Snipp snapp snut, så var sagan slut.

GP-praktiken är över. Det känns 1. Tråkigt, för det var så jävla roligt. 2. Roligt, för att det gått bra och för att jag trivts.
På måndag börjar skolan igen, vilket känns lite märkligt faktiskt. Men kul. Jag saknar alla, jag saknar att ha ett slappare schema, och jag saknar den halvgoda kycklingbaguetten från skolcafét. Det ska bli intressant att se om vi alla nu har blivit lite, lite journalistigare än vi var tidigare.

Här kommer på beställning några länkar till det jag skrivit. I morgon och på måndag publiceras några fler grejer, om hindunationalister i Indien och om afrikanska mästerskapen i fotboll.

18 januari: Översvämningar hotar södra Afrika
Mocambique, Zimbabwe, Zambia.
De senaste veckornas ihållande regn och oväder har orsakat kraftiga översvämningar i södra Afrika. Hus och odlingar spolas bort och krokodiler förs med vattenmassorna in i tättbefolkade områden, där de dödat flera människor.

16 januari: Kolleger hedrade död reporter
Afghanistan.
Artikeln handlar om efterspelet efter talibanernas senaste attack i Kabul (där en norsk journalist dödades) och om hur den blomstrande opiumhandeln finansierar talibanernas väpnade uppror och korrumperar den afghanska statsmakten.

15 januari: Har kämpat i över 40 år
Colombia.
Bakgrundsartikel om den colombianska Farcgerillan. En kortare "Detta har hänt"-text för dem som inte är insatta i landets kidnappningsdramatik och i alla politiska krusiduller den orsakat.

15 januari: Nu ska Clara Rojas lära känna sin son
Colombia.
Clara Rojas som släppts ur Farcgerillans gisslan efter sex år i fångenskap har återförenats med sin treårige son, som togs ifrån henne när han var 8 månader. Fadern är en av Farcrebellerna. Gerillan hade lovat att släppa honom i december enligt en uppgörelse med Chávez, men Colombias regering upptäckte att Farc inte hade pojken, utan hittade honom på ett barnhem i Bogotá. Där han återförenats med sin nu frisläppta mor.

12 januari: Hugo Chávez stora triumf
Colombia/Venezuela.
Frigivandet av Clara Rojas och Consulo Gonzales som suttit gisslan i djungeln hos Farcgerillan i sex år, blev en stor framgång för Chávez som agerat medlare mellan Farc och den colombianska regeringen. Colombias president Uribe har tidigare anklagat honom för att försöka föra gerillan till makten i landet.

11 januari: Sex år som gisslan är över
Colombia/Venezuela.
Den handlar om den colombianska Farcgerillan och om frigivningen av två kvinnor som suttit som gisslan i colombias djungel sedan sex år tillbaka. Venezuelas president Hugo Chávez har länge agerat medlare mellan Farc och den colombianska regeringen, och efter många turer och kontroverser har förhandlingarna gett resultat.

9 januari: Aborter stridsfråga när Latinamerika går åt vänster
Latinamerika (Uruguay, Bolivia, Brasilien, Colombia, Mexiko, Nicaragua, Chile, El Salvador).
Den kartlägger sexualpolitiska tendenser i Latinamerika. Framför allt handlar den om hur abortlagstiftningarna i flera av länderna ändrats de senaste åren och om hur den katolska kyrkan står för ett starkt motstånd mot alla former av abortlegaliseringar.

8 januari: Något är ruttet i Italien
Italien.
Artikeln handlar om sopkrisen i Neapel, där maffian har under årtionden dumpat giftigt industriavfall i regionen så att soptippar svämmat över. Nu är krisen akut och staden badar i 110.000 ton sopor. Giftig gas sprids i området när människorna börjat elda sopbergen.

