Vågat

Jag är en tjej som aldrig har läppstift. Jag tycker liksom att det verkar så kladdigt och jävligt och dessutom tycker jag att jag är finast när mina läppar är typ...begie. N påminde mig i helgen om att jag sagt någongång "Jag gillar mest när läpparna ser ut som resten av huden", vilket ju är jävligt konstigt sagt. Jag har dock alltid känt precis samma med nagellack. Det är fint, men vem orkar sitta och vänta medan det torkar? Inte jag. Har jag tänkt. Innan.

Men i somras köpte jag ett rött nagellack som jag använt minst två gånger. Det är ganska fint. Och nu var det dags att ta det stora klivet. Idag hände det, för första gången. Jag köpte ett rött läppstift. Rött. Läppstift. Jag. Jag tänker mig självklart att jag kommer att bli [minst] lika snygg som Marilyn i det. Minst.

Glad i hågen kom jag hem, puffade till håret i snyggaste fallet över ansiktet och smäckte på med lite läppstift framför spegeln. "Jättefint" sa J. "Sexigt också", lade han till sen när han såg min uppfodrande blick. Men sen när han kom in i köket en stund senare, och "inte var beredd" kunde kan inte sluta skratta. Han skrattade, och skrattade. "Det ser så...mycket ut" försökte han. "Det är nog för att jag inte är van. Dina läppar brukar inte synas sådär mycket". Sen skrattade han lite till. Och lite till.

Jag undrar om jag verkligen är så fin i rött läppstift, jag.