Roadtrip till Düskland! Favorit i repris...

Klockan är 04.50. Jag, Jonas, Björn, Martin och Volvon ska alldeles strax åka iväg på en ny Düsklands-weekend till Hamburg. Vi kör exakt samma koncept som förra gången, och jag tror inte att det kan bli annat än grymt.

HÄR kan ni läsa och kolla bilder från förra gångens makalösa Tysklandstripp. Sanslöst roligt.

Kopplingen mellan smink och finkultur. Och sånt.

Med anledning av det här inlägget; Såhär brukar jag se ut. Utan läppstift.






Och såhär ser jag ut med läppstift; som finkultur personifierad, en expert inom film och konst och litteratur!* Nu fattas bara snygga finkulturiga glasögonbågar, som Johanna W har. Så synd att jag har perfekt syn. Och att jag ser överjävlig ut i glasögon.
Obs. Jag skriver inte för att ni ska skriva att jag passar i mitt nya röda läppstift. [Läs: jag skriver för att ni ska skriva att jag passar i mitt nya röda läppstift.]


* Jag är våldsamt, våldsamt ironisk. Om det inte framgick. Eller, jag är ironisk oavsett om det framgick eller inte. Nu framgår det förhoppningsvis. ;)

Ebbot och Pizzeria Paris. (och Sasha, men han kommer först på slutet)

Dagens kändishändelse:
När vi satt på Pizzeria Paris idag strosade Ebbot fram och tillbaka utanför fönstret. Minst fyra gånger. Han var klädd i nåt svart och stort, som vanligt. Och han var skäggig. Som vanligt.
En rolig sak med Pizzeria Paris är förresten att de har cafétavlor på väggarna. Men det är inget café. Det är en pizzeria.

Edit:
[Jag talade just med D. Han tog lite udden av min kändishändelse när han stolt meddelade att han stött på Sasha från "Tim Hibbins och Sasha" i ett köpcenter i Stockholm idag. Herregud, så hysteriskt roligt. Sasha fånstirrade enligt uppgift på en lotto-kupong. Det kallar jag kändisspotting av hög kvalitet.]

Vågat

Jag är en tjej som aldrig har läppstift. Jag tycker liksom att det verkar så kladdigt och jävligt och dessutom tycker jag att jag är finast när mina läppar är typ...begie. N påminde mig i helgen om att jag sagt någongång "Jag gillar mest när läpparna ser ut som resten av huden", vilket ju är jävligt konstigt sagt. Jag har dock alltid känt precis samma med nagellack. Det är fint, men vem orkar sitta och vänta medan det torkar? Inte jag. Har jag tänkt. Innan.

Men i somras köpte jag ett rött nagellack som jag använt minst två gånger. Det är ganska fint. Och nu var det dags att ta det stora klivet. Idag hände det, för första gången. Jag köpte ett rött läppstift. Rött. Läppstift. Jag. Jag tänker mig självklart att jag kommer att bli [minst] lika snygg som Marilyn i det. Minst.

Glad i hågen kom jag hem, puffade till håret i snyggaste fallet över ansiktet och smäckte på med lite läppstift framför spegeln. "Jättefint" sa J. "Sexigt också", lade han till sen när han såg min uppfodrande blick. Men sen när han kom in i köket en stund senare, och "inte var beredd" kunde kan inte sluta skratta. Han skrattade, och skrattade. "Det ser så...mycket ut" försökte han. "Det är nog för att jag inte är van. Dina läppar brukar inte synas sådär mycket". Sen skrattade han lite till. Och lite till.

Jag undrar om jag verkligen är så fin i rött läppstift, jag.

Uncle Sam Goddamn

Min kompis Ted brukar tipsa mig om bra musik. Ibland är det Melbournesk musik (han bor där) och ibland något helt annat. Häromdan tipsade han om den här snubben. Bra text, riktigt skön låt. Bäst av allt är att sångaren är albino. Tufft.

Gotta love men with white eyelashes, no?

Everythings falling apart

I fredags, i Lund, innan vi gick ut, misstänker jag att Nicole blev lite trött på mig.

Nic: Så, nu har vi allt va? Pengar, leg..?
Jag: Oj, leg. Behöver man det?
Nic: Eh, ja. (med en är du dum i hela huvudet-blick)
Jag: Jaha. Ehm. Grejjen är att jag lade mitt körkort nånstans. I somras. Sen vet jag inte riktigt vart det tog vägen. Men hemma är det aldrig nåt problem, tror du verkligen att alla måste visa leg?
Nic: Ja. Fan Johanna.

Fem minuter senare:

Nic: Har du kontanter?
Jag: Nej, alltså grejjen är att, eh, jag har inte det. Faktiskt. Fan.
Nic: Okej men ta med ditt Visa då.
Jag: Mm. Fast det har hänt nåt meckigt. Jag hittade inte min digipass innan vi åkte. Så jag kan inte föra över några pengar till Visakortet, och det är tomt nu.
Nic: Så du har inga pengar och inget fungerande kort? Nehej du. Bra att du sa det i tid.

Fem minuter senare, igen:

Nic: Glöm inte mobilen.
Jag: Den är ändå död. Laddaren pajjade imorse helt utan anledning.
Nic: Skojar du? Har du inget körkort, inga pengar, inget Visa och ingen mobil!?
Jag: Nope.
Nic: Tur att jag litar fullt på din förmåga att övertala folk.
Jag: Jamen herregud. Allt löser sig.

[Jag ÄR faktiskt inte så ostrukturerad som det låter, och det är ju makalöst hur precis allting kan falera på samma gång. Men till saken hör ändå att vi hade en kalasrolig kväll och jag klarade mig ganska bra utan leg, pengar och telefon. Att komma in på klubben var inga som helst problem. Jag körde med mitt största leende och ett "Hej. Jag kommer från Göteborg. Jag är 23 år. Jag har inget leg med mig. Faktiskt. Så är det." Det gick hem. Ärlighet varar längst.]

Nu återstår dock mobilproblemet. Kan det hjälpa att byta laddaren? Ska jag köpa en ny mobil? Vilken ska man ha? Var är smartast att köpa den? Blir det billigast att köpa utan abbonemang eller med (och sen ändå använda sitt vanliga simkort, så länge mobilen inte är låst)? Hur dyr är en bra mobil nuförtiden? Hur dålig är en billig mobil nu för tiden? Och vem ska trösta knyttet?

Klart man kan konsumera sig lycklig

Vi har åkt söderut, till Lund, för att hälsa på Nicole och Martin över helgen. Lund är en förtjusande stad. Man kan köpa falafelrulle för 20 spänn och solen skiner varje gång jag är här. Folk sitter i klungor på marken mitt i stan. Underbart.

Igår drack vi rosé och gick på fest i Malmö, vilket ledde till att vi idag sov hur länge som helst. Sen åkte vi in till stan och Nicole gick till frisören. Under tiden smet jag in på H&M en liten sväng. Det tog 20 minuter, sen kom jag ut med tre nya klänningar i en påse. Tre jättefina klänningar som jag verkligen behövde. Nåväl. Och en vit top. Jag var i alla fall alldeles till mig över hur fina de är och tyckte absolut att jag behöver tre nya klänningar i mitt liv.

Efter det blev jag ännu mer till mig när vi gick och fikade med Lotta, som nyss flyttat hit från Göteborg. Lotta är världens roligaste. Vi insåg att vi inte setts sen i juli. Förra året. Helt absurt. Lotta är en sån person som jag tänker mig att jag träffar rätt ofta och hänger med lite då och då. Men det är ju en lögn, nåt jag hittat på, uppenbarligen. Det måste vi för fan ändra på.

Nu ska vi äta taccos och jag ska prova alla mina klänningar igen. Bara en gång till.

"Das ist mein clownpartner Åke, nur plastic"

Wuhu! Då var personresearchen inlämnad! Jag sitter invirad i ett tjockt duntäcke i min fåtölj i köket, med dator och telefon i knät, och känner mig mycket nöjd. Tidigare lovade jag ju efter önskemål att redovisa lite av det jag fått fram om Ika Nord, och eftersom jag är en kvinna av mitt ord kommer här en lista. Bland de intressantare uppgifterna återfinns, utan inbördes ordning, att:

• Ika varit ihop med Lars Demian, trubaduren med hits som "Man borde vara bög" och "Fyllot och miss world" (dock var hon aldrig gift med honom, som ryktet säger).
  
• Hon blev en gång blev gripen av femton barska gränspoliser på flygplatsen i Hannover, för att hon hade ett skelett i väskan. Det var skelettet Åke. Det som gör historien riktigt rolig är att detta skedde år 2000, inte mindre än 12 år efter att Ika i Rutan hade premiär i SVT. Ika sa då "Das ist mein clownpartner Åke, nur plastic".
  
• Hon har gjort rösten till Dax i den franska TV-spelsversionen av Star Trek.
• Ika gifte sig som 20-åring med en man som heter Paul Fried, och skilde sig fem år senare.
  
• Hon var folkbokförd i sitt föräldrahem på Bergsstigen i Halmstad ända till 1994, då hon var 34 år gammal. (innan dess hade hon varit gift i fem år, varit tillsammans med Lars Demian och gjort flera TV-produktioner)
• Hon har två söner, Nemo (1994) och Benjamin (1996). Nemo har Downs syndrom.
  
• Ika har varit medlen i Stockholms Bulgariska Damkör, som "arbetar aktivt med att hitta den säregna bulgariska klangen".
  
• Hon har dansat balett i Halmstad från det att hon var sex år tills hon sjutton. Hennes danslärarinna Margot Remdhas minns att hon var glad och att hon senare i livet skickade ett brev där hon skrev att hon "fått många fina vänner genom baletten".
• Hon har inga högskolepoäng alls i Sverige, men har studerat mimteater och dans vid en mängd flashiga skolor utomlands, framför allt i Paris. (Bland annat för den kända mimartisten Étienne Decroux.)
• Ika i Rutan som barnprogram är omdebatterat än idag. Hon och programmet beskrivs såhär på Internet (i en ganska färsk nätdiskussion) "Ika i Rutan var en hysterisk, knäpp och obehaglig orgie i skräck", "Jag hatade henne över allt annat på jorden" och "Ika och Åke var min barndoms allra största hjältar!" Blandade åsikter, indeed.
• 1993 gjorde Ika rollen som Katten Findus i SVTs Julkalender "Tomtemaskinen"; en roll hon belönats med svenska teaterkritikers pris för.
• Efter all research måste jag nog dra slutsatsen att Ulrika ”Ika” Nord är mer vanlig än excentrisk. Hon bor med sina två barn och sin sambo David i Vasastan i Stockholm, på Hälsingegatan 18. Hon kör en Mitsubishi från -94, har en katt som heter Elsa, betalar sin TV-licens, sjunger i kör, är skuldfri och jobbar otroligt mycket men tjänar sjukt lite. Det känns rimligt att dra slutsatsen att den konstiga och galna kvinnan från Ika i Rutan helt enkelt är en helt vanlig Svensson. En helt vanlig Nord.
• För att säga emot föregående punkt en smula kan jag berätta att hon just nu regisserar "Vem kan trösta knyttet" i Norrköping, samt spelar in en vampyrfilm. Så ett helt vanligt liv har hon ju inte.
  

Jag kan heller inte låta bli att länka till Skelettdansen och klippet som förmodligen ett av de allra allra roligaste. Jag vill tvinga er att titta på dem.

Chiquitas blodiga bananer

Igår fanns en (alltför liten) notis i Metro om att bananjätten Chiquita nu dömts till 25 miljoner dollar i böter för att de anlitat terrorister som beskyddare av bananodlingar i Colombia.
För er som inte är insatta i konflikten så handlar det om att Chiquita mellan 1997 och 2004 betalat ut sammanlagt 1,7 miljoner kronor för "beskydd av bananodlingarna", till paramilitärerna AUC, Autodefensas Unidas de Colombia, som är Colombias våldsamma högermilis. Enligt flera människorättsorganisationer är AUC ansvariga för majoriteten av brotten mot de mänskliga rättigheterna i Colombia. Chiquita erkände utbetalningarna i våras men hävdar att allt skett i syfte att "skydda de anställda" (vilket låter oerhört lamt då det kommer från ett företag som avskedar de anställda som berättar att de förgiftats av skadliga bekämpningsmedel.)
Mord på fackföreningsledare i Colombia är tyvärr inte ovanliga och fackliga organisationer i landet menar att flera multinationella företag (däribland Chiquita) betalar ut miljonbelopp för att finansiera de paramilitära aktionerna som tystar den politiska oppositionen. Detta sker genom våld, hot och mord. Istället för att ge de anställda vettiga arbetsvillkor väljer man att stödja högermilisen och på så sätt underblåsa den våldsspiral som finns och som trycker ner den folkliga makten. Den högsta ledningen inom Chiquita kände till utbetalningarna till AUC som är ansvariga för flera av de blodigaste massakrar som drabbat landet, men dolde dem i bokföringen.
Det har även framkommit att Chiquita nu använt sig av ett PR-företag för att kontakta [läs: tysta ner] de tidningar som ställt sig kritiska till företagets agerande.

Att inte köpa Chiquitabananer är ett otroligt lätt val. Någonstans hoppas man ju att nyheter som den här ska värderas i mediebruset på sådant sätt att människor får reda på hur viktiga deras till synes bagatellartade val kan vara.

(Läs mer om Colombia på Colombianätverkets hemsida, och om Sydamerikas politiska situation i allmänhet på den här otroligt intressanta och informativa bloggen.)

Prison Break

Inatt drömde jag att jag och några andra människor hölls fångna i en trång gatugränd. Det var ganska hemskt och det kom sylvassa knivar från taket som skulle skada oss. Med bland de kidnappade fanns dock komiskt nog Wentworth Miller, aka Michael Scoefield i Prison Break, vilket gjorde det hela lite mer uthärdligt. Att han fanns med där beror nog på att det första avsnittet av säsong 3 i sändes i USA igår. Jag ska se det ikväll och längtar redan.
Hur ska de ta sig ur det CostaRicanska fängelset? Kommer de jagas för mordet på kinesen? (och i så fall varför, herregud förklara situationen för nån bara!) Vad händer med Sarah? Blir de kvar i Centralamerika? Har agent Mahone fortfarande en likadan mobil som jag?

Dagens roligaste sms...

... kom från min mamma, som blivit medbjuden på det väldigt fancy panciga Riksdagens högtidliga öppnande idag eftersom hennes bästa kompis sitter i riksdagen.

"Jag sitter i storkyrkan!! Bland alla kända...yes!! kram ma"

Det är inte så ofta man skrattar spontant och högljutt i över 40 sekunder. Min mamma är en rolig person.

Pokertalk

Jag har blivit en nörd; jag har börjat nätpokra. Det är jätte, jätteroligt. Och det har gått rätt bra. Väldigt väldigt få gånger har jag hamnat sämre än etta eller tvåa. (Jag spelar visserligen om väldigt små summor, sådär två dollar per turnering max so far. Men ändå. In the money är ändå in the money.) Min insats i måndagspokern igår känns däremot verkligen oerhört blek i jämförelse med min nyvunna "nätpokerkarriär" (tillåt mig småle ironiskt över ordvalet). Nåväl, analys av min insats:

Sämsta fold: J4. Med flopp JJ4.
Sämsta raise: Träff på K efter floppen A K 10. Bettade, fick syn. Uppanbart att N. hade ett A så det var bara att folda, 3000 fattigare.
Sämsta placering: Sist i Omahan. (Hårt efter en otroligt mesig mittenplacering i Texasomgången) Efter att ha checkat A-hög färg efter floppen, bettat efter turn när jag var rädd för kåken, men endast behövde hjärter 3 eller 9 för en royal flush, fick jag syn av J som då hade en triss. På rivern satte han fyrtal i fyror. Jag var all in. Jag var all ut.

Sen åkte jag hem och vann två nätturneringar. En väldig tur för mitt självförtroende.
Hamnade tvåa i en också, efter en heads up där jag var all in efter floppen, med tvåpar i A och J. Motspelaren hade dam hög bara, men satte 9-9 på turn och river vilket gav honom triss. Oflyt. Han hade en chans på 200 kanske (rätta mig gärna Hanssen :)). Men det är väl det som är tjusningen med det här spelet. Eller inte.

Det här kan för övrigt mycket väl vara det allra tråkigaste blogginlägg jag någonsin skrivit. Ursäkta.

Nu kan dagen bara utvecklas positivt

När jag slog på lampan i hallen i morse small det till och hela glödlampan föll ned i huvudet på mig. Glasbitar i hårbotten är inte en av de saker man önskar sig en måndagmorgon.

I morgon ska jag för övrigt wallraffa som missnöjd patient på Göteborgs tre sjukhus. Ett omåttligt spännande och viktigt uppdrag. Jag tänker mig lösskägg och trenchcoat. Minst.

Ika i Rutan

Igår kom Johanna W på en jättebra person som jag ska göra personresearchen* på; Ika Nord, från Ika i Rutan! Det festligaste men läskigaste barnprogrammet i mannaminne. Vi youtubeade henne igår och frossade i minnesbilder av det rutiga golvet, skelettet Åke och den helt bisarra dialekten som är någon sorts blandning mellan finsksvenska och skånska. Kan det blir annat än intressant att researcha vad som hände med människan som pratar som ett något psykotiskt sydsvenskt mumintroll och som revolutionerade samtliga 80-talisters kulturintag under barndomen? (överdriften är verkligen endast marginell, reds anm.)
Sanningen är den att alla som såg barnprogram i slutet av 80-talet har en relation till Ika. Antingen var man livrädd för henne och tyckte att hon var riktigt creepy -fast man kallade det "konstig" (vilket ju känns rätt logiskt, kolla introlåten nedan) eller så tyckte man att hon var fantastiskt rolig (se "stygg flicka"-klippet där hon ligger och vrider sig på en konstgräsmatta, och när hon snackar med Åke, skelettet).
Det kan nog bli roligt att gräva om henne, hon måste ju vara lite psycho och ha märkligare skelett att gräva fram ur garderoben än Åke. Låt oss hoppas på det. Det första jag tagit reda på är att hon varit gift med Lars Demian och att hon har två söner som heter Benjamin och Nemo. Och att hon gör rösten till Katten Findus i Pettson och Findus, julkalendern. Där ser man.

Introlåten:


"Ibland blir jag en stygg flicka!"


* Skoluppg för att lära oss gräva fram info om folk.

Om ost

Ost är otroligt gott. All ost. Brieost, mozarellaost, ädelost, grönmögelost, mjukost, philadelphiaost... och de allra bästa: chèvreost och fetaost!

...att stå och hyvla tjugo skivor prästost och trycka in i käften? Också gott.

Jävlar vad jag är värd den här dagen

Idag är jag helt ledig. Heelt ledig. Hela dagen. Kan ni förstå hur underbart det känns? Antagligen kan ni det, eftersom jag förmodligen inte är den enda som uppskattar att vara ledig och hemma och få göra som jag vill.
Jag började dagen med att sova tolv timmar, lite som för att kompensera för att jag oftast är uppe lite senare än man bör och därmed vanligtvis inte brukar sova så himla mycket. Det var sagolikt. Jag drömde att jag skulle på semester och att vi mellanlandade i Hongkong och att Si kom och sa hej och att jag kände igen skyskraporna på andra sidan Tsim Sha Tsui från planets lilla fönster. Precis den här bilden såg jag framför mig:


(Hongkong Island, Hongkong, Kina, Juni 2007)

När jag vaknade vid halv 12 steg jag upp och drog på mig min farfars gamla skjorta som han jobbade i på järnvägen på fyrtiotalet, och nu sitter jag i köket i min härliga fåtölj med datorn i knät helt stormförtjust (ett ord Per T konfunderades över häromdagen) och försöker välja vilken film jag ska se och vilket godis jag ska äta upp först.

Choklad, någon?

Jag är kär

.. i den här grabben!
Herregud, finns det inga som helst gränser för hur cool man kan se ut när man är... 12?
Jag gillar att han rättar till tishan innan han sätter sig -precis som en riktig musiker- och att förstått att han ska titta in i väggen under mellanspelet sådär coolt. Som man gör. Och att att han satt sig i garaget för grymmaste akustiken. Sen har han snyggt hår också, och han sjunger ju som en hel gud. Och ser cool ut när han sjunger. Jag tycker om när folk ser coola ut när de sjunger.

Redan vid ordet "spreading" blev jag kär. Tror ni man kan få dispans för att få gifta sig med en 12-åring? Om 12-åringen är så tuff som den här grabben?

(På youtube finns fler klipp med honom. Lyssna exempelvis på det här! Ingen lätt låt, direkt. På några av sångerna spelar han dessutom piano.)

Död linje

Klockan är 12, och jag är klar. Jag har lämnat in.
Det känns makalöst bra, och mitt tidigare journalistiska förfall förvandlades till någon form av "du kan när du verkligen måste".
Det betyder inte att jag automatiskt producerar bra när jag har kniven på strupen, som igår. Men när kniven skär i en bit i halsen, då blir jag jävligt effektiv! Jävligt. [läs; sitter uppe till 04:15 och skriver, och går sedan upp 7 för att vara på plats i skolan klockan 8 och göra klart].

Nu ska vi gå och äta kebab, och fira.

Deadline vs Jens, 1-0

Jag är ensam. De andra har gått iväg till Bengans för att se på Jens Lekman. Jag vill också se på Jens Lekman. Och jag vill lyssna på Jens Lekman. Men jag sitter här på redaktionen (vilken som sagt är en helt vanlig datasal), spelar Blokkokopter, tittar på regnet utanför och våndas. Kanske borde man unna sig Jens trots att man inte är klar, vilket är strategin alla andra kör. Men jag ska ju unna mig en pokermåndagskväll också ikväll. Två unnar blir en katastrof, tror jag.
Så. Plan:
1. Jag kommer att ha någon form av textkropp klar innan jag och Per åker till honom för poker 19.00.
2. Jag kommer att komma hem rätt sent, halv två kanske, och sätta mig i köket för att "fila på artikeln". Jag kommer tro att det ska ta en timme, men det kommer ta två timmar och fyrtio minuter.
3. Halvtidigt i morgon bitti kommer jag stiga upp, med lätt huvudvärk; precis en sån där tid som är för tidigt för att man ska få sova tillräckligt och för sent för att man ska hinna göra nåt innan deadline klockan 12.
4. Klockan kommer att bli 12. Jag kommer att lämna in en text som är hyfsat klar, och nästan färdigredigerad. Sedan kommer jag känna mig halvnöjd, men lättad. Och ungefär då kommer jag undra varför jag inte planerade in att se och höra Jens Lekman på Bengans.

Jävla advokatjävel

MEEENN!!!

Jag sitter ju och skriver på en artikel, deadline är i morgon, och har i fyra dagar sökt en advokat som heter Leif Almquist. I tre dagar har hans lilla sekreterartjej lovat att han ska ringa tillbaka "så fort mötet är över", vilket han såklart inte gjort. Men idag svarade han själv i telefon för första gången, och sa "Nej, jag har inte en minut". Jag sa "kan jag ringa upp dig senare idag? Det är ett väldigt kort ärende" Han sa "Nej, det går inte. Jag är upptagen hela den här veckan, och....(trevande) hela nästa vecka. Också.". Jag: "du kan inte tänka dig att svara på en enda fråga nu? det tar 6 sekunder för mig att läsa den". Leif Jävla Almquist: "Nej, det funkar inte för mig".

HUH!?!?
"det funkar inte för mig?"
Jag hatar Leif. Han funkar inte för mig. Jag har svårt att tro att han funkar för någon alls.

Nu funderar jag på att åka in till redaktionen i skolan och skriva därifrån istället. [Jag tycker om att kalla den för redaktionen, det låter då som att jag har ett riktigt journalistiskt liv, vilket är en stor lögn. "Redaktionen" är förstås datasalen. Min anm.]

Aj lav jo ich liebe dich

En sak är så konstig med Zlatan. Man tänker att han nog är lite överskattad ändå. Man tänker att han nog får ganska mycket kredd för att han ler så stort och är sådär glamouröst otrevlig mot vissa personer och dessutom har ett utseende som gör sig jättebra som karikatyr. Att han hyllas så mycket för att han är precis en sån där person som vi vill ha som superstar; rätt cool, rätt snygg och rätt kaxig -så att några hatar honom och några tycker att han är überfestlig. Man tänker då lätt att han kanske inte är SÅ jävla bra längre, på fotboll. Eller inte så galet bra när det väl gäller. Eller så.

Men. Sen lyckas han plötsligt leverera så bra fotboll att man förstår att han ju faktiskt verkligen är helt vansinnigt begåvad, och man vill klappa händerna högt och sjunga "ingen kickar feootboll som han" med en ganska märklig version av skånska och pipig barnröst. Med inlevelse. (Fast man gör det såklart inte). Detta lyckas han med utan att göra ett enda mål. Så jävla, jävla snyggt. Det måste man faktiskt ge honom.

Spritfotboll

Att se på fotboll är skitkul, tycker jag. Åtminstone när 1. det gäller bra fotboll [läs proffsfotboll] eller 2. folk man känner lirar och gör det för att det är skoj, men ändå på allvar [läs Adaktussons korpfotbollslag].

Igår var det ju landskamp mellan Sverige och Danmark på TV, och vi var 6-7 personer hemma hos oss och tittade på den. Någon gång innan matchen kläcktes den briljanta iden att ta en shot sprit efter varje mål. "Det KAN ju bli 6 stora shottar var" sa Björn, och vi andra tittade lite nervöst på de bisarrt höga shotglasen som plockats fram på soffbordet och fyllts med diverse olika flytande berusningsdrycker av varierande äcklighetsgrad. Sedan blev det ju noll - noll i den i övrigt faktiskt väldigt bra matchen, vilket spritfotbollslekens regler till trots inte alls resulterade i nykterhet hos någon. Under matchens gång skapades nämligen diverse klausuler som innebar att man även skulle shotta vid varje gult kort, vid halvlek, fulltid och vid bortdömda offside-mål. Med mera. "Man måste ju vara flexibel".
Vi var tre som hade bettat på svensk vinst, och en (inga namn nämnda) som varit märklig nog att betta på dansk vinst. Med motiveringen "då blir jag ju glad i vilket fall som helst". Fel. Det blev som sagt oavgjort. Ingen blev rik, men alla blev väldigt fulla :)

Javads Livs.

I huset som jag bor i, på utsidan av gården, finns en liten butik som heter Javad´s Livs. Där jobbar Javad, eller åtminstone tror jag att det är han, eftersom namnet står på skylten. Det kan ju vara någon helt annan som heter Javad, men det vet jag ingenting om för jag har inte frågat.

Hur som helst är det en jättretrevlig butik. Den är ungefär två kvadratmeter stor men rymmer väldigt många saker. Diskmedel, apelsinjuice, en tandborste (ja, en tandborste), bakpulver och mycket annat. Det är jättebra för man kan springa dit i mysbrallor och t-shirt på morgonen och handla det man behöver. Ibland när jag kommer in säger Javad direkt lågt, men med engagemang, "å neej, mjölken är slut!". Då vet han att jag kommer att säga "åh typiskt" och se lite besviken ut samtidigt som jag blickar mot godishyllan. Och sedan vet han att jag kommer att köpa choklad istället för mjölk. Då blir Javad glad igen.

Det är så bra att ha en kvartersbutik. Om man har med sig sju kronor och mjölken kostar åtta, får man köpa den för sju ändå. Man är ju stammis.
Javad brukar stå utanför och säga hej när man går förbi. En gång stängde han butiken när en gammal man, som också bor i vårt hus, hade ramlat, och så följde han den gamle mannen in.

Jag gillar sånt här.

"de andra sätter vi bara in in en pärm".

Jag sitter och skriver på en artikel som handlar om socialtjänstens agerande vad gäller vård av missbrukare som lobbas hos polisen. Jag försöker belysa att socialtjänstens minskade resurser leder till att många inte får hjälp även om de lobbas om och om igen, utan fortsätter i missbruk och kriminalitet, vilket på många sätt är kostsamt för samhället.
De första tio samtalen jag ringde gav i princip ingenting. Ingen på de berörda myndigheterna visste hur resursfördelningen utvecklats över tid, eller vad som verkligen görs för att hjälpa lobbarna (alltså personer som omhändertas enligt Lagen Om vård av Berusade.) Men mitt nyvunna grävjournslistiska tålamod gav resultat. En kvinna på socialnämnden berättade:

"Vi hjälper dem som är under 25 år direkt, i förebyggande syfte, eftersom det är så dyrt när det går så långt att någon måste omhändertas enligt LVM [tvångsvård]. Alla över 25 år sätter vi bara in i en pärm."

Yes! Vinkeln är spikad.

Någon form av dålig och bra dag.

Idag är jag inte riktigt på topp.
Men det är sånt där trevligt höstväder när man kan ha en varm stickad tröja men fortfarande sommarskor, och man får dricka varm choklad med extra choklad. Det är bra. Och man kan ju inte vara på topp jämt. Livet åker liksom vidare ändå, så det är bara att hålla fast i madrassen och flyta med ett tag.

dagens repeat på ipoden: first day of my life. bright eyes.

Pokermåndag

Pokermåndagarna är tillbaka! Eller måndagspokern, om man så vill. Vår tidigare värd har flyttat utomstäders och tjusiga Per har tagit på sig uppdraget för att föra traditionen vidare. Kvällens tema är nostalgi och melankoli. Det känns härligt med en måndag med ett upplägg jag känner igen; korpfotboll och poker. Fantastiskt bra.

Veckans skrivuppgift i skolan går ut på att gå på en rättegång och använda den för att illustrera ett större samhälleligt problem. Vi gjorde alla vårt bästa idag för att se journalistiska och smarta ut när vi efteråt skulle ställa oviktiga frågor till viktiga advokater, åklagare och domare.
Domaren såg ut att vara 27 år och undrandes över hur sjutton han hamnade där längst upp i mitten. En äldre dam som vittnade tackade nej till ersättning för hon "ändå skulle på rean", ett kul citat som förgyllde minst en halv av de 40 annars ganska torra minutrarna.
Efteråt kände jag och mina journalistvänner att man ju lika gärna kan ringa de viktiga och fråga saker i efterhand, så vi satte oss och fikade i solen i stället. I ett par timmar. Oh, how I love being a student.

UPPDATERING: Klockan är 02.04 och jag är hemma från pokern. Björn vann första omgången, och jag vann andra =) Yes! Ekonimiskt plus och än viktigare; totalt ligger jag nu tvåa i tabellen. Känns mycket bra. Och det är så kul att måndagarna är en av veckans roligaste dagar nu igen.

Hur rubriksätter man det här?

På tal om personer man förlorar. I morse var det exakt sex år sedan min mormor gick bort. Och den morgonen, då jag fick beskedet, vaknade jag precis som idag efter att kvällen innan ha varit på en stor och minnesvärd fest hemma hos syskonen Weschke; Hawaiifesten 2001. Ett märkligt sammanträffande. Det känns som igår, och samtidigt som väldigt, väldigt längesen.

Jag saknar min mormor jämt. Det är något speciellt med mormorar i allmänhet, tror jag. Och -är jag säker på- med min mormor i synnerhet. Hon var alldeles enastående. Jag skulle kunna skriva hundra berättelser om henne. Om jordgubbsland och vinbärsbuskar och kakor och läsk i källaren. Och om hur hennes hår såg ut som guld och hur vi brukade dingla med benen från bryggan i Bexet. Jag skulle kunna skriva om glassbåtar i frysen, om hur vi brukade fnissa åt morfar om han förlorade när vi spelade femkort och om hur mycket hon älskade alla som fanns omkring henne.

Och jag skulle kunna skriva om när hon dog.

Men jag gör det, kanske, en annan dag. Idag är inte en sådan dag.

"Raggamuffin på svenska"

I Partille finns ett område som kallas Paradiset. Längst upp på berget i Paradiset, innan skogen börjar, ligger ett galet stort hus som man nästintill kan gå vilse i. Jag har varit där många många gånger och varje gång hittar jag ett nytt rum. De tycks oändliga. Huset, aka Partille Mansion, är mina vänner Hannes och Luddes föräldrahus. På gymnasiet hängde vi alltid där, i biljardrummet, och i fredags var jag där igen för första gången på flera år.

Anledningen var... reaggaefest! Ingen kan ordna fester som kvartetten Weschkebröder. Jag kan inte beskriva i ord hur roligt det var. Det var många nostalgiattacker, det var mycket folk, det var makalöst bra livemusik (i form av två killar från USCB Allstars och Radio something), det var bardisk i vardagsrummet och en det fanns en hemmagjord palm. Bara en sån sak.

Roligast var återseende av vänner som känts försvunna under en lång tid. Ni har varit saknade. Att få krama om er igen var en av de bästa saker som hänt på länge.
H, jag blev så väldigt väldigt väldigt glad att se dig igen. Jag har saknat dig också. Mer än jag förstod.