... Jag gick de 351 stegen från Pressbyrån till Eklandagatan 10 och klev in hos David, som nu hade hunnit hem från jobbet. Mitt bland ungefär en miljon tända ljus låg ett papper och väntade på mig i trappan. Där stod en massa fina ord och en fråga om huruvida jag vill att hans hem också ska bli mitt hem, när kontraktet på min lägenhet går ut i februari. Och att jag får ta med mina gröna randiga lakan och allt annat som jag vill in i mitt, vårt, nya hem.
Och sen var det också en fråga om vilken låt jag skulle vilja klinka gitarr och sjunga till allra först, men vid den frågan var jag så rörd och glad att jag inte kunde koncentrera mig så jag sprang upp och kramades istället.

Resten av kvällen lagade vi pumpasoppa (det var ju trots allt Halloweenhelg även om vi egentligen inte vet hur man firar det) och så spelade vi lite gitarr och sjöng oasis och winnerbäck och det är så härligt när man är sådär halvbra på gitarr som vi är. Jag var bra på att komma ihåg ackorden och David var bra på att få det att låta vackert. Sen somnade vi med tända ljus* och musik på hela natten, sådär ljuvligt som gör att man vaknar till en gång i timmen och får somna om igen. Det är den absolut bästa sömn jag vet.


Som om detta inte var nog, innehöll helgen också följande briljanser:

• Jag har fikat med Martin och det är faktiskt inte varje dag.
• Jag har gått på stan med mamma och käkat lunch med lillebror.
• Jag och D har sett "Låt den rätte komma in" på bio och den var jättebra -osvenskare och mindre vampyrig än vad man tror (befarar). Och vampyrinslaget gjorde den ju lite passande för allhelgonahelgen.
• Vi har också varit på middag och käkat fondue hos Söder och Sofia. Väldigt väldigt trevligt och gott och jag har aldrig ätit fondue förut så det var ett litet äventyr. Jag tappade några haloumibitar i den fräsande oljan, men förutom det var jag rätt bra.
• Vi har bjudit mina föräldrar på fika och tv-spelsBuzz. (eller njae, de hade med sig nybakat bröd och ananaskaka, så tekniskt sett har de bjudit oss på fika, fast hemma hos oss. Och nu, snart, är det ju "hemma hos OSS" och bara det känns ju helt kalasmäktigt att skriva).
• Vi har gått en alldeles lagom lång höstpromenad och jag hade på mig nya raggsockar, ny halsduk och ny mössa (alla grå, väldigt matchade) och min mammastickade tjocka vita tröja och det kändes som en såndär perfekt söndag. Vi kikade in i intressanta skyltfönster till exempel.
• Och så har vi spelat carcassonne på golvet i Davids vardagsrum, något man nästan inte kan missa under en sån lång och mysig helg. Efter ett 2-timmarsparti vann jag med en enda ynka poäng. Carcassonne i sin bästa form.
• Sen åkte jag "hem" till Stockholm med nattbuss. Hade sällskap av Johan som skulle hälsa på Lisa, så det var sex och en halv väldigt trevliga timmar. Nattbus är perfekt. Jag lade mig raklång på golvet i gången och sov så gott som man kan sova på en buss. Sen tog jag morgontunnelbanan hem och hann just börja drömma något när det var dags att gå till jobbet.

Men det var det värt. Oh så värt.

* Nicole, som är ihop med Martin som snart är brandingenjör, kommer bli lite arg nu. Men Nic -bara för den här gången- bli inte det, vi hade faktiskt just bestämt att vi skulle flytta ihop och allt. Jag älskar dig för att du bryr dig om oss, och jag vet, det kan börja brinna av eld, men liksom ändå inte. För vi tog ett ljus som stod i en liten kopp och jag lovar att det är safe.