Lite trevlig helgläsning :)

Här är min artikel från i onsdags. Den kartlägger sexualpolitiska tendenser i Latinamerika. Framför allt handlar den om hur abortlagstiftningarna i flera av länderna ändrats de senaste åren och om hur den katolska kyrkan står för ett starkt motstånd mot alla former av abortlegaliseringar. Väldigt spännande, läs den! :)

Här min artikel från igår. Den handlar om den colombianska Farcgerillan och om frigivningen av två kvinnor som suttit som gisslan i colombias djungel sedan fem år tillbaka. Venezuelas president Hugo Chávez har länge agerat medlare mellan Farc och den colombianska regeringen, och efter många turer och kontroverser har förhandlingarna gett resultat.

Idag skriver jag uppföljning om Farcgrejen. Deadline är om 90 minuter för då ska jag ta färjan till Danmark för att hjälpa Sofia, som ska bli svensk igen, att flytta. Eftersom Stena Danica gick på grund igår (!) ska vi åka klockan 16 istället för klockan 19. Lätt stressad nu... Men det är väl sånt man ska klara som riktig journalist. Nu kör jag!

Om Magnus Linton, om Latinamerika, om en föreläsning som berörde och om en kärlek till en kontinent

Nu måste jag skriva om Magnus Lintons föredrag igår på Världskulturmuséet om vänster- och högerradikalism i dagens Latinamerika. Det var sjukt intressant. Riktigt, riktigt bra. Mest impad var jag av att Magnus verkligen lyckades tala om den komplexa latinamerikanska politiska situationen på ett sätt som både insatta och oinsatta kunde ta till sig. Och så gillar jag att han är så objektiv som man behöver vara och belyser problematiken från många vinklar, men samtidigt har en stark personlig prägel på sina åsikter och "vågar" säga saker som "ja kyrkan är ju min stora fiende". Härligt befriande!

Föredraget innehöll många spännande trådar utan att bli spretigt. Vänstervågen naturligtvis, multinationella företags påverkan på den politiska situationen (läs om Chiquita här), abortfrågans betydelse för en meningsfull utvecklingsprocess, demokratiseringprocesser och tendenser, sociala rörelser, etnicitet och folklig opposition. Latinamerika är så otroligt spännande.

Jag minns att mitt allra första intryck av kontinenten var under min första resa dit, som gick till Nicaragua 2003 (och som jag kan berätta mer om en annan gång, i ett annat inlägg). Det som gjorde starkast intryck på mig då var hur starka människorna är. Hur mycket vilja som finns, vilja att förändra, att organisera sig, att höja sin röst och att påverka sin situation. Jag hade förväntat mig misär men fann istället -eller också- kraft, hopp och engagemang. Föräldrar till sjuka barn, hemlösa ungdomar på gatan; alla var motiverade att kämpa och hade ett hopp om förändring som slog mig med häpnad. Ett hopp som i Sverige snarast motsvaras av likgiltighet och en "rycka på axlarna"-mentalitet.
När Magnus Linton igår tog upp just den osynliga men oerhört närvarande förväntan som är så påtaglig i Latinamerika kände jag verkligen igen mig. Den går inte att ta miste på om man varit där. Det är den som gör just Latinamerika så otroligt spännande, intressant och dynamiskt, och jag insåg att det nog är mycket därför jag har just den delen av världen så nära mitt hjärta.

Ciudad Darío, Nicaragua (Okt 2006)

(Efter seminariet pratade jag lite med Magnus och han mindes min recension av Americanos och sa att han läst här på bloggen någon gång. Välkommen tillbaka, om du ser det här Magnus :) Och Tack för en skitbra föreläsning!)

Americanos

Inom ramen för en litteraturuppgift i skolan har jag skrivit följande recension av Magnus Lintons Americanos:

Americanos. Ett reportage om Latinamerikas nya rebeller.
Magnus Linton, Atlas (2005)

En revolution av ett ovanligare slag pågår på den Latinamerikanska kontinenten. Inte en traditionell revolution, där man med militärt våld störtar den sittande makten, utan en revolution underifrån. Människor mobiliserar sig och kräver sina rättigheter. Magnus Lintons bok Americanos handlar om dessa rörelser, om kraften som håller på att förändra en hel kontinent. Det är i allra högsta grad en politisk bok, men också ett resereportage med levande berättelser från verkliga människor. Linton skriver på plats. Han talar med dem som berörs och lyssnar på deras historia. Just den kombinationen gör att boken känns unik.

Resan startar i Buenos Aires, Argentina, där miljontals arbetare stod utan sysselsättning när ekonomin imploderade i landet i början av 2000-talet. När fabriksägarna flydde blev arbetarna kvar i ägarlösa men fungerande fabriker, vilket blev grunden till en folkrörelse där kooperativ ploppade upp som svampar och arbetarna själva tvingades styra upp den administrativa delen av produktionen. Folklig makt är temat; Lintons resa går vidare genom Bolivia, där vi får möta människor mitt uppe i den förändringsprocess som i slutet av 2005, efter att boken skrevs, fick Evo Morales att väljas till Bolivias första indianska president. Det som hänt i Bolivia är bland de viktigaste nedslagen i hela den vänstervåg som sköljt över kontinenten efter två ekonomiskt instabila decennier. Morales är aymaraindian och före detta kokaodlare, vilket gjort att han haft ett stort stöd hos den ursprungsbefolkning som utgör majoriteten av landets befolkning.
Just jordfrågan är central i alla Latinamerikas revolutioner. Via brasilianska jordockupanter från Movimento Sem Terra, som gör upp med postkoloniala strukturer och organiserar jordlösa bönder genom ockupation av outnyttjad mark, tar Linton oss till Colombia där feministiska rörelser växt fram i skuggan av alla inre konflikter. Han uppmärksammar rörelser som senare har blivit en maktfaktor att räkna med i. Efter att boken skrevs har nätverken exempelvis lyckats legalisera aborter genom att hävda att lagarna stred mot konstitutionen. Detta trots att Colombia har haft kontinentens strängaste abort-lagstiftning, och en stark kyrka som motsatt sig alla försök till förändring.
Americanos tar upp fenomen som globalisering, mobilisering, urbanisering, representation, folklig makt och framtidstro, och allt levereras i ett stilistiskt och språkligt träffsäkert paket, som gör det mer lättillgängligt och spännande än annat material i ämnet. Boken erbjuder emellanåt formuleringar som får mig att vilja riva ut sidan och läsa om och om igen.
Självklart finns en lång rad länder vars politiska bakgrund hade platsat mycket bra som exempel i denna bok. Men jag tycker begränsningarna författaren gjort ger rum för djupare analyser, och de exempel som tas upp kompletterar varandra väl. Tillsammans representerar de på ett bra sätt den radikala förändringsprocess som sköljer över kontinenten. Ett par gånger blir jag lite orolig att stora generaliseringar ska krypa fram, men då räddar sig Linton genom att presentera de berättelser han skriver som små nedslag i det som är verklighet för människorna vars historia han vill berätta. Americanos är inte politiskt neutral (om en politisk bok nu någonsin kan bli det). Linton är vänster och det märks. Dock är han inte partisk på ett sätt som minskar trovärdigheten.

Efter en tripp till Venezuela, där Hugo Chávez med ett stort folkligt stöd har skapat en stabilitet i politiken efter århundraden av kaos, avslutas resan i Los Angeles, USA. Där är den spansktalande befolkningen redan större än den engelsktalande, och fackföreningarna har tvingats inse att ”de papperslösa”, de illegala invandrarna, måste inkluderas i arbets-marknaden och tillskrivas fackliga rättigheter.
Ett bra och passande avslut på en bok, som trots sina tunga ämnen och allvarliga innehåll, andas en positivism som är oerhört upplyftande att läsa. Americanos ger inte bara en bild av den politiska och ekonomiska världsordningen sett från världens kanske mest dynamiska kontinent, utan fokuserar också på vad som kan förändras. Vad som håller på att förändras